… att få träffa mitt kusinbarn Kim NU! Systern Sanne har jag redan återsett (efter flera års uppehåll…), nu är det dags att jag får se lillsyrran också. Så mamma Monica, tänker du hjälpa mig eller måste jag åka ut till Vallentuna alldeles själv? 😉

/ Storkelina – ”mammas” gamla kusin

Det gör ont i mig varje morgon (särskilt i dag!) när Tommie går till jobbet – han tror nämligen att han är nå’n superhjälte och gör det iförd kortbrallor 🙁 Förvisso har han, så länge vi varit tillsammans, skippat långbrallorna till långt in på hösten, men i år är det rekordlänge. Varför? Jo, en chaufförskollega vid namn Jojje (ve honom) fick för sig att utmana Tommie om vem som bär korta benkläder längst. Aj, aj och stackars Jojje, för Tommie ger sig aldrig. Det kommer att bli en lång och kall vinter för bägge herrarna och mitt lidande fortsätter…

Skrev i går om min senaste mani, dvs att lyssna om och om igen på låten When I Need You. Det dröjde inte länge innan Tommie började protestera; nu ”får” jag bara lyssna med lurar eller när jag är ensam hemma. Hm, ska man behöva tolerera så’nt? Nä tänkte jag och lyssnade i alla fall, varpå Tommie kontrade med att sätta på en fruktansvärd julsång med gruppen Just D. I en stenhård kamp om vems låt som skulle dominera höjdes volymen på bägge CD-spelarna. Vem som vann? Ingen, men man kan nog säga att grannarna förlorade 😉

Om någon tycker att vi verkar en smula omogna i vårt hem så stämmer det inte alls. Vi är oerhört mogna, men med barnasinnena i behåll 🙂 Och eftersom vi inte har några barn att agera förebilder för här hemma så funkar det utmärkt!

Kramisar Storkelina

En gammal klassiker, superfräscha tuggummit TOY,  gör comeback i dagarna. TOY tillverkades av Marabou mellan 1934 och 1998 och är lika med barndom och nostalgi = alldeles, alldeles underbart 🙂

Svenska Dagbladets Bragdguld 2009 gick till skidskytten Helena Jonsson – jättekul! Samtidigt som jag gläds med Helena kan jag dock inte låta bli att fundera över Magdalena Forsbergs långa och lyckosamma karriär som skidskytt. Trots smått osannolika framgångar blev det aldrig något bragdguld för Magda och det känns fortfarande lite bittert 🙁

Fåfänga kan visa sig bli riktigt dyrköpt; Solange Magnano (Miss Argentina 1994) gjorde i dagarna en skönhetsoperation för att få fastare rumpa, men komplikationer tillstötte och Solange miste livet. Oerhört tragiskt och onödigt för en kvinna som enligt vännerna ”hade allt”…

Som äkta maka har jag till sist gjort en insats: adventsstjärna & ljusstakar är nu på plats = jag är uppgraderad till fantastisk 😉

För någon vecka sedan ramlade jag över ett avsnitt av Idol, där den helt fantastiska Reza Ningtyas Lindh framförde gamla världshiten When I Need You. Rezas framträdande gjorde mig tårögd och allt sedan dess har låten gått på högvarv i mitt arma stackars huvud. Det är helt enkelt så’n jag är – jag blir som besatt oavsett om det gäller sport, musik, en maträtt eller det motsatta könet. Ordet lagom existerar inte i mitt vokabulär, utan ”allt eller inget” är mottot 😉 För närvarande är läget ”allt” påkopplat vad gäller nämnd låt och jag kan lyssna på den om och om igen och hur många gånger som helst. Klickar man på nedanstående länk får man höra Celine Dions tolkning av min nygamla favoritballad: 

http://www.youtube.com/watch?v=OglNPNPWvSo

Jag är en usel fru: 1:a advent har passerat och jag har varken städat, hängt upp adventssjärnan eller tagit fram ljusstakar 🙁 Dessbättre verkar jag lida mer än Tommie, som lever efter devisen ”ju mindre pynt desto bättre”. Fast ändå, jag känner mig en smula hopplös…

I fredags inledde jag förmiddagsfikat med att hälla en kopp te i knäet och under kvällens festligheter serverade jag min snaps på bordsduken i stället för i glaset. I dag spillde jag ett helt glas vatten över min lunchtallrik (såväl laxpaj som sallad & dressing fick sig ett rejält dopp) – någon som kan ställa en diagnos?! Själv fattar jag det inte, men min klumpighet tycks gå i perioder. Den första perioden varade rätt länge (läs hela min barndom), men därefter har attackerna av fumlande blivit mera sporadiska. Jäkligt irriterande är det hursomhelst.

Har så smått börjat smida planer inför nyårsafton; att den blir på landet råder det dock inget tvivel om. Frågan är bara om jag & Tommie ska fira på tu man hand eller om vi ska ha gäster (förutsatt att nå’n vill komma 😉 ). Helt oavsett hur det blir så är menyn redan uttänkt för jag bara ääälskar att planera 🙂

För många en utopi - Svedbergs WC 9078

Medan vi i Sverige upprörs över enstaka dödsfall i den nya influensan (”svin- influensan”) dör 2 miljoner människor varje år för att deras dricksvatten har förorenats av avföring. Över 1 miljard människor lever i slumområden där toaletter och fungerande avlopp är en utopi; i stället töms latriner ut i floder, vattendrag eller direkt ut på gatan. ”Det är ett gigantiskt hälsoproblem” säger Karin Ruiz, vd för det svenska företaget Peepoople AB, till Aftonbladet.

En svensk patenterad ”engångstoalett” kan snart bli lösningen: ”Marknaden är oändlig och priset konkurrenskraftigt” säger Karin Ruiz. ”Engångstoaletten” är i själva verket en toalettpåse, som är tillverkad i biologiskt nedbrytbar plast = blir i slutändan koldioxid och vatten. Genom att tillsätta gödningsmedlet urea, som reagerar med avföringen, tar man död på alla farliga ämnen inom 14 dagar. Ute i det fria och utan hjälp kan processen ta upp till två år.

Det vore fantastiskt om en så’n här ”enkel” sak kunde rädda mängder av människoliv. Således bara att hoppas att priset på den färdiga produkten blir så pass lågt att även de fattigaste har råd att köpa den. Jag är dessvärre rädd för att även det sistnämnda är en utopi 🙁

Natten som var hade Tommie jobb inne i city och det kan ju vara minst sagt intressant när det är löningshelg. Massor av fulla människor rörde sig på stan; en av dem hade den dåliga smaken att ställa sig för att urinera (läs pissa) på Tommies lastbil. Min käre make, som vanligtvis är väldigt snäll och go’, tyckte att det var en urusel idé och sade helt sonika ”om du inte slutar upp med det där så lägger jag i backen och kör över dig”. ”Va då’ra?” svarade den unge mannen, men såg då på Tommies blick att det var läge att avlägsna sig… Kan konstatera att det lär krävas en hel del tålamod för att jobba helgnätter i Stockholms city och att det definitivt inte vore något för mig 🙁

I dag är det första advent och i de allra flesta svenska hem har det satts fram ljustakar och hängts stjärnor i fönstren. Första advent är sedan länge den första dagen i kyrkoåret, men seden att tända första ljuset i adventsljustaken är relativt ny i Sverige; inte förrän på 1930-talet blev ljusstaken med fyra ljus vanlig i våra hem.

För den som missade eller har glömt skolundervisningen kan jag påminna om att ordet advent kommer av latinets adventus, som betyder ankomst. Inom kristendomen har man valt att tolka det som Herrens ankomst och det är således den vi, de närmaste söndagarna, firar minnet av vänta in. Så tänd ett ljus och fira på – du lär inte vara ensam om det 😉

Fest med jobbet i går och såväl maten som sällskapet var av utmärkt kaliber 🙂 Några turer på Stockholms pubar hanns också med; på Glada Stinsen blidde det lite värmning inför festen och på Limerick var vi två tappra (mirakelmannen & mirakel- kvinnan) som ”värmde ur” efteråt. En trevlig kväll/natt, men det räcker med en så’n om året = trött i dag…

Har precis låtit mig bjudas på thaimat på Thai Amari i Sundbyberg. I sällskap med brorsan och hans familj åt jag, sippade på en coca cola (gudomligt) och avslutade med cocosglass (grym). Precis vad jag behövde efter att ha sett SSK få stryk av Färjestad med 5-1 och dessutom fick Tommie en gnutta sömn i lugn och ro (förutom telefonen som ringde, Teo som bökade runt i sängen och ungarna som skrek utanför fönstret då) mellan alla jobb.

I kväll blir det bara mys i soffan, vilket känns alldeles underbart efter gårdagens strapatser. Det skulle helt klart ha varit ännu bättre om inte Tommie behövde flänga runt på en massa jobb, men jag har ju i alla fall Teo och det är inte fy skam 😉

Till kvällen blir det vinterfest med jobbet; den här gången kommer vi att hålla till på Parken III, en festlokal på Rosenlundsgatan. I vanlig ordning räknar jag med att få en massa god mat och trevligt sällskap, annars rymmer jag 😉

Under de totalt 9 år jag har jobbat i Hästsportens Hus har det blivit en och annan fest – några minns jag bättre än andra. Något år i början av 90-talet hade vi en fest med maffiatema, den glömmer jag aldrig. Inte för att den var bättre eller roligare än någon annan fest, utan mer för att jag kände mig så jävla dum. Tillsammans med en kollega dök jag (helt utan maffia-outfit) in i festlokalen och såg mig omkring. Rätt snart kom det fram en väldigt trevlig kille och flörtade hejvilt och jag (som var singel) tänkte att det hela nog kunde bli ”intressant”. Förvisso var han minst sagt välmaskerad (hade faktiskt ingen aning om vem det var), men jag såg i alla fall att han hade snygga ansiktsdrag. Döm om min förvåning när snyggingen brast ut i ett ytterst feminint gapskratt; ”han” visade sig vara vår dåvarande VD-assistent Eva Andersson…