Busan går gärna in i sin resebur bara för att ligga och mysa en stund.

Tyvärr så var det skit på linsen, men som kanske ändå synes på bilden ovan så trivs Bus i sin bur och detta TROTS att hon löper. Har provat att stänga luckan också, och även det går bra. Att så småningom ”packa in” den lilla för att åka till veterinären för kastration torde alltså gå bra 🙂 Fast amatörpsykolog som jag är så tar vi nog en kortare (och helt ofarlig) tur med bilen redan innan det är dags – detta för att hon inte ska tro att man ska till veterinären varje gång buren kommer fram.

De flesta som kommer hem till mig & Tommie tycker att vi har det väldigt varmt, och elementen och kaminen brukar verkligen göra sitt. När jag klev upp i morse var det dock ingen vanlig morgon, för i vardagsrummet var det bara 14 grader 🙁 Kilade snabbt ut i gäststugan och hämtade ytterligare ett element, men det tog ett bra tag att få upp nå’n värme just denna dag. Kylan i kombination med en evinnerlig blåst var tydligen inte vår bonings melodi…

I morgon blir det jobb i Stockholm, vilket i vanlig ordning innebär tidig måndags-sänggång. Inte mig emot ska sägas, för den senaste veckan har tagit hårt på krafterna. Alltså: Ha det gott och på återhörande!

/ Storkelina

De senaste dagarna har naturligtvis kantats av sorg och saknad, men även av ett och annat glädjeämne. I fredags var jag i Uppsala och firade min födelsedag med Tommie, Christian & Jejje. Vi inledde med fantastisk mat på den eminenta restaurangen Kött Kök & Bar och fortsatte sedermera med livemusik och gott att dricka på Bistro Hijazz. Mycket trevligt även om någon enstaka tår trillade ner även denna afton. Och väl hemma igen blev det många tårar…

Annars har helgen varit lugn och skön med nå’n liten pizza, ett och annat glas cola och en massa Wordfeud på telefonen. Lilla Bus, som vi egentligen hade tänkt kastrera i dagarna, har börjat löpa för första gången och jag tycker SÅ synd om henne. Hennes frustration är naturligtvis enorm 🙁 Finkisse som hon är så låter hon dock mig & Tommie sova om nätterna, och DET är mycket värt. Hursomhelst, något mera löpande kommer det inte att bli för Busan = kastration nästa.

I dag firar jag & Tommie 7-årig bröllopsdag, men efter fredagens födelsedagsfirande och en sorgtyngd vecka så blir det inga utsvävningar att tala om. Varken jag eller Tommie är heller särskilt traditionsbundna, så de ”stora” dagarna kan bli alldeles vanliga dagar och de ”vanliga” dagarna kan bli ”stora” dagar. Rätt härligt egentligen 🙂

/ Storkelina – den äkta makan

Citroën C4 2,0i by Loeb  Pris: 82 000:- 

Modellår: 2007  Växellåda: Manuell  Miltal: ca 5.900  Bränsle: Bensin

ABS-bromsar, ACC/klimatanläggning, airbag förare & passagerare, CD-stereo, elhissar, elspeglar, fjärrstyrt centrallås, komplett ifylld servicebok, sommardäck på vita lättmetallfälgar, dubbade vinterdäck på lättmetallfälgar, servostyrning, sidoairbag, spoiler bak, stolvärme fram, multifunktionsratt mm.

Begagnatförsäkring i sex månader gäller vid köp av denna bil.

Bilder: Fortsätt läsa →

Nedan finns en länk till en alldeles underbar liten videosnutt: Ett stycke katt och en bostonterriervalp som pysslar om varandra med besked. Kan inte ens med bästa viljan i världen påstå att Bus & Teo betedde sig SÅ…

http://www.youtube.com/watch?v=r0RLFgjHEJU

/ Storkelina – med hopp om livet

Bus har packat ner sig i en påse och slängt en tass på mattes huvudkudde.

I morse tänkte jag åka till jobbet nere i Stockholm, men jag kände att jag måste få i mig lite mat (har bara mått illa och helt saknat aptit) och samla i hop mig ytterligare någon dag innan jag klarar av att möta kollegor och kunder. Det funkar liksom inte att bryta i hop varje gång någon tilltalar en… Tror i alla fall att det var rätt beslut, för jag var tvungen att bli ”sams” med att vara hemma med alla små tassavtryck i snön, pälsstrån och allt annat som just nu är verkligt jobbigt OCH det känns faktiskt liiite bättre nu.

Något som är väldigt skönt i dessa dagar är att lilla Bus finns hos mig & Tommie, att det finns en liten som behöver en och som genom sina galna upptåg kan locka fram ett och annat leende. I fredags när vi tog fram en huvudkudde (att ha i bilen) och packade ner några saker i en påse för att åka på begravningen i Delsbo var Busan riktigt rar – för att inte glömmas kvar så såg hon till att packa ner sig själv i påsen (se bilden ovan). Begåvat! 😉

Vill passa på att tacka min underbara familj, mina fantastiska vänner & arbetskamrater och sist men inte minst lilltjejen Wilma för allt stöd i både ord och handling. När livet känns så här fruktansvärt tungt är det i alla fall skönt att känna att så många bryr sig om en. Än en gång, mittt varmaste tack!

 / Storkelina

Vanligtvis så är jag en glad och positiv människa som trivs fantasiskt bra med livet, men förlusten av Teo har slagit ner mig med full kraft. Jag VISSTE att jag älskade vår lilla hund oändligt mycket, men detta… Hade aldrig kunnat föreställa mig denna enorma sorg, saknad och smärta som jag upplever just nu. Det känns som om jag har gått i bitar och det gör ofantligt ont. Kanske är det priset man får betala när man, som jag, är en sådan utpräglad känslomänniska? Att ALLT blir så oerhört starkt. När jag är lycklig så är jag närmast euforisk, när jag älskar någon så älskar jag gränslöst, när jag väl blir arg så exploderar jag, när jag blir ledsen så blir jag det på djupet, när jag blir glad så bubblar det nästan över och när jag sörjer så gör jag det så att jag går sönder… Det är riktigt tungt nu, och det faktum att tiden sägs läka alla sår känns som en mycket klen tröst.

/ Storkelina

Onsdagens glädje över att ha en så fantastiskt pigg gammal hund övergick snart i förtvivlan. Under torsdagen blev vi tvungna att åka in akut för att ta bort vår högt älskade Teo. Sorgen är gränslös, saknaden är oändlig, smärtan är obeskrivlig och våra hjärtan är fullkomligt urholkade.

Älskade älskade Teo, du var vårt allt. Tack finaste för allt du var och allt vad du gav, tack för att vi fick finnas vid din sida. Minnena av dig lämnar oss aldrig…

Husse & matte

Teo på väg till veterinären.

I dag var grannen Jejje en ängel och körde mig & Teo till ett bokat besök hos veterinär Per Eksell (XL Vet) i Örbyhus. Just på onsdagar finns även ”min” favoritveterinär (och släkting!) Eva Hertil på plats på XL Vet = två veterinärer klämde och kände på min tappre vovve. För den som undrar så är inte Teo akut sjuk, utan jag ville få hans mångåriga perinealbråck undersökt; detta eftersom det på sistone blivit väldigt stort. Det visade sig vara prostatan som trillat ner i bråcksäcken, och även om det inte ser vackert ut så är det inte mycket att göra åt… Teo är dock strålande pigg och mår bra 🙂 Sannolikt är han världens finaste 13½-åriga bostonterrier!

I går kväll klippte jag klorna på lilla Bus och förvånades lite över hur fantastiskt snäll hon var. Faktum är att hon betedde sig som om hon inte gjort annat, och det enda lilla beviset på missnöje (nä, det är icke att jämställa med nöje för missar…) var ett gurglande ljud framåt slutet. MIN duktiga kisse!

I morgon blir det jobb i huvudstaden, men framför allt så firar jag 16 härliga år med Tommie = risken (eller chansen beroende på hur man ser på saken) är hyfsat stor att jag har annat för mig än att blogga 😉 Med andra ord: Ha det fint tills vi hörs igen. 

/ Storkelina

I kväll känner jag mig riktigt slak i sinnet 🙁 Har sovit på tok för lite på sistone (kroppen värker lite extra nattetid…), och det har helt enkelt tagit ut sin rätt. Den bästa medicinen är dock att tänka positiva tankar, så i dag har jag plockat fram följande glädjeämnen:

Under morgonens lååånga resa till jobbet fick jag delvis sällskap av en Uppsala-boende kollega, nämligen Therese (den tredje i ordningen och avdelningens T2 😉 ).

Åt en god lunch i trevligt sällskap, nämligen tillsammans med Annica H, Gunilla & Inger.

Genom jobbet fick jag återse första barndomsvännen och grannen Anna. Vi hade inte setts på evigheter, så det var verkligen jätteroligt!

På vägen hem från jobbet fick jag lift med snälle Per.

En smarrig tunnbrödsrulle intogs på Bennys Grill i Tierp, där bäste Tommie hämtade mig.

Hemma i stugan väntade sötaste Teo & raraste Bus.

Sist men inte minst: Jag har SÅ fina vänner och en alldeles underbar familj 🙂

Ont? Jo. Glad ändå? Absolut!

/ Storkelina – lite vingklippt men fortfarande redo att flaxa med vingarna

Det har snart gått en vecka sedan jag & Tommie blev med iPhones, och jag kan bara konstatera att vi är helsålda 🙂 Det Alfapet-liknande spelet Wordfeud går varmt, halvskapliga kameror finns alltid till hands och ”apparaterna” är helt enkelt väldigt funktionella (man kan faktiskt ringa från dem också…). Kul!

Annars är allting lugnt, och jag laddar som bäst inför kommande helgs inräkning av mina näbbprydda vänner. I vanlig ordning så är det Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) som står bakom det årliga projektet Vinterfåglar Inpå Knuten, och jag ämnar ännu en gång bli en av runt 20.000 räknande. Coolt, eller hur Cicci?! 😉 

I morgon ska jag jobba nere i huvudstaden, så nu är det dags att krypa till kojs. Natti natti!

/ Storkelina – med pippi på fåglar