Lördag: Under dagen åkte vi till Camden Town för att kika på välkända Camden Market och här kunde man snacka om marknad. Massor av häftiga kläder och annat, men också en fruktansvärd massa folk = jag kände mig mest ruskigt gammal och trött 🙁 Av misstag höll jag på att smyga ner till ett hak där de sålde magiska svampar (hm…); Tommie höll förstås på att skratta ihjäl sig.

På kvällen blev det middag med släktingarna Angela, Nick & Oliver och det var supertrevligt. Den i övrigt tysta restaurangen fick sig ett ordentligt uppsving av allt skratt vi lyckades åstadkomma. Efter middagen hann vi kasta i oss en varsin öl på en pub, som sedan stängde. I stället bar det av till The Hospital Club = en klubb (eller snarare nöjespalats) för medlemmar (som vår vän Nick) och deras gäster. Besökarna är framförallt branschfolk inom konst/musik/TV etc och det var mycket trevligt. Det måste ju dessutom ha varit kul för klubben att få besök av riktiga celebriteter som mig & Tommie (som kontrast till Kate Moss, Dave Stewart och gänget menar jag) 😉

Söndag: Efter en välbehövlig sovmorgon och frukost tog vi tåget till Mortlake, där vi möttes av Angela & Nick. En trevlig promenad längs Themsen tog oss till Ye White Hart; en gigantisk pub med uteservering (säkert underbar på sommaren) vid vattnet. Här åt vi riktigt god mat och tog en varsin öl, sedan blev ytterligare en promenad och till sist kaffe/te i Nicks vackra hem. Barnes och Mortlake i sydvästra London, med villor i 40-miljonersklassen, utgjorde en skön kontrast til Soho och Oxford Street – väl värt ett besök 🙂

Tommie & jag avslutade kvällen ”hemma” i city med en god middag på ännu en italiensk restaurang. Därefter var vi så trötta (typ kl: 20.30) att vi knallade tillbaka till hotellet och slocknade = härligt!

Måndag: Mera shopping, mera mat och så småningom färd ut till Heathrow för att ta flyget hem. Vi kom hem sent, men resan gick utmärkt (förutom att någon var risig i kistan och höll på att gasa ihjäl alla planets passagerare då). Hundvaktande Mona (tack!) hade lämnat av lille Teo hemma hos oss, och han låg och sussade sött när vi kom hem. Det gick dock snabbt över, för han var förstås tvungen att genomsöka våra väskor för att utröna vart vi hade varit någonstans.

Kram igen!

Jag & Tommie har haft en fantastiskt trevlig Londonvistelse, som jag i korthet (?) kommer att beskriva dag för dag. Hoppas bara att jag får till orden, för som alla vet är det lätt hänt att bloggdrottningar och andra kändisar tappar svenskan när de (vi) lämnar Sverige 😉

Torsdag: Delade flygplan med delar av OS-truppen, ex.vis Peter ”Foppa” Forsberg och Stefan Liv. Världen måste vara bra liten för i stolen bredvid mig hamnade Tre Kronors assisterande materialförvaltare, tillika SSK:s materialförvaltare, Anders ”Spindeln” Kellerstam = resan bjöd på en hel del SSK- och hockeysnack.

Efter att ha checkat in på centralt belägna St Giles Hotel (ca 150 m från korsningen Oxford Street/Tottenham Court Road) var det dags för mat. Hungriga som vi var bestämde vi oss för ett säkert kort, nämligen den italienska restaurangen Melanie i Soho. Gott, prisvärt och mätta blev vi 🙂

Kvällen tillbringade vi på musikklubben The Intrepid Fox, där vi ganska snart lyckades reta upp en lättklädd servitris – vi hade tittat åt hennes håll och skrattat… För omväxlings skull hade jag verkligen nytta av min snacksalighet och lyckades charma/prata oss ur den prekära situationen. Antagligen tur det, för tjejen såg faktiskt farlig ut.

Fredag: Shopping och lunch på stan; sedan lite vila innan det var dags för middag. Den här gången blev det en av kedjan Scotch Steak Houses restauranger, vilket tyvärr visade sig vara en flopp :(Ganska dyrt, trist mat och det ”fina” köttet var segt…

Kvällen avslutades med Chicago The Musical på Cambridge Theatre och det var, som kontrast till middagen, en verklig upplevelse. Det är inte svårt att imponeras av en bra/kul story med oerhört proffsiga framträdanden – tack än en gång Jonas!

Kramis Storkelina – resenären

Nu kör jag lite semester, men ha det jättegott! Och försök att inte sakna mig alltför mycket 😉

Kramisar Storkelina

Idag har jag jobbat, men nu är det ledighet som gäller och livet leker. Ett hägrande musikalbesök på Cambridge Theatre, roulettespel på Gala Casino (där jag förstås är medlem), shopping, god mat och utgång  (eller ”dinner and a few drinks” som det så fint kallas) med släktingarna Angela, Nick & Oliver känns mycket inspirerande 🙂

Det enda som känns trist med att åka bort är att lämna lille Teo hemma, men jag vet ju å andra sidan att Mona kommer att ta utomordentligt väl hand om honom. Fast vad hjälper det när man ligger i en säng på ett hotell i London utan hund bakom rumpan? 🙁 Det kommer att kännas sååå tomt…

De närmaste dagarna blir det öde i denna blogg, för datorn får stanna hemma och ha semester på egen hand. Eller förresten, vem vet? Kanske Mona kliver in och gästbloggar under min frånvaro? Bäst att ni passer er i så fall, för då kan det handla om precis vadsomhelst 😉

Kramisar / London-Lina

Varken på min 40-årsdag eller på bröllopsdagen i fredags hade jag & Tommie tid/möjlighet att gå ut och käka. Detta kompenserade vi i kväll med ett besök på Chez Michel på Fredsgatan i Sundbyberg. Interiörmässigt är restaurangen inte sådär jättelustig, men maten är supergod och förmodligen underskattad. Själv åt jag helstekt fläskfilé med gorgonzolasås medan Tommie valde pepparstek med konjaksgräddsås och båda rätterna var fantastiskt goda 😛 Cola till maten funkade utmärkt, men ett glas rött vin hade förmodligen inte gjort saken sämre och jag ser fram emot att testa det nästa gång. Och då ska jag ta en förrätt också – har tidigare testat deras kräftskagen och den går inte av för hackor den heller.

/ Storkelina – den matglada

Jag har känt 18-årige Danne sedan han var 4 år och hoppade på brorsan Åkes mage (mycket uppskattat 😉 ). När jag emellanåt försöker beskriva vårt familjeband brukar jag kalla honom min ”plast-brorson”, vilket i alla fall är något enklare än brorsans-sambos-son… När Danne var liten var han ganska lättretad och blev JÄTTEARG – både ofta och länge. Vattenkriget i Rissne (1996), ett besök i zooaffären i Vällingby (1996) samt semestern i Turkiet år 2000  var upplevelser som fortfarande ger härliga minnesbilder av vår lille Danne 🙂

I dag har den ilskne (nä, inte alltid) vildbattingen växt till sig ordentligt; han är lång, ståtlig och klok (för det mesta). Danne utbildar sig vid Marina Läroverket i Danderyd och vet snart (?) allt om båtar – åtminstone skulle han göra det om han lärde sig att vakna om mornarna. Vid sidan av studier och umgänge med polarna är det basket som gäller och där kan det, enligt uppgift, gå hett till. Kanske dags att gå och kolla på en match snart?!

Danne är född i lejonets tecken och har utrustats med ett par självlysande, blåa ögon. Jag misstänker att en och annan ung dam har drunknat i hans ögonpar, men VAR ÄR brudarna?! Presenterat dem för sin plastfaster han han hittills inte gjort, skäms på sig unge man 🙁

Två svenska soldater har stupat i Afghanistan och detta är naturligtvis beklagansvärt; framförallt för de anhöriga. Jag förstår dock inte riktigt uppståndelsen kring det hela – det var väl knappast någon överraskning att soldaterna, av fri vilja, befann sig i en krigszon? Hur tråkigt det än må vara så är det inget nytt: människor dör i krig, varje dag…

Jag kanske är grym, men jag har svårt att känna någon större sorg för att två personer, som jag aldrig har träffat, har lämnat jordelivet. De var aldrig tvungna att bege sig till Afghanistan och jag hyser betydligt mer sympati för alla dem som fötts in i det kaos som råder och har rått under åren. När man söker sig till krig tar man en medveten risk och jag mår nästan illa av att kungen, statsministern med flera ojar sig över det som hänt. Då är det är en avsevärt större katastrof att tusentals människor, som aldrig har haft något egentligt val, har dött under de totalt 40 års krig som har rasat i Afghanistan sedan 1839.

Vad jag skrivit ovan ändrar dock inte det faktum att det är sorgligt att två svenskar, vars avsikter säkert var behjärtansvärda, har avlidit – må de vila i frid.

Firandet av min 40-årsdag tycks aldrig ta slut – i dag var det dags för uppvaktning på jobbet: en fantastisk bukett blommor, presentkort på Plantagen, tårta och chefens tal satte helt klart piff på tillvaron 🙂 Inte minst talet; det lät nästan som att jag är precis så ovärderlig som jag länge har misstänkt 😉

Att jag & Tommie snart åker till London har jag vetat länge, men att det blir Chicago the Musical på Cambridge Theatre på fredag var en nyhet ända tills i lördags. En mycket uppskattad present från Jonas – tack än en gång!

I kväll spelar SSK en superviktig match borta mot Timrå, och en seger är i princip nödvändig för att drömmen om att undvika kvalserien ska vara det minsta realistisk. Tummar kommer att hållas och grannar att skrämmas (i bästa fall av glädjetjut) = en riktig rysare…

I dag har jag vilat, vilat och vilat lite till – både kropp och själ behövde lite andrum efter gårdagens förberedelser och festligheter. Att jag fick ett hysteriskt utbrott (innan gästerna kom och medan stackars Tommie försökte sova en timme…) för att jag inte kunde stänga kylskåpsdörren säger väl en del om stressnivån 🙁 Allt löste sig dock alldeles utmärkt och såväl mormor med sin rullator, mamma med sin käpp och den 16 dagar ”gamle” Harry som kvällens vilda gäster (Sanne, Kim, Stolle, Jonas m.fl) överlevde kalaset. Och smörgåstårtorna (utom den jag blev arg på och slängde i soporna) slank ner utan några större problem.

Totalt sett en mycket trevlig dag/kväll med jättefina presenter, världens goaste familj (utom Kerstin, Mats & Ina som bor i Skåne och inväntar sommarfest 😉 ) och underbara vänner. Tack för allt 🙂

Dagens yngste: Harry   Dagens tappraste: nyopererade Jenny   Dagens gullgroda: Sebbe   Kvällens busliv: alla som landade i min & Tommies säng   Kvällens grövste: bullmastiffen Simpson   Kvällens samtalsämne: spinkige vovven Rune   Kvällens mysgäng: Danne, Storkelina, Sanne & Kim i soffan klockan 05.00…

Kramisar Storkelina (som fortfarande saknar kabeln för att föra över bilder från kameran, vad synd…)

Det är långt kvar till de ädla metallerna, men i dag firar jag och Tommie 5-årig bröllopsdag. Att det kallas träbröllop låter kanske inte så festligt, men äktenskapet är desto bättre 😉 Grattis på oss!

/ Lilla Frun