Sedan barnsben har jag varit tämligen intresserad av politik; åtminstone i den bemärkelsen att jag är engagerad i vårt samhälle och hur vi ”tar hand om” (nä, jag menar inte bara bidragen…) våra medborgare. Ord som solidaritet, empati, social välfärd etc har alltid genomsyrat mina åsikter och jag har alltid röstat på samma parti. Men har jag röstat rätt? Har jag följt mitt hjärtas känslor och min hjärnas tankevågor? Inte lätt att svara på, eftersom jag tror att det är ruskigt lätt gjort att man röstar på ett parti av ”gammal vana” eller för att andra familjemedlemmar ”alltid har gjort det”. För att kolla mig själv en smula gjorde jag således ett test, nämligen Expressens Valkalkylator. Mina egna reflektioner efter att ha sett testsvaret blev:

• Mina politiska åsikter är ganska jämnt fördelade mellan de olika partierna.
• Resultatet var helt i linje med mina egna funderingar, dvs jag ska inte rösta på något av allianspartierna.
• Jag är tydligen mera röd/grön än vad jag själv trodde…

Då jag är en mycket generös (?!) person erbjuder jag er förstås att se mitt resultat (klicka på nedanstående länk):

http://valkalkylator.se/resultat/?v=0.679&fi=0.678&mp=0.662&s=0.624&pp=0.601&sd=0.594&m=0.561&fp=0.56&kd=0.552&c=0.53″></iframe>

/ Storkelina – i valtider

I kväll var det dags för Sumpans årliga kräft- och surströmmingsskiva, och för första gången var även undertecknad på plats. I sällskap med kollegorna Anna & Annica tog jag mig igenom folkmassorna – dock utan att äta en enda kräfta eller den minsta bit surströmming… Hursomhelst ett trevligt evenemang och kul med alla stånd, valstugor etc 🙂 Synd bara att stackars Anna lyckades med konststycket att köpa en ring som inte ens höll kvällen ut 🙁 Samvaron avrundades slutligen på Bishops Arms där även Tommie anslöt = mycket trevligt.

Under eftermiddagen hörde galoppkollegan Stuart av sig och undrade om inte jag ville ha en ”gammal” galoppör som ridhäst/för social samvaro. Förvisso fantiserar jag vilt om ett framtida heltidsboende på landet, men jag tyckte ändå att hästen kom lite ”fel i tiden”. Tog ändå upp det hela med på-landet-grannen Camilla, som var ytterst snabb att se tänkbara lösningar. Så vem vet? Kanske Stuarts och hans Jennys konspirationsförsök ger resultat trots allt 😉

/ Storkelina

Som jag tidigare har nämnt så har jag planer på att ta körkort, men någon övningskörning att tala om har vi (jag & min käre handledare Tommie) egentligen inte kommit i gång med förrän nu. Det hela är rätt intressant för jag, som är ”bilrädd” sedan barnsben, har plötsligt fått en helt annan syn på bilen; börjar faktiskt till och med att tro att jag skulle kunna bli vän med den så småningom 🙂

Om någon tycker att min IQ har skenat i höjden (mer än vanligt alltså 😉 ) på sistone så kan jag avslöja att det var lätt ordnat: fisk- och skaldjurslunch i måndags, fick till lunch och middag i går samt fisk till lunch i dag. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att jag, som vanligtvis inte äter fisk särskilt ofta, fått denna längtan. Antar dock att kroppen har något ”plötsligt” behov, så det är bara att haka på. Gott är det dessutom 😛

Nu ska jag vila ut efter kvällens ansträngningar och sedan försöka sova sött. Ha det gott!

/ Storkelina –  för dagen lite smartare

Ett politiskt parti, som säger sig värna om arbetarklassens intressen och välmående, kallas vanligen för arbetarparti. Under årtionden har benämningen främst kopplats samman med Socialdemokraterna, men sedan några år tillbaka gör även Moderaterna anspråk på att vara ett arbetarparti (enligt egen utsago det enda…). Vem eller vilka som är det ledande arbetarpartiet tänker jag inte uttala mig om – det är förmodligen en smaksak. Vad jag däremot funderar över är varför det plötsligt (åtminstone för Moderaternas del) är så viktigt att vara ett arbetarparti? Är det verkligen de yrkesgrupper, vilka av hävd avses när man talar om ”arbetare”, som bäst behöver politikernas insatser/uppmärksamhet? På den sistnämnda frågan svarar jag för egen del nej. Arbetare (ofta hantverkare), inom de yrkeskategorier där merparten av de anställda är män, har tack vare mångårigt arbete – både från politiskt håll och genom fackförbunden – uppnått mer än drägliga nivåer Fortsätt läsa →

Arbete, lunch med trevligt sällskap men läskig mat, hysteriskt sökande efter ”rätt” klänning till ett bröllop (inte mitt eget då 😉 ) – ja, så har min dag/kväll hittills sett ut. Ingen direkt toppendag, och nu tycker Tommie till råga på allt att vi ska åka ut och övningsköra; hur ska detta sluta?!

Annars är allt frid och fröjd och livet leker som vanligt. Ett litet aber dock att jag i går fick min andra fästing inom loppet av en dryg vecka 🙁 Lyckades dessutom med konststycket att lämna huvudet kvar (fästingens alltså) när jag skulle plocka bort den, och det kliar nå’t rent grönjä*ligt = usch. Det är för övrigt lite märkligt att jag har klarat mig undan fästingbett i minst 25 år och sedan plötsligt får två på så kort tid, skumt…

Under kvällen har jag kollat upp Vänsterpartiets nya vallåt, nämligen Robbin Hoods vänner. Kan inte säga annat än att den höll ungefär samma töntiga klass som Moderaternas ”Flyter”; den stora skillnaden var väl att man inte efterlyste flera moskéer (kunde bara inte låta bli att kommentera det…). Rent generellt tycker jag att den i Sverige relativt moderna (tror jag!?) företeelsen med vallåtar är tämligen löjlig – verkar mest som ännu ett försök att efterlikna det stora landet i väst.

/ Storkelina – den något kinkiga & ostrukturerade

Ursprungsplanen för i går var en kräftskiva modell större, men då Tommie fick en körning till Norge ställde vi in. Gissa hur nöjda vi blev när även Norge-trippen avbokades 🙁 Det var minst sagt en smula sent att återinkalla gästerna, så det slutade i stället med ett kräftkalas i miniformat tillsammans med Christian & Jejje. Lyckat blev det hursomhelst, och Jejjes västerbottenpaj var den godaste jag någonsin har ätit 🙂 Några bilder från kvällen följer nedan!

I dag har jag ägnat mig åt hästpyssel och en skogspromenad tillsammans med Teo, grannhunden Rocky och alla fästingarna = mysfaktor 10 (utom det sistnämnda då). Därefter var det dags att åka hem till stan, vilket inte var fullt så mysigt. Det är rackar’ns synd att helgerna alltid tar slut just när de är som bäst…

Så här söta var Tommie & Christian i sina kräfthattar...

... och så här söt var Jejje med sina två 😉

Tommies bar...

... och Christians!

Gårdagens värdpar

Tommies & min lille Teo är inte ett dugg hästvan sedan tidigare, men under sommaren har han fått chansen att bekanta sig en smula med nordsvensken Villy. Det hela har glädjande nog gått jättebra 🙂 Efter en hälsningsceremoni nos mot nos tyckte Teo att det var läge att leka på hundvis med den STORA hästen; Villy däremot föredrog att leka på hästvis med den lilla hunden och liksom vallade Teo framför sig = ursött. Teo? Han såg mest bara nöjd ut och verkade trivas utmärkt med den något omilda men vänliga lekkamraten. Några bilder följer nedan:

Tja! Du var inte så liten du...

Kom igen då så lattjar vi!

Oops, här skjuts det på bakifrån...

Smutsig abborre fotograferad av Alfred på Fiskeriverket

Många, inte minst på jobbet, är de som hört mig diskutera och ifrågasätta fiskarnas eventuella skötsel av hygienen. Kan inte precis påstå att mina funderingar har skapat något brinnande intresse från omgivningen – åtminstone inte förrän helt nyligen. På-landet-grannen Camilla tog snabbt saken i egna händer och tillskrev Fiskeriverket med följande frågeställning: ”Jag har en fråga som jag och mina vänner haft en omfattande diskussion om, vi är lite oense om hur fiskar tvättar sig. Så jag skulle helt enkelt vilja veta detta. Tvättar de sig överhuvud taget?”.

Ovannämnda och helt underbara initiativ av Camilla renderade i följande engagerade svar från Alfred på nämnd myndighet: ”Hej, Svår fråga. Så vitt jag vet så tvättar sig inte fiskar, åtminstone inte bokstavligen – de är ju redan i vattnet så den liknelsen känns faktiskt konstig även om jag förstår att den är tilltalande som en slags språklig paradox. Däremot kan fiskar vara smutsiga, dvs påslammade av sediment och dylikt. På den bifogade bilden finns en abborre cirka 500 gram Fortsätt läsa →

De första gratulationerna går till travhästen Jody May och hennes ägare; i sitt livs andra start bärgades i går första segern :)Fantastiskt roligt och jag blev så glad, och kollegan Gunilla var så glad när hon ringde, att Tommie undrade om hästen hade vunnit Elitloppet (går av stapeln i maj varje år med flera miljoner kronor i förstapris). Någon elitloppsseger var det förstås inte fråga om, men det var en STOR dag för Jody May’s ägare och supportrar (bl a undertecknad). Att föda upp och äga en häst som vinner lopp redan i andra starten är nämligen inte alla förunnat…

Nästa JÄTTEGRATTIS går till Elin, Thomas & lille Harry. Här snackar vi om en familj som har slagit till och köpt sitt första boende på marknivå: radhus i Stenhamra på Ekerö är det som gäller framöver. Underbart kul och dessutom skönt för den lille vattumannen och blivande SSK:aren (?!) Harry att få en alldeles egen täppa att öva krypande & gång på.

Jessica & Ronnie väntar tillökning och har planerat så väl att den lille väntas till min födelsedag, det vill säga den 3 februari. Ännu en vattuman på väg och de lyckliga, blivande föräldrarna är bara att gratulera!

Dick, som efter en sejour i Australien blev Östervålabo, har efter en tids kämpande fått jobb. Stort grattis och lycka till! Men se för all del till att få liiite tid över för pilbågsproduktionen också 😉

/ Storkelina – gratulant & lyckönskare

Natten till i dag så snarkade min söte Tommie lite onödigt mycket, så jag bad honom vänligt att lägga sig på sidan och sluta upp med det. Snarkandet upphörde inte och i stället för att vända sig om så lade sig min lille raring helt och hållet på rygg. Hyfsat tålmodigt och fortfarande ganska vänligt sade jag: ”Men Tommie, vänd dig om och lägg dig på sidan så att du slutar snarka!”. Ingen reaktion förutom en mumlande röst som sade: ”Men jag tycker om det…”. Övertygad om att Tommie drömde om något helt annat och avsevärt mer spännande så frågade jag: ”Tycker om vadå?!”. Döm om min förvåning när den sömndruckna rösten svarade: ”Att snarka”. Vad han gjorde därefter? Snarkade vidare i högan sky, men det gjorde inte längre något, för min käre make var så gullig att det nästan gjorde ont. Och jisses vad på-nytt-kär jag blev 🙂 Min omskrivne make kommer förstås inte i håg ett dugg…

/ Storkelina – den tålmodiga