Att Sveriges sjukförsäkringssystem inte har fungerat till belåtenhet, det har den sittande regeringen och dess väljare helt rätt i. Vad jag ställer mig mycket kritisk till är dock regeringens metoder att komma till rätta med problematiken. För att komma åt fuskarna (och dessa finns bevisligen) använder man sig av kollektiv bestraffning, det vill säga alla sjuka människor får sämre villkor. De personer som tidigare blev utförsäkrade fick vanligen sjukpenningen utbytt mot tidsbegränsad sjukersättning (max 2 år) alternativt sjukersättning (tidigare förtidspension). Med nuvarande regler är det ytterst få som går vidare till sjukersättning (det är i och för sig bra) och den tidsbegränsade sjukersättningen är borttagen. Detta medför att de som blir utförsäkrade, och inte bedöms sakna arbetsförmåga resten av livet (det är oftast lång tid det), plötsligt anses friska. Dessa människor hänvisas till A-kassan, men även här finns en gräns för hur länge man kan uppbära ersättning, och det är naturligtvis svårt att få anställning om man är sjuk 🙁 Sista steget blir socialbidrag, och då handlar det om ytterst lite pengar. I alla fall om man förväntas leva på det längre än under en ytterst tillfällig period.
Hur ska man då ta itu med problematiken kring fuskare och alltför många sjuka/icke arbetsföra? Mitt förslag är att man återgår till att ge sjuka människor en rimlig (nej,den är inte hög om man är långtidssjuk…) ersättningsnivå under så lång tid som krävs. Satsa medel på att komma till rätta med fusket och lägg resurser på att hjälpa/ motivera/stimulera sjuka människor att komma ut i arbete i någon form och någon omfattning. De allra flesta människor vill faktiskt jobba; man känner sig oerhört mycket mera värdefull om man är ”behövd”. Finansieringen? Ja, mot bakgrund av de senaste årens skattesänkningar (inleddes redan av föregående regering) kan den helt klart bli ett problem. Personligen tycker jag att det handlar om prioritering och att man sedan många år har prioriterat jäkligt illa i detta land. Det är dock min absoluta övertygelse att pengar finns om man (= regeringen och svenska folket) bara vill. Ett litet aber är förstås att människor tenderar att strunta i sina medsystrar/bröder så länge de själva ”sitter säkert”. Och om ex.vis Filippa Reinfeldt blir långtidssjuk lär hon ju inte behöva oroa sig så mycket över ersättningar och eventuell utförsäkring; hon har sin högavlönade make och förmodligen även ett vältankat bankkonto att förlita sig på.
/ Storkelina – humanisten
P.S. En stor eloge till alla som läste hela inlägget 😉 D.S.
