För ca en vecka sedan bjöd jag på bilder från min & Tommies vargträff på Kolmården och nu, när jag har samlat mig en smula, vill jag gärna berätta med ord också. Fast eftersom det vore ”tjänstefel” att inte komplettera med ytterligare bilder serverar jag denna gång en komplett meny bestående av både ord & bild 🙂

Lördagen den 17 april kl: 10.15 samlades jag, Tommie och ett antal andra personer vid träffpunkt ”Vilda möten” (en omärkt grusplan…) utanför Kolmårdens huvudentré. Där ropades vi upp och delades in i grupper för att sedan, tillsammans med guiderna, bege oss till de olika varghägnen. Min & Tommies grupp om totalt 15 personer lotsades till ett hägn med nio 1-åriga varghannar – en samling ”banditer” Fortsätt läsa →

Jag tillhör dem som trivs med livet och gärna kostar på mig att le/skratta när tillfälle bjuds. Att ”ett gott skratt förlänger livet”, dvs att skratt minskar nivåerna av stress- hormoner samt får immunsystemet att öka produktionen av antikroppar, får vid det här laget anses vara väl dokumenterat. Enligt www.expressen.se, som i sin tur hänvisar till icke namngivna amerikanska forskare, kan skratt/glädje/humor dock ha ytterligare (och tidigare okända) effekter/biverkningar. Dessa är mer eller mindre positiva, döm själva:

• Blodtrycket sjunker
• Halten av hormonet leptin, som begränsar aptiten, sjunker
• Halten av hormonet ghrelin, som ökar aptiten, stiger

Resultatet av ovanstående ekvation torde vara att vi a) förlorar gränserna för hur mycket vi stoppar i oss och b) samtidigt blir ännu hungrigare. Springer man runt och är ständigt glad/nöjd/lycklig/skojfrisk riskerar man alltså att föräta sig 😉 Jag vet inte hur ni tänker, men jag tänker iallafall även fortsättningsvis att våga mig på skratt och glädje. Det värsta som kan hända är att man rullar fram = kanske inte så kul längre = slutar skratta = blir smal som en sticka = skrattar ännu mindre osv 🙁

I dag har jag varit hemma från jobbet med en bedrövlig huvudvärk. Gissar att det var resultatet av all anspänning som blev i samband med begravningen i går… Det känns aldrig bra att inte gå till jobbet (om man inte är ledig vill säga), men i dag var det iallafall helt rätt.

Stolle & Jonas har till sist lyckats boka om sina biljetter från New York och kommer tillbaka till Sverige ”redan” (undrar om de tycker det 😉 ) i morgon. Fast det blir förstås lite trist för de små liven att de kommer hem precis när deras kära Djurgården torskar SM-finalen mot HV71 🙁

Både jag & Teo ligger nu i startgroparna för att sticka i väg till landet; vi väntar bara på husse och tillhörande bil. Eftersom de där riktiga varma och härliga kvällarna fortfarande lyser med sin frånvaro har vi laddat packningen med ”lite” Prison Break – två hela säsonger faktiskt 🙂 Att förlita sig på att det ska finnas sevärda program på TV är inte vidare smart när man bara har ett minimalt kanalutbud…

Jag tänker på dig, jag saknar dig, jag älskar dig.

Din dotter Maja

Som jag tidigare har berättat så har vännerna Stolle & Jonas fastnat i USA (skulle ha åkt hem i söndags). Fortfarande ingen hemresa i sikte före den 1 maj, så vad göra? Jodå, de rådiga gossarna bilar nu runt i New England och den ladugårdsliknande byggnaden ovan stod för nattens logi. Superskönt att höra att de gör något konstruktivt av den påtvingade tiden  ”over there” i stället för att bara sitta vänta – coolt!

Själv sitter jag mest och längtar efter en helg på landet; det räcker med att ha varit därifrån ett par veckor för att jag ska få närmast abstinensliknande symptom 🙁 Dessbättre är fredagen snart här = ett par dagar med fågelkvitter, god mat, harmoni och kanske lite sol – skönt!

Innan helgen kommer morgondagen, och den kommer tyvärr att gå åt det dystra hållet. Dels är det 6 år sedan min pappas bortgång, men framförallt så ska jag gå på begravning. Begravningar är tämligen olustiga tillställningar, men eftersom jag vet att jag skulle må ännu sämre av att inte gå så var det inget snack om saken. Hoppas att det blir fint…

Kramisar / Storkelina

Är bostonterriern Teo en farlig kamphund?

Enligt en nätundersökning genomförd av Aftonbladet önskar ca 90% av den svenska befolkningen ett förbud mot kamphundar; Sveriges största bostadsbolag, Svenska Bostäder, har redan infört ett stopp mot kamphundar bland sina hyresgäster. Vilka hundraser är det då man talar om? Ja, den frågan har inget enkelt svar… Svenska Bostäder har valt att inte precisera raser, utan utgår från en definition i djur- skyddsförordningen medan andra menar att man ska gå efter vilka raser som historiskt sett kan definieras som kamphundsraser (ex.vis bostonterriern 🙁 ).

Vad som kommer att hända i Sverige återstår att se, men i Norge har man redan förbjudit ett antal raser att vistas i landet. I Danmark har man inte varit lika tuffa, men på vissa platser har man ändå infört restriktioner. Dansk Camping Union, DCU, har till exempel meddelat att varken kamp- eller muskelhundar är välkomna på deras campingplatser. Och tvärtemot Norge så anser danskarna att ”min” kära ras bostonterriern, som förmodligen inte gjort en fluga förnär de senaste 100 åren, är en kamphund…

Efter ett antal bitolyckor/tillbud de senaste åren tycker jag att det är fullt förståeligt att frågan om hundar och hundhållning debatteras. Sedan tycker jag, som känner flera alldeles underbara ”kamphundar” av raserna amerikansk staffordshire terrier och pitbullterrier, förstås att det är tråkigt att man fokuserar så mycket på ras. Som så ofta annars är det ju egentligen människorna, dvs uppfödarna (som ibland säljer till fel sorts personer) och ägarna det är fel på.

Första gången jag träffade Camilla var på en fest hos gemensamma vännerna Patrik & Erica, och året var 2005. Liksom jag så har Camilla lätt för att knyta kontakt med människor och jag minns att vi ganska snabbt kom in på allvarliga ämnen som att vara stödfamilj för föräldrar med behov av avlastning/barn med särskilda behov etc. Kommer även ihåg en del mindre seriösa samtalsämnen, men dessa lämnar jag därhän 😉

Under de senaste åren har vi haft kontakt i olika omfattning (jag är ruskigt dålig på att höra av mig…), men vi har alltid väldigt trevligt när vi väl träffas. Camilla är i allmänhet en glad prick som har nära till skratt och skoj, men vi diskuterar även viktiga saker som sker i samhället, arbetslivet osv. Förutom att det är intressant att prata med veckans profil så vill jag framhålla hennes omtänksamma sida: jag känner få som är så lyhörda för andras behov (åtminstone mina!) som denna tjej.

Vid årsskiftet flyttade Camilla från Stockholm och åter till Norrköping, där hon har sina rötter. I ”Lilla Peking” lever hon tillsammans med sambon Kennet och dottern Tilde; familjens kattbestånd har ännu inte flyttat in. Camilla har ett tufft men intressant jobb, som hon är djupt engagerad i – att det ligger på gångavstånd från hemmet är bara en bonus. 

När Camilla inte jobbar, städar eller spenderar tid med Tilde och/eller Kennet träffar hon gärna vänner, syskon och föräldrar. Det sistnämnda gärna på det underbara landstället, Lindströmstorpet, strax utanför Norrköping. Andra saker som uppskattas är ex.vis att läsa en god bok, odla, äta god mat och att dekorera/inreda hemmet. Och vill man kolla in en massa schyssta foton eller en samling änglar är Camillas adress helt klart den rätta 🙂

Förra måndagen åkte Stolle & Jonas till New York och tanken var att de skulle ha åkt hem i går. På grund av spridningen av vulkanaska etc var det väl ingen större skräll att det inte blev någon hemresa i går, men att de ska behöva vänta ända tills den 1 maj på första flygavgången (med lediga platser och pris under 30.000 kr/person enkel resa…) var en smula oväntat. Usch, jag lider verkligen med grabbarna 🙁

Det är den isländska vulkanen Eyjafjallajökull som ligger bakom dessa dagars flygkaos och den som har ”prickat” in just denna vulkaniska aktivitet har verkligen haft höjden av otur: sedan Island befolkades år 870 e.Kr. har vulkanen varit aktiv blott tre gånger tidigare… Vill man försöka se något positivt med det hela ska man alltså fokusera på att vi just nu är med om något som kommer att gå till historien 😉