Först var det tennisarmbåge och musarm, nu är det sms-tumme som gäller. Det är de som bara använder en tumme när de knappar ned sina sms som drabbas och det är inte bara tummen som tar stryk. Nix, enligt en ny avhandling som gjorts vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet drabbas även nacke, armar och händer av krämpor: ”De som har besvär borde använda båda tummarna för att minska belastningen, men tvärtom är det en större andel av dessa personer som använder entummestekniken jämfört med dem som är besvärsfria” säger ergonomen Ewa Gustafsson som skrivit avhandlingen. Det är fortfarande inte klarlagt hur mycket man måste sms:a för att ligga i riskzonen…

Hjälp, finns det inga viktigare ämnen att avhandla än problematiken kring överdrivet sms:ande? Enkel logik och sunt förnuft borde räcka för att lista ut att man får ont av överansträngning, vilken den än må vara. Det är ytterst få som i sitt arbete tvingas till ett ständigt sms:ande; detta tycks vara problem av lyxkaraktär med andra ord. Om man ändå är besvärad/orolig får man dock ett antal heta tips om hur man undviker sms-skadorna via följande länk http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5394012.ab  Eller så nöjer man sig helt enkelt med mina supertips: 1) lyft luren i stället för att skicka sms eller 2) lämna mobilen hemma 🙂

Som jag tidigare nämnt så har jag & Tommie inte kunnat vara på landet på lääänge och vi kommer inte att kunna åka de närmaste veckorna heller 🙁 Gräset slutar dessvärre inte att växa bara för att vi håller oss undan, så i dag blev det en snabbtur för gräsklippning efter jobbet. Medan Tommie körde runt på åkgräsklipparen låg jag på alla fyra i jordgubbslandet; jäklar vad ogräs det dyker upp på några veckor… Hursomhelst känns det jättebra att ha varit där och snyggat upp lite grann och Teo var helnöjd med att få ligga/springa i solen ett par timmar 🙂

Somliga kollar upp gamla klasskompisar på Facebook – själv ägnar jag mig emellanåt åt att kolla upp kändisar ”från förr”. Denna gång föll valet på Samantha Fox, som i jättehiten Touch Me stönade fram orden ”Touch me, I want to feel your body…” 1986. Storbystade fröken Fox, med förflutet som toplessmodell, blev snabbt namnet på allas läppar och mången killes våta dröm. Tji fick dock alla stackars grabbar, för 2003 berättade Samantha Fox i sin självbiografi att hon är lesbisk 🙁 Vilken omtanke av henne att inte nämna det medan det begav sig på 1980-talet; ack så många hjärtan som krossats i så fall 😉

De har inte fått nämnvärt med uppmärksamhet i Sverige, men Fox har gett ut ett antal album sedan starten 1986. Det senaste var Watching You, Watching Me (In the 21st Century) och kom 2002. År 2004 spelade hon, tillsammans med Günther, in en ny version av Touch Me: 

http://video.google.com/videoplay?docid=3238343021359056276 ).

Samantha Fox sjunger fortfarande på klubbar världen över, men 1980-talets storhetstid är sedan länge förbi 🙁 Bara att konstatera att det är få artister förunnat att vara på topp decennium efter decennium…

Bra fotarbete är inte bara en viktig ingrediens i tennis; de senaste dagarna har jag upptäckt flera ”grenar” där det t o m kan vara helt avgörande:

1. När man är i bowlinghallen och ens svägerska får för sig att svinga sitt klot i en båge bakom sig. Kvicka fötter är ett absolut måste om man vill undvika blågröna tår…
2. När man är på promenad med sin hund och möter pudelkillen Tusse. Om Tusse lyfter på benet och slår en båge med sikte på ens egna ben är det riktigt snabba ryck som gäller…

Jag kan med visshet säga att jag numera bemästrar bägge ovannämnda grenar och det känns förstås tryggt inför framtiden 🙂

Först var jag dålig och borta från jobbet ett par dagar förra veckan, sedan kom helgen med möhippa och slapparsöndag och därefter en nästan sömnlös natt. Sov inte mer än ca 1½ timme natten till i dag, men hade för avsikt att gå och jobba ändå. Kroppen sa dock ifrån med kraftigt illamående och när Tommie dessutom antydde att jag såg ut som ett lik insåg jag mina begränsningar och stannade hemma 🙁 Nu är jag helt slut men stannar snällt uppe för att kunna få en hel natts sömn, vilket ska bli grymt skönt.

Hoppas på en bättre dag i morgon och kanske skriver nå’t käckt då istället 🙂

Kram Kram / Storkelina

Igår hade vi ordnat möhippa för Anne (se bilden) och jag tycker personligen att den var oerhört lyckad 🙂 Den största motgången var att modern missade att leverera den blivande bruden i tid, vilket gjorde att vi höll på att bomma första inbokade anhalt: bowling på Ballbreaker. Inga problem dock, samtliga var ju kvinnor 😉 Lite stress och allmän hysteri rådde bot på situationen så att Ullis till sist kunde överglänsa oss alla med en hel serie strikes, imponerande!

På Make Up Store på Norrlandsgatan sminkades Anne och blev ännu vackrare än hon redan var (bilden gör henne inte rättvisa). Vi andra fick kladda bäst vi ville, men assisterades av proffset som fixat Anne. Resultat: ett gäng dundersnygga pinglor 🙂

Vätskekontroll på puben WC innan vi begav oss till studion hos Ljudolf. Vi fick ett fantastiskt bemötande av Ulf, som bl a lotsade en icke seende Anne nerför världens läskigaste trappa. Vad alla visste utom Anne var att Ulf är blind och att det var hans ögon hon förlitade sig på; grymt kul att se Anne och höra hennes kommentarer. Vi spelade in en CD också, men den blev sådär måste jag säga. Det var inte tekniken det var fel på…

Iförda tjusiga (?) glitterperuker körde vi final på Cliff Barnes där vi käkade och även avslutade kvällen/natten. God mat och trevligt sällskap, men jag kände tydligt att jag har växt ifrån att trängas i stekheta lokaler. Svetten bara rann på oss alla och det kändes inte så fräscht 🙁

Annes outfit – dag: Tiara med slöja och puckar som dinglade i brösthöjd, SSK-tröja med namn & nr och neonrosa tights som korvade sig längs benen. Stilpoäng: 0/10

Annes outfit – kväll: Silverperuk, tiara med slöja, aprikosfärgad blus med puffärmar, tajt svart kjol med vita prickar, neongröna ”korviga” tights och ankellånga svarta nätstrumpor. Stilpoäng: 1/10

Många tjejer förfäras över hur vissa killar sinsemellan diskuterar sina ”erövringar”; det handlar vanligtvis om tämligen ”lösa” förbindelser. Vad jag tycker är avsevärt värre, och dessutom fruktansvärt respektlöst, är alla de tjejer som tycker att det är okej att diskutera de mest intima detaljer ur sina varaktiga förhållanden. Helst med ”gud och alla människor” för att göra det hela riktigt bedrövligt.

Mitt absolut värsta exempel på det sistnämnda är från en tid då jag arbetade på ett företag i Sollentuna. Vi var ofta mellan 6 och 10 tjejer som satt runt ett stort bord och jobbade. Naturligtvis pratades det en hel del under arbetets gång och det var för det mesta bara kul. Vad jag störde mig på var när folk gav alltför utförliga beskrivningar ur sina samliv. Det verkliga bottennappet kom från en tjej som jag här kallar Madame X. Madame X hade den oerhört dåliga smaken att ingående beskriva sin sambos mest privata delar (här får ni använda fantasin…). Det hela skulle inte varit fullt så hiskligt om man aldrig hade behövt se karln, men till saken hör att även sambon var anställd vid vårt företag. Samtliga Madame X åhörare såg honom således dagligen och jag kan tillägga att det var ruskigt svårt att inte fundera över vad hon sagt 🙁

Jag tror tyvärr att det är betydligt flera tjejer än killar som diskuterar intima detaljer ur privatlivet – framförallt när vi lever i relationer. Själv har jag alltid ansett att ett par- förhållande är något mellan de två personer som lever i det. Visst, folk kan ha behov av att prata av sig när de har problem. Man bör dock tänka på att behandla sin partner såsom man själv vill bli behandlad och i första hand reda ut saker med den det berör: partnern. Ömsesidig respekt är fina grejer 🙂

Kram Storkelina / Relationspolisen

Jag har levt med hundar i hela mitt liv och fascineras med jämna mellanrum över deras känsloliv/intuition/instinkter. Min nuvarande lilla gunstling Teo är vanligtvis en pigg och livlig rackare som har ganska bråttom. När jag har riktigt ont i ryggen och tar mig fram med ”myrsteg” behöver vi dock inte ens ”diskutera” hur han ska gå i kopplet – han anpassar sig utan vidare och väntar snällt in mig när det behövs.

Förr hade min familj den ökände drevern Burken; han var så ilsken redan vid 12 veckors ålder att han egentligen aldrig borde ha fått bli äldre… Min pappa älskade dock denna varelse och han blev en bländande bra jakthund, alltså fick han leva (vilket jag trots allt är tacksam över). Hursomhelst, Burken var sjukt försvarbenägen när han hade fångat ett byte (kunde vara ex.vis en toapappersrulle, nå’t ätbart eller bara en liten plastgrunka…). Normalt sett var han beredd att offra livet för att behålla sin fångst och högg vilt omkring sig. Det var helt annat ljud i skällan den gången då min då 85-åriga farmor var på besök och lille Burken hade tagit den sista toarullen. Han hade gömt sig under soffan där han låg och morrade hotfullt, men farmor var inte den som var den. Hon var dessutom i desperat behov av ”rullen” 🙁 Farmor lade sig således på alla fyra, kröp in under soffan och tog helt sonika tillbaka toarullen. Burken såg lätt chockad ut, men gav sig direkt, och det är min absoluta övertygelse att han denna gång tog hänsyn till damens ålder. Jag tror att han, trots sitt skruvade beteende, hade gjort likadant om ett litet barn hade vågat sig dit. Coolt 🙂

En traditionell möhippa har historiskt sett varit en mycket lugn tillställning anordnad av den blivande brudens väninnor. Väninnorna har i samband med hippan överlämnat en ”bukett” bestående av hushållsattiraljer, t ex en stekspade, som bruden varit tänkt att ha användning för i sin nya roll som husmor. Den ökade jämställdheten har dock lett till att möhippan kommit att överta delar av svensexans äventyrliga format… (Källa: Wikipedia)

Denna lördag är det dags för Tommies lillasyster Anne att luras ut på en heldag/kväll med tjejerna. Om det blir så äventyrligt vet jag inte, men förhoppningsvis inte heller alltför lugnt 😉 Vi har ett digert program framför oss med bowling, lunch, sminkkurs på Make Up Store, CD-inspelning (”En sån karl”…), middag på Cliff Barnes och kanske (för de som orkar) vidare utgång. Alla vi ”ladies” hoppas förstås på att ge Anne en fantastisk och oförglömlig dag/kväll 🙂

Svenska kyrkans styrelse sade i dag ja till förslaget om att homosexuella par ska få ingå kyrkliga äktenskap. Enligt ärkebiskop Anders Wejryd kommer beslutet med stor sannolikhet att klubbas igenom i höst.  ”Äktenskapet har en god klang och är det fler människor som vill gå in i den samlevnaden så vill vi stödja det”, säger han. (Källa: www.expressen.se)

Tidigare har man tvistat om huruvida företeelsen med homoäktenskap strider mot evangelisk luthersk äktenskapsförståelse eller inte – man tycks nu ha enats om inte. Själv berörs jag föga av detta då jag varken är präst, kristen eller homosexuell. Att homosexuella ska få gifta sig är en självklarhet, men att det sker i kyrkan känns mycket märkligt. Antingen har jag tolkat det lilla jag läst av Bibeln fel, eller så är det helt enkelt uppåt väggarna. Hursomhelst, det är en stor seger för alla de par som tidigare förvägrats rätten till kyrklig vigsel och man får väl vara glad för deras skull. Och det är ju helt klart nya tider; det är bara några av oss som inte riktigt hänger med…