Att Sveriges sjukförsäkringssystem inte har fungerat till belåtenhet, det har den sittande regeringen och dess väljare helt rätt i. Vad jag ställer mig mycket kritisk till är dock regeringens metoder att komma till rätta med problematiken. För att komma åt fuskarna (och dessa finns bevisligen) använder man sig av kollektiv bestraffning, det vill säga alla sjuka människor får sämre villkor. De personer som tidigare blev utförsäkrade fick vanligen sjukpenningen utbytt mot tidsbegränsad sjukersättning (max 2 år) alternativt sjukersättning (tidigare förtidspension). Med nuvarande regler är det ytterst få som går vidare till sjukersättning (det är i och för sig bra) och den tidsbegränsade sjukersättningen är borttagen. Detta medför att de som blir utförsäkrade, och inte bedöms sakna arbetsförmåga resten av livet (det är oftast lång tid det), plötsligt anses friska. Dessa människor hänvisas till A-kassan, men även här finns en gräns för hur länge man kan uppbära ersättning, och det är naturligtvis svårt att få anställning om man är sjuk 🙁 Sista steget blir socialbidrag, och då handlar det om ytterst lite pengar. I alla fall om man förväntas leva på det längre än under en ytterst tillfällig period.

Hur ska man då ta itu med problematiken kring fuskare och alltför många sjuka/icke arbetsföra? Mitt förslag är att man återgår till att ge sjuka människor en rimlig (nej,den är inte hög om man är långtidssjuk…) ersättningsnivå under så lång tid som krävs. Satsa medel på att komma till rätta med fusket och lägg resurser på att hjälpa/ motivera/stimulera sjuka människor att komma ut i arbete i någon form och någon omfattning. De allra flesta människor vill faktiskt jobba; man känner sig oerhört mycket mera värdefull om man är ”behövd”. Finansieringen? Ja, mot bakgrund av de senaste årens skattesänkningar (inleddes redan av föregående regering) kan den helt klart bli ett problem. Personligen tycker jag att det handlar om prioritering och att man sedan många år har prioriterat jäkligt illa i detta land. Det är dock min absoluta övertygelse att pengar finns om man (= regeringen och svenska folket) bara vill. Ett litet aber är förstås att människor tenderar att strunta i sina medsystrar/bröder så länge de själva ”sitter säkert”. Och om ex.vis Filippa Reinfeldt blir långtidssjuk lär hon ju inte behöva oroa sig så mycket över ersättningar och eventuell utförsäkring; hon har sin högavlönade make och förmodligen även ett vältankat bankkonto att förlita sig på.

/ Storkelina – humanisten

P.S. En stor eloge till alla som läste hela inlägget 😉 D.S.

Vad gäller idrott är det, som de flesta känner till, främst hockeyn som tagit plats i mitt hjärta. Då SSK dessutom saknar en fotbollssektion är det svårt att riktigt brinna för fotbollen. Några som i alla  fall har lyckats tända en liten gnista hos mig är BP, Brommapojkarna. Tycker därför att det var superkul att BP i dag, tack vare AIK:s seger mot Bajen, säkrade en plats i Allsvenskan nästa säsong. Bra jobbat 🙂

I delar av Afrika är torkan värre än någonsin och över hela världen minskar bestånden av ex.vis fisk och sjöfågel. Vad det beror på? Dessvärre verkar det som att vi människor är boven i dramat. Klimatförändringarna, vilka får antas ha sin grund i industriländernas utsläpp av växthusgaser, gör att såväl människor som djur får sätta liven till. Människor dör av svält (och kanske sjukdomar?); djuren dör av bristsjukdomar etc 🙁

Jag ska erkänna att jag tillhör dem som mer eller mindre har stört mig på miljöaktivister – har mest tyckt att de tett sig ”hysteriska”. Och nej, jag är tyvärr inte särskilt miljömedveten. Efter att ha läst några artiklar i dagens nummer av DN stannade jag dock upp och tänkte till en stund; jag blev alldeles mörkrädd.

Lösningen? Jag kan naturligtvis ändra på mitt eget sätt att leva och bli avsevärt mer miljöorienterad, men de riktigt stora problemen måste ändå lösas på global nivå. Det pågår redan ett internationellt samarbete i klimatfrågorna, men den stora fråge- ställningen måste ändå vara: är vi bortskämda och moderna människor beredda att offra vad som krävs? Sanningen är förstås att vi inte både kan fortsätta att upprätthålla nuvarande levnadsnivå och komma till rätta med miljöproblemen. Håller just nu på att rannsaka mig själv och fundera ut hur jag själv resonerar = lite läskigt… Hur tänker du?

En Capybara på ca 65 kg

I dag har det varit en härligt slapp dag 🙂 Någon promenad med hunden och en hockeymatch framför TV:n är ungefär vad jag lyckats åstadkomma – inte tokigt alls. Hade dessutom glädjen att få se SSK slå Frölunda hemma med 4-2, grymt. Årets upplaga av SSK är inte särskilt namnkunnig, men man spelar som ett hårt kämpande lag och det ger resultat. Skitkul att se!

Kl 04.00 i morse lyckades jag ”fånga in” Tommie och har lyckats behålla honom hemma hela dagen. Ska erkänna att det inte enbart berott på skicklighet; det var snarare dagens jobb som blev inställda… Strunt samma för trevligt är det hursomhelst 🙂

I ett av gårdagens inlägg skrev jag om min längtan efter en alldeles egen pygmé- igelkott. Jag hade även pratat om detta på jobbet, varpå kollegan Lotta kom med tips om ett alternativ till kotten: en capybara. Vad det är? Tja, som ett marsvin ungefär med skillnaden att den väger runt 65 kg. Skulle säkert vara nå’t att bita i…

Tommie jobbar även denna helg, men nästa fredag blir det äntligen landet igen; jag längtar så att det nästan gör ont… Sista fredagen i stan (på ett tag i alla fall) tillbringade jag med en liten after work med kollegorna Annica & Stuart. Pepsi Cola, ett par öl och en Toast Skagen på Bishops Arms blidde det = precis lagom. Och jag kan stolt meddela att jag betedde mig som den mogna och ansvarsfulla kvinna jag faktiskt är (?) och gick hem till hunden kl: 20.30. Känns alldeles utmärkt!

I går kväll var det hockey och SSK slog Djurgården borta med 2-1. Idrotten är allt bra märklig emellanåt; de två senaste matcherna har SSK spelat mindre bra men ändå vunnit. De har däremot gått poänglösa ur ett antal matcher där de verkligen spelat bra, skumt det där…

Annars ser jag fram emot en riktigt lugn och skön helg med dåliga såpor och god mat 🙂 Lite mys med lille Teo lär det också bli och i bästa fall hinner jag fånga in Tommie nå’n gång mellan alla jobb. Den som väntar på nå’t gott väntar aldrig för länge vet ni 😉

Igelkotten (Erinaceus europaeus) livnär sig på insekter, maskar och mångfotingar. Det fullvuxna djuret har en längd på mellan 22 och 30 cm varav ca 2 cm är svans. På sensommaren har igelkotten skaffat sig ett fettskikt (för att överleva vinterdvalan) och kan väga upp till 1500 gram; när den går ur dvalan och alla fettreserver är förbrukade är vikten nere på runt 350 g. Ca tre fjärdedelar av kotten går alltså upp i rök under vintern – man kan misstänka att han/hon är ordentligt hungrig vid uppvaknandet.

En vuxen igelkott har mellan 5.000 och 7.500 taggar (egentligen modifierade hårstrån), vilka byts ut under hela dess livstid. Taggarna utgör ett utmärkt försvars- vapen; den som en gång försökt ta sig en tugga igelkott försöker knappast igen. Som för så många andra arter är trafiken det största hotet mot igelkotten…

Igelkottens luktsinne är utmärkt och används då den söker föda; synen däremot är mindre utvecklad. En igelkott utstöter diverse svaga läten, vilka kan likna flåsanden och nysningar. Ju mer hotad igelkotten känner sig, desto mer högljudd blir den. Igelkotten är ett nattaktivt och ensamlevande djur, som bara söker sällskap då den vill para sig. Den vilda igelkotten är fridlyst i Sverige, men för den som så önskar finns importerade pygméigelkottar nu i Sverige. Själv funderar jag starkt på att utöka familjen med en sådan – ska bara charma Tommie lite först 😉

För några veckor sedan satt Tommie i sin lastbil på en adress strax utanför en av Stockholms polisstationer. När han tittade ut såg han hur en man försökte fickparkera; det gick inget vidare för gång på gång körde han på en redan parkerad bil. Tommie trodde inte sina ögon – särskilt inte när föraren, som aldrig lyckades parkera, stack från platsen som om ingenting hade hänt. Föraren skrev ingen lapp till ägaren av den skadedrabbade bilen, men det gjorde Tommie (som förstås också varit smart nog att ta registreringsnumret på förövarens bil).

Kort därefter hörde personen som fått bilen påkörd av sig till Tommie, som kunde lämna en detaljerad beskrivning av händelseförloppet. I går ringde även den drabbade bilägarens försäkringsbolag och det visade sig att personen, som upprepade gånger kört på den parkerade bilen, förnekade detta. Det visade sig också att förövaren var polis = dubbelt skamligt 🙁 Att inte skriva en lapp och tala om att man gjort bort sig är illa nog; är man dessutom polis är det riktigt pinsamt. Som tur var kunde Tommie, tack vare sin kalender (där han listar alla sina körningar), redogöra för såväl exakt tidpunkt som gatuadress för händelsen. Och jo, han visste dessutom att föraren var en herre i 50-årsåldern (precis som ägaren till bilen). Undrar vem det kan ha varit som körde polismannens bil?

Till sist vill jag betona att jag inte tillhör den stora grupp som känner ett allmänt misstroende för polismakten – snarare tvärtom. De gånger jag eller någon i min familj behövt poliskårens hjälp har de varit helt fantastiska.

Som jag tidigare nämnt så är jag en av få (?) födda efter 1955 som inte har nappat på idén med Facebook. Min grundfilosofi är att jag redan har kontakt med mina riktiga vänner och att andra icke behöver göra sig besvär. Jag inser själv att det låter väl hårt, och sanningen är väl att det visst finns en och annan från mitt förflutna som jag säkerligen skulla uppskatta att höra ifrån. Det är dock min övertygelse att om jag vore tillräckligt intresserad av kontakt så skulle jag söka upp dessa personer, och det har hittills inte hänt…

Men visst, tanken att söka upp nå’n gammal vän har infunnit sig ett par gånger; särskilt när det gäller ungdomskompisen Katrin. Gissa vem som nu har kontaktat mig via brorsans Facebook? Jo, Katrin förstås = jättekul, henne ska jag definitivt höra av mig till inom kort 🙂 Och inte behövde jag någon egen Facebook heller 😉 Nä, jag fortsätter att ställa mig utanför Facebook-gemenskapen och räknar iskallt med att den skara jag verkligen vill ha kontakt med och de som verkligen vill ha kontakt med mig lyckas ändå. Kommer jag att ändra mig? Tja, kanske om jag eller alla jag känner flyttar till annan ort eller utomlands.

/ Storkelina – den mossiga & inskränkta

Förra veckan gick jag av och till med halsont, frossa och huvudvärk och till sist var det dags. Nu är jag vrålförkyld och känner mig något stressad över det; min back-up på jobbet är också sjuk 🙁 Vet dessutom att han har massor att göra när han kommer tillbaka = han har knappast tid/lust att ta mitt jobb också, usch…

I går kväll såg jag och Tommie den prisbelönta filmen Slumdog Millionaire; en brittisk produktion inspelad i Indien. Storyn var helskön och skådespelarinsatserna (framförallt barnens) suveräna – helt klart en film jag kommer att minnas. Har du missat den? Se den!

Nikab från Simply Stylish Designs

Frågan om olika typer av förbud mot muslimska klädedräkter, vilka döljer ansiktet (ex.vis burka och nikab), väcks allt oftare i Sverige. Oftast diskuterar man förbud i skolor eller på vissa typer av arbetsplatser, men centerpartisterna Staffan Danielsson och Lennart Pettersson går längre än så: de vill ha ett generellt förbud mot burka och nikab i Sverige. Nämnda herrar har väckt frågan i en motion till riksdagen och detta har föranlett många upprörda känslor.

Personligen tycker jag att varje förbud som leder till inskränkningar i våra medborgerliga, demokratiska rättigheter (ex.vis beträffande tryckfrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet) är förkastligt. Självfallet äger alla rätt att klä sig hur de vill, tycka vad de vill osv – tummar vi på det är vi jäkligt illa ute. Vad man däremot måste komma ihåg är att om man väljer att utnyttja sina rättigheter i varje enskild situation stöter man ofrånkomligen på problem; några tydliga exempel följer här:

1) Är man nazist, och väljer att stoltsera öppet med det (ex.vis genom uniform, armbindel, tatuering), kommer man inte att få jobb hos Judiska Församlingen i Stockholm. Är det diskriminering eller logik?

2) Om man går till en bank, som av samtliga kunder kräver identifiering vid ex.vis kontantuttag, iklädd burka/Kalle Anka-mask/nikab/ rånarluva får man inte ta ut några pengar. Är det diskriminering eller logik?

När det gäller skolan ska man självklart få klä sig som man vill, men skolan måste då också ha rätt att kontrollera (visitation?) att elever inte bär med sig otillåtna hjälpmedel till skrivningar, att en elev är den han/hon utger sig för att vara (identifiering) osv. Och eleverna i sin tur måste naturligtvis vara skyldiga att underlåta sig dylik kontroll. Min lösning är att man på  banker, i skolornas aulor m fl ställen placerar så’na där skärmar som finns i vallokalerna = perfekta ställen för identifiering etc. Vem/vilka som ska handha och bekosta proceduren? Det har jag inte riktigt tänkt ut ännu 😉