Sedan jag skrev senast har jag så gott som uteslutande ägnat mig åt att vara förkyld. Förra veckan var jag i princip sängliggande (sov oändligt mycket!) och, tyvärr, var jag därmed tvungen att hoppa över ridningen i lördags 🙁
I söndags var jag & Tommie i alla fall över till brorsan med familj – bara tio minuter hemifrån och jag ville ju såå gärna träffa mamma, som var på besök. Vädret tillät dessutom utomhusfika, så jag behövde inte utsätta någon annan för mitt virus från helvetet.
I går var jag till vårdcentralen och tog lite prover (tack för skjutsen, Dr Storck!) och i dag har jag bara varit hemma och tagit det lugnt. Kommer att vara hemma resten av veckan också, för nu jäklar ska jag bli ordentligt frisk 🙂 Har fasen åldrats MINST tio år av de senaste månadernas förkylningar 🙁 🙁 Eller jag kanske bara ska lyssna på läkaren, som helt ogenerat sade ”du får tänka på att du börjar närma dig 50”?! Ungefär som att vi fortfarande lever på 1800-talet då 50 var en hög ålder (år 1800 blev medelsvenskan 32 år, år 1900 blev hon 52 år). Nä, jag anpassar mig mer än gärna till 2000-talet 🙂 🙂

Tina, Danne, lille Loke, mamma, Åke, Jenny, Tommie, Matte & Sebbe intog årets första utomhusfika.

”Åldringen” ville inte vara med på bild, men det ville Holly <3

Tur att man kan shoppa via nätet! Handkräm, beauty serum & ögonkräm levererades med ilfart från England.













Att sakna en person, ett djur, en arbetsplats, en tidsperiod i livet eller en tillhörighet är väldigt konkret och på så vis lättbegripligt. Det finns någon form av förlust som liksom går att ta på. Att sakna en känsla är något helt annat, åtminstone för mig. Känslor är, till skillnad från individer/materiella ting/platser, väldigt abstrakta. Man har aldrig kunnat röra vid dem och det finns inte heller några fotografier att plocka fram för att minnas – känslor kan ju som bekant inte avbildas.