Igår hade vi ordnat möhippa för Anne (se bilden) och jag tycker personligen att den var oerhört lyckad 🙂 Den största motgången var att modern missade att leverera den blivande bruden i tid, vilket gjorde att vi höll på att bomma första inbokade anhalt: bowling på Ballbreaker. Inga problem dock, samtliga var ju kvinnor 😉 Lite stress och allmän hysteri rådde bot på situationen så att Ullis till sist kunde överglänsa oss alla med en hel serie strikes, imponerande!

På Make Up Store på Norrlandsgatan sminkades Anne och blev ännu vackrare än hon redan var (bilden gör henne inte rättvisa). Vi andra fick kladda bäst vi ville, men assisterades av proffset som fixat Anne. Resultat: ett gäng dundersnygga pinglor 🙂

Vätskekontroll på puben WC innan vi begav oss till studion hos Ljudolf. Vi fick ett fantastiskt bemötande av Ulf, som bl a lotsade en icke seende Anne nerför världens läskigaste trappa. Vad alla visste utom Anne var att Ulf är blind och att det var hans ögon hon förlitade sig på; grymt kul att se Anne och höra hennes kommentarer. Vi spelade in en CD också, men den blev sådär måste jag säga. Det var inte tekniken det var fel på…

Iförda tjusiga (?) glitterperuker körde vi final på Cliff Barnes där vi käkade och även avslutade kvällen/natten. God mat och trevligt sällskap, men jag kände tydligt att jag har växt ifrån att trängas i stekheta lokaler. Svetten bara rann på oss alla och det kändes inte så fräscht 🙁

Annes outfit – dag: Tiara med slöja och puckar som dinglade i brösthöjd, SSK-tröja med namn & nr och neonrosa tights som korvade sig längs benen. Stilpoäng: 0/10

Annes outfit – kväll: Silverperuk, tiara med slöja, aprikosfärgad blus med puffärmar, tajt svart kjol med vita prickar, neongröna ”korviga” tights och ankellånga svarta nätstrumpor. Stilpoäng: 1/10

Många tjejer förfäras över hur vissa killar sinsemellan diskuterar sina ”erövringar”; det handlar vanligtvis om tämligen ”lösa” förbindelser. Vad jag tycker är avsevärt värre, och dessutom fruktansvärt respektlöst, är alla de tjejer som tycker att det är okej att diskutera de mest intima detaljer ur sina varaktiga förhållanden. Helst med ”gud och alla människor” för att göra det hela riktigt bedrövligt.

Mitt absolut värsta exempel på det sistnämnda är från en tid då jag arbetade på ett företag i Sollentuna. Vi var ofta mellan 6 och 10 tjejer som satt runt ett stort bord och jobbade. Naturligtvis pratades det en hel del under arbetets gång och det var för det mesta bara kul. Vad jag störde mig på var när folk gav alltför utförliga beskrivningar ur sina samliv. Det verkliga bottennappet kom från en tjej som jag här kallar Madame X. Madame X hade den oerhört dåliga smaken att ingående beskriva sin sambos mest privata delar (här får ni använda fantasin…). Det hela skulle inte varit fullt så hiskligt om man aldrig hade behövt se karln, men till saken hör att även sambon var anställd vid vårt företag. Samtliga Madame X åhörare såg honom således dagligen och jag kan tillägga att det var ruskigt svårt att inte fundera över vad hon sagt 🙁

Jag tror tyvärr att det är betydligt flera tjejer än killar som diskuterar intima detaljer ur privatlivet – framförallt när vi lever i relationer. Själv har jag alltid ansett att ett par- förhållande är något mellan de två personer som lever i det. Visst, folk kan ha behov av att prata av sig när de har problem. Man bör dock tänka på att behandla sin partner såsom man själv vill bli behandlad och i första hand reda ut saker med den det berör: partnern. Ömsesidig respekt är fina grejer 🙂

Kram Storkelina / Relationspolisen

Jag har levt med hundar i hela mitt liv och fascineras med jämna mellanrum över deras känsloliv/intuition/instinkter. Min nuvarande lilla gunstling Teo är vanligtvis en pigg och livlig rackare som har ganska bråttom. När jag har riktigt ont i ryggen och tar mig fram med ”myrsteg” behöver vi dock inte ens ”diskutera” hur han ska gå i kopplet – han anpassar sig utan vidare och väntar snällt in mig när det behövs.

Förr hade min familj den ökände drevern Burken; han var så ilsken redan vid 12 veckors ålder att han egentligen aldrig borde ha fått bli äldre… Min pappa älskade dock denna varelse och han blev en bländande bra jakthund, alltså fick han leva (vilket jag trots allt är tacksam över). Hursomhelst, Burken var sjukt försvarbenägen när han hade fångat ett byte (kunde vara ex.vis en toapappersrulle, nå’t ätbart eller bara en liten plastgrunka…). Normalt sett var han beredd att offra livet för att behålla sin fångst och högg vilt omkring sig. Det var helt annat ljud i skällan den gången då min då 85-åriga farmor var på besök och lille Burken hade tagit den sista toarullen. Han hade gömt sig under soffan där han låg och morrade hotfullt, men farmor var inte den som var den. Hon var dessutom i desperat behov av ”rullen” 🙁 Farmor lade sig således på alla fyra, kröp in under soffan och tog helt sonika tillbaka toarullen. Burken såg lätt chockad ut, men gav sig direkt, och det är min absoluta övertygelse att han denna gång tog hänsyn till damens ålder. Jag tror att han, trots sitt skruvade beteende, hade gjort likadant om ett litet barn hade vågat sig dit. Coolt 🙂

En traditionell möhippa har historiskt sett varit en mycket lugn tillställning anordnad av den blivande brudens väninnor. Väninnorna har i samband med hippan överlämnat en ”bukett” bestående av hushållsattiraljer, t ex en stekspade, som bruden varit tänkt att ha användning för i sin nya roll som husmor. Den ökade jämställdheten har dock lett till att möhippan kommit att överta delar av svensexans äventyrliga format… (Källa: Wikipedia)

Denna lördag är det dags för Tommies lillasyster Anne att luras ut på en heldag/kväll med tjejerna. Om det blir så äventyrligt vet jag inte, men förhoppningsvis inte heller alltför lugnt 😉 Vi har ett digert program framför oss med bowling, lunch, sminkkurs på Make Up Store, CD-inspelning (”En sån karl”…), middag på Cliff Barnes och kanske (för de som orkar) vidare utgång. Alla vi ”ladies” hoppas förstås på att ge Anne en fantastisk och oförglömlig dag/kväll 🙂

Svenska kyrkans styrelse sade i dag ja till förslaget om att homosexuella par ska få ingå kyrkliga äktenskap. Enligt ärkebiskop Anders Wejryd kommer beslutet med stor sannolikhet att klubbas igenom i höst.  ”Äktenskapet har en god klang och är det fler människor som vill gå in i den samlevnaden så vill vi stödja det”, säger han. (Källa: www.expressen.se)

Tidigare har man tvistat om huruvida företeelsen med homoäktenskap strider mot evangelisk luthersk äktenskapsförståelse eller inte – man tycks nu ha enats om inte. Själv berörs jag föga av detta då jag varken är präst, kristen eller homosexuell. Att homosexuella ska få gifta sig är en självklarhet, men att det sker i kyrkan känns mycket märkligt. Antingen har jag tolkat det lilla jag läst av Bibeln fel, eller så är det helt enkelt uppåt väggarna. Hursomhelst, det är en stor seger för alla de par som tidigare förvägrats rätten till kyrklig vigsel och man får väl vara glad för deras skull. Och det är ju helt klart nya tider; det är bara några av oss som inte riktigt hänger med…

V75 Boden lördagen den 13 juni

Avd 1:      5, 12

Avd 2:      5 Focus Ås

Avd 3:      2, 3, 4

Avd 4:      3, 5, 10

Avd 5:      3 Odin Tabac

Avd 6:      1, 5, 10, 12

Avd 7:      1, 6   

144 rader = 72 kr

Reserver enligt turordning (se ATG:s startlistor eller gratisprogram hos ditt ATG-ombud). Mer info om att spela, se inlägget Veckans Storky Girl den 30 januari 2009.

Hammarkullen är en stadsdel i Angered i nordöstra Göteborg, men även en prisbelönt TV-serie. I serien Hammarkullen, eller Vi ses i Kaliningrad, följer ni en brokig skara människor bosatta i förorten med samma namn. Manus är skrivet av Peter Birro och även om karaktärerna är fiktiva så baseras handlingen till stor del på erfarenheter från hans egen uppväxt i området. Serien sändes första gången 1997 och går nu i repris på måndagar kl: 20.00 (SVT1). Om du har missat den – ladda ner och kolla! Helt fan- tastiska karaktärsskildringar i en härlig mix av tragik och humor 🙂

Alla som känner mig någorlunda väl har någon gång hört att jag inte är speciellt förtjust i att åka bil, speciellt inte i höga hastigheter och med förare jag inte känner. Det är mot den bakgrunden den nedan beskrivna episoden från 1984 ska läsas…

Min syster Kerstin hade träffat en ny kille och flyttat ner till Malmö. Jag saknade min storasyster enormt och flög förstås ner för att träffa henne och ”underverket” vid namn Mats. Att Mats var en framgångsrik rallyförare med ett digert prisskåp hade jag både hört talas om och imponerats över. Jag hade också hört att han höll på och byggde om en ”vanlig” Opel Manta (röd tror jag?) till rallybil. Bilen var inte färdig, men Mats erbjöd sig förstås att ta med mig på en provtur. Jag skakade inombords men kunde förstås inte säga nej – jag kunde ju inte komma från Stockholm och vara hur mesig som helst. OK, in i bilen och på med säkerhetsbältet… trodde jag 🙁 Bilen var som sagt inte riktigt färdig och smådetaljer som ex.vis säkerhetsbälten var ännu inte på plats. ”Ingen fara” sade Mats, ”vi ska inte åka så fort”… Till saken hör att jag vare sig tidigare eller senare har åkt fortare; detta utan säkerhetsbälte och på glashalt underlag. Shit vad rädd jag var! Jag förvånas fortfarande över att jag inte fick hjärtslag och dog på fläcken. För Mats var det förstås rena barnleken och jag ger mig tusan på att han bara njöt av att skrämma slag på en kaxig liten 08:a 😉 En upplevelse var det under alla om- ständigheter, jag har ju inte glömt den än 🙂

Kroppsbyggaren John Collins

Kvinnor attraheras i större utsträckning av muskulösa män än av ”taniga” enligt en undersökning som gjorts på University of Pittsburgh.  Visst är det fint med muskler och en vältränad kropp, men det finns ju gränser. För egen del skulle det inte krävas alltför mycket innan jag skulle garva läppen av mig alternativt skrika och dra järnet… För mig räcker det nästan med att titta på bilden ovan för att jag ska få kväljningar 🙁 Är inte riktigt säkert på om det är den uppblåsta kroppen eller den påtagliga (och omanliga) fåfängan jag stör mig på, men inte fasen går jag igång på nå’t dylikt. Det är väl tur att vi alla är olika och egentligen behöver jag inte bekymra mig – Tommie verkar faktiskt inte alls vara benägen att bli kroppsbyggare 😉

Ute är det regnigt och vått, men själv upplever jag min första riktiga bloggtorka. Inga uppslag och absolut inget särskilt att berätta, vilket kan ha ett samband med att jag inte är på topp fysiskt 🙁 Skulle ha jobbat i dag och hade tänkt gå på en spelning i kväll, men av det blir det intet. Inte heller kommer jag iväg och hälsar på min mamma, som ligger på Röda Korsets sjukhus = uselt…

Kvällen bjuder på ännu en VM-kvalmatch för vårt svenska fotbollslandslag; denna gång möter man Malta. Även om det svenska laget och dess ledning enträget bedyrar att man fortfarande har chansen att nå VM (det krävs ju bara 5 raka segrar…) så känns det redan på förhand tämligen avslaget. Om Zlatan och grabbarna skulle ta sig hela vägen till VM i Sydafrika 2010 vore det ett mirakel och är således inget annat än en utopi 🙁

Läst i tidningarna: censureras. Bara tråkigheter och ond bråd död…

Om framtiden: vem vet, har vi tur kanske nästa inlägg blir lite, lite mera positivt än detta?! 😉