Jag & Tommie har så många fina vänner, men jag måste tyvärr medge att vi kan vara riktigt usla på att höra av oss – inte minst sedan vi flyttade upp till obygden. Som tur är så ger sig folk inte så lätt, och jag blir lika glad varje gång jag hör av exempelvis Elin (alltid när jag just har tänkt på eller pratat om henne!), Stolle, Camilla (Lindström) eller Patrik. Jag tycker så mycket om dem (er) alla, så snälla: Förlåt att jag är så dålig på att lyfta luren! 🙁

/ Storkelina – inte alltid så go’ …

P.S. Camilla Lindahl >> Alltså, jag gillar ju att höra av dig oxå 🙂 D.S.

Efter jakt kommer vila...

Som jag tidigare har nämnt så är vår Bus inte sådär överdrivet ivrig när det gäller att gå ut. Normalt sett går hon enbart ut när man öppnar dörren (aldrig genom luckan), men sedan utegångsförbudet i samband med löpningen så har hon inte velat gå ut överhuvudtaget. I eftermiddags var hon dock så överfull av energi (fullkomligen flög från ett bord och rätt upp i toppen av en hyfsat hög palm…) att jag tvingade ut henne OCH hon var borta längre än någonsin förr. Hursomhelst, när Tommie kom hem så dök hon upp – stolt som en tupp – med en nyfångad mus i munnen. Alltmedan jag fortfarande låg och sussade sprang hon sedan in i vardagsrummet, kastade upp musen i luften och lattjade en stund. Jag, som är hyfsat känslig, är ytterst tacksam över att jag fortfarande låg under täcket. Tommie däremot är mycket nöjd med sin lilla jägare, och deras relation har nu nått oanade dimensioner 😉

/ Storkelina – jägarmatten (som aldrig mera kommer att tvinga ut missen…)

Allt är så bra som det nu kan vara med tanke på alla sorgtyngda dagar, men jag är ruskigt trött och orkar inte skriva mera än… typ så här då 🙂 Ha det!

/ Storkelina – allt annat än på ”G”

Vid 18 års ålder fick jag mitt första utbrott av hudsjukdomen psoriasis, något som då gjorde mig alldeles förtvivlad. Det skulle dock visa sig att jag hade en tämligen lindrig variant, det vill säga att det stannade vid utslag på begränsade delar av kroppen. Visst har det varit värre under perioder, men totalt sett har jag inte lidit nämnvärt av hudproblemen. Då har det varit betydligt värre med kroppens alla leder (kan delvis också härledas till min hudsjukdom…). 

Hursomhelst, under åren så har jag fascinerats över att jag tyckt mig märka att vanliga småsår (ex.vis skrapsår) efterhand har utvecklats till psoriasisutslag. Har tyckt att det verkat osannolikt men sedan jag blev med kattunge, och därmed ett och annat rivsår, har jag varit närmast säker på min sak. Trodde naturligtvis att jag hade gjort en revolutionerande upptäckt, men när jag googlade på ämnet så visade det sig vara ”old news”. Jodå, när psoriasis uppträder i områden av skadad hud (solbränna, skrapsår etc) så kallas det minsann för ett ”Koebner-fenomen”. Lite stolt tänker jag ändå vara, för det krävdes förmodligen en hel del pengar och forskning för att bevisa det som jag erfor på en pisskvart (ursäkta språket… 🙁 ). Lite coolt! 😉

Några korta och mycket förenklade fakta:

Förr ansågs psoriasis främst vara en hudsjukdom, men baserat på moderna tiders forskningsrön kallar man den nu allt oftare för en autoimmun sjukdom. Även ledproblem är vanligt förekommande för patienter med psoriasis.

Sjukdomen debuterar i allmänhet efter t ex en halsinfektion eller ett psykiskt trauma, och nämnda faktorer påverkar sjukdomsbilden även i senare skeden.

Den rent praktiska process som orsakar hudutslagen är att hudcellerna i drabbade områden förnyas i alltför snabb takt. För en frisk person byts hudceller ut/delas ungefär var 28:e till var 30:e dag, medan detsamma sker så ofta som var 3:e till var 6:e dag i psoriasisdrabbade hudområden. Nu vet ni det! 🙂

/ Storkelina – amatörforskaren

Busan går gärna in i sin resebur bara för att ligga och mysa en stund.

Tyvärr så var det skit på linsen, men som kanske ändå synes på bilden ovan så trivs Bus i sin bur och detta TROTS att hon löper. Har provat att stänga luckan också, och även det går bra. Att så småningom ”packa in” den lilla för att åka till veterinären för kastration torde alltså gå bra 🙂 Fast amatörpsykolog som jag är så tar vi nog en kortare (och helt ofarlig) tur med bilen redan innan det är dags – detta för att hon inte ska tro att man ska till veterinären varje gång buren kommer fram.

De flesta som kommer hem till mig & Tommie tycker att vi har det väldigt varmt, och elementen och kaminen brukar verkligen göra sitt. När jag klev upp i morse var det dock ingen vanlig morgon, för i vardagsrummet var det bara 14 grader 🙁 Kilade snabbt ut i gäststugan och hämtade ytterligare ett element, men det tog ett bra tag att få upp nå’n värme just denna dag. Kylan i kombination med en evinnerlig blåst var tydligen inte vår bonings melodi…

I morgon blir det jobb i Stockholm, vilket i vanlig ordning innebär tidig måndags-sänggång. Inte mig emot ska sägas, för den senaste veckan har tagit hårt på krafterna. Alltså: Ha det gott och på återhörande!

/ Storkelina

De senaste dagarna har naturligtvis kantats av sorg och saknad, men även av ett och annat glädjeämne. I fredags var jag i Uppsala och firade min födelsedag med Tommie, Christian & Jejje. Vi inledde med fantastisk mat på den eminenta restaurangen Kött Kök & Bar och fortsatte sedermera med livemusik och gott att dricka på Bistro Hijazz. Mycket trevligt även om någon enstaka tår trillade ner även denna afton. Och väl hemma igen blev det många tårar…

Annars har helgen varit lugn och skön med nå’n liten pizza, ett och annat glas cola och en massa Wordfeud på telefonen. Lilla Bus, som vi egentligen hade tänkt kastrera i dagarna, har börjat löpa för första gången och jag tycker SÅ synd om henne. Hennes frustration är naturligtvis enorm 🙁 Finkisse som hon är så låter hon dock mig & Tommie sova om nätterna, och DET är mycket värt. Hursomhelst, något mera löpande kommer det inte att bli för Busan = kastration nästa.

I dag firar jag & Tommie 7-årig bröllopsdag, men efter fredagens födelsedagsfirande och en sorgtyngd vecka så blir det inga utsvävningar att tala om. Varken jag eller Tommie är heller särskilt traditionsbundna, så de ”stora” dagarna kan bli alldeles vanliga dagar och de ”vanliga” dagarna kan bli ”stora” dagar. Rätt härligt egentligen 🙂

/ Storkelina – den äkta makan

Citroën C4 2,0i by Loeb  Pris: 82 000:- 

Modellår: 2007  Växellåda: Manuell  Miltal: ca 5.900  Bränsle: Bensin

ABS-bromsar, ACC/klimatanläggning, airbag förare & passagerare, CD-stereo, elhissar, elspeglar, fjärrstyrt centrallås, komplett ifylld servicebok, sommardäck på vita lättmetallfälgar, dubbade vinterdäck på lättmetallfälgar, servostyrning, sidoairbag, spoiler bak, stolvärme fram, multifunktionsratt mm.

Begagnatförsäkring i sex månader gäller vid köp av denna bil.

Bilder: Fortsätt läsa →

Nedan finns en länk till en alldeles underbar liten videosnutt: Ett stycke katt och en bostonterriervalp som pysslar om varandra med besked. Kan inte ens med bästa viljan i världen påstå att Bus & Teo betedde sig SÅ…

http://www.youtube.com/watch?v=r0RLFgjHEJU

/ Storkelina – med hopp om livet

Bus har packat ner sig i en påse och slängt en tass på mattes huvudkudde.

I morse tänkte jag åka till jobbet nere i Stockholm, men jag kände att jag måste få i mig lite mat (har bara mått illa och helt saknat aptit) och samla i hop mig ytterligare någon dag innan jag klarar av att möta kollegor och kunder. Det funkar liksom inte att bryta i hop varje gång någon tilltalar en… Tror i alla fall att det var rätt beslut, för jag var tvungen att bli ”sams” med att vara hemma med alla små tassavtryck i snön, pälsstrån och allt annat som just nu är verkligt jobbigt OCH det känns faktiskt liiite bättre nu.

Något som är väldigt skönt i dessa dagar är att lilla Bus finns hos mig & Tommie, att det finns en liten som behöver en och som genom sina galna upptåg kan locka fram ett och annat leende. I fredags när vi tog fram en huvudkudde (att ha i bilen) och packade ner några saker i en påse för att åka på begravningen i Delsbo var Busan riktigt rar – för att inte glömmas kvar så såg hon till att packa ner sig själv i påsen (se bilden ovan). Begåvat! 😉

Vill passa på att tacka min underbara familj, mina fantastiska vänner & arbetskamrater och sist men inte minst lilltjejen Wilma för allt stöd i både ord och handling. När livet känns så här fruktansvärt tungt är det i alla fall skönt att känna att så många bryr sig om en. Än en gång, mittt varmaste tack!

 / Storkelina

Vanligtvis så är jag en glad och positiv människa som trivs fantasiskt bra med livet, men förlusten av Teo har slagit ner mig med full kraft. Jag VISSTE att jag älskade vår lilla hund oändligt mycket, men detta… Hade aldrig kunnat föreställa mig denna enorma sorg, saknad och smärta som jag upplever just nu. Det känns som om jag har gått i bitar och det gör ofantligt ont. Kanske är det priset man får betala när man, som jag, är en sådan utpräglad känslomänniska? Att ALLT blir så oerhört starkt. När jag är lycklig så är jag närmast euforisk, när jag älskar någon så älskar jag gränslöst, när jag väl blir arg så exploderar jag, när jag blir ledsen så blir jag det på djupet, när jag blir glad så bubblar det nästan över och när jag sörjer så gör jag det så att jag går sönder… Det är riktigt tungt nu, och det faktum att tiden sägs läka alla sår känns som en mycket klen tröst.

/ Storkelina