Är i total avsaknad av inspiration att skriva, men för att ingen ska bli orolig och tro att jag har flytt landet så kommer jag med ett käckt tillrop: Tjoho! Allt är bara bra med mig och de mina.

/ Storkelina – oinspirerad men nöjd

I dag när husse Christian hade hämtat mitt ”lilla” dagbarn Rocky kröp jag till sängs för lite vila. Så mycket vila blev det dock inte, för det var någon hundrackare som skällde distinkt precis i närheten. Till sist tittade jag ut genom fönstret och vad fick jag se utanför grinden om inte rymlingen Rocky. Den rackar’n hade inte hunnit mer än att komma hem förrän han bestämde sig för att smita tillbaka till dagis. Sött och kanske ett bevis på att han i alla fall inte vantrivs här borta?! Hur gulligt det än var så var jag emellertid tvungen att vara barsk och eskortera busen hem – det får ju inte bli någon vana att springa hit på egen hand…

Fredagen den 11 februari 2011 visade sig bli en historisk dag. Egyptens diktator, president Mubarak, avgick efter en fredlig revolution och ett enat folk visade sig vara ett framgångsrecept. Själv blir jag lycklig, rörd och känner plötsligt lite hopp för mänskligheten och likadant  känner säkert många kuvade folkgrupper världen över. Det egyptiska folket har inte bara gett kraft åt alla de människor som lever i länder styrda av förhatliga diktatorer. Man har också visat prov på människans egna drivkraft och förmåga att på fredlig väg – utan ”hjälp” av världspolisen USA – skapa drägliga levnadsförhållanden för sitt folk. Detta är fantastiskt och jag är djupt imponerad!

/ Storkelina – den saliga

I morse vaknade jag av ett samtal från Tommie – han var på väg till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Ett finger hade hamnat i kläm och blodet rann ymnigt 🙁 Den som känner mig väl kan alldeles säkert lista ut ungefär hur hysteriskt orolig jag var innan jag hade fått klart för mig att fingret satt kvar och att det inte var några problem att lappa ihop det…

I tisdags när jag kom till jobbet blev jag glatt överraskad när en liten födelsedagspresent med tillhörande kort låg och väntade på mitt skrivbord – tack rara, söta Anna! Likaså blev jag både glad och lite rörd i går när kollegan Janne hade shoppat loss och kom med ett sött paket inslaget i silverpapper och försett med guldsnöre; innehållet bestod av snus och halstabletter (jag är storkonsument av bägge). Även grannen Jejje uppvaktade på den stora (hm…) dagen med ett stycke underbar inredningstidning och en påse godis. Emellanåt undrar jag hur det kommer sig att folk är så himla goa och rara, men jag får väl helt enkelt dra slutsatsen att det beror på att även jag är väldigt go och rar 😉

I kväll har vi det lugnt och stillsamt bortsett från att Tommie precis får hjälp att få loss bilen som fastnat i snön någonstans halvvägs mellan vår lilla parkering och vägen utanför. En jäkla tur att man har vänliga grannar (denna gång Jejje) och att vi liksom ställer upp för varandra här på byn. Förhoppningsvis kommer ex-grannarna Camilla & Dick tillbaka också så att man kan sprida arbetsbelastningen lite.

/ Storkelina – lantisen

I dag jobbade jag hemifrån och bjöds sedan – efter följande oemotståndliga inbjudan – på en sen lunch: ”Dagens lunchmeny på Annelund: Pollo à la Gold med gröna rosetter toppade på en bädd av lockig pasta. Lunchen serveras kl 14.15. Bröd och kaffe ingår. Välkommen!”. För den som inte listade ut det så låg det till så här:

Pollo à la Gold = currykyckling

Gröna rosetter = broccoli

Lockig pasta = nudlar

Efter maten blev det planering av granngårdens stundande (kan man säga så om juli?) bröllop, och eftersom jag formligen älskar att planera saker så hade jag en mycket givande eftermiddag. Om någon går i giftastankar är det alltså bara att säga till; er ”wedding planner” är ständigt redo 🙂

Nu ska det laddas för ännu en arbetsdag = en härlig stund i sängen med… Allers! Är jag inte cool så säg 😉 Natti natti!

/ Storkelina – till er tjänst

Jag tycker egentligen inte att omtanke, vänlighet och medmänsklighet är något som genomsyrar dagens samhällsklimat, MEN: jag är ruskigt bortskämd med just detta. Därför vill jag rosa några av ”mina” underbara chaufförer som verkligen ställt/ställer upp för att underlätta min tillvaro och dessutom gjort/gör det utan att jag ens behövt be om det.

Ett varmt tack och vackra gula rosor tillägnar jag följande änglalika individer:

Grannen Christian, som hjälper mig att ta mig till och från jobbet på ett smidigt sätt närhelst det är möjligt.

Kollegan Annica, som då det begav sig skjutsade mig hem till Sumpan otaliga gånger och som agerade ”Taxi Stockholm” de morgnar jag inte fick skjuts med Tommie.

Kollegan Sara, som helt oombedd packar in mig i hundburen (i alla fall nästan 😉 ) och kör mig till Upplands Väsby de dagar jag inte kan åka hem med Christian.

Kollegan Héléné, som varje gång det passade erbjöd mig skjuts till Sumpan (på den tiden man var stadsbo då…).

Sist men inte minst: min fantastiske Tommie, som i sanningens namn har agerat privatchaffis sedan han tog sitt körkort den 12 februari 1999.

Än en gång – tack allihopa!

/ Storkelina – den tacksamma

Sedan en tid tillbaka arbetar jag tre dagar i veckan hemifrån och det är många som har undrat om det inte är ”svårt att vara disciplinerad nog att verkligen jobba” när man sitter i hemmets lugna vrå. Det är säkerligen olika från person till person, men i mitt fall är problemet snarare det motsatta – jag har ruskigt svårt att låta bli att jobba så länge jag vet att det finns saker att göra. Snart är det således dags för lite självterapi för min del, för annars lär jag förmodligen jobba ihjäl mig.

På hemvägen från jobbet fick jag i dag skjuts till Upplands Väsby av kollegan Sara (jättetack!). Det var en intressant upplevelse ska jag säga, för precis innan vi kom till stationen ”hittade” vi en SL-buss på villovägar. Den stod parkerad på trottoaren och med vindrutan halvvägs genom någons fönster. En mycket märklig uppenbarelse, och den som bodde i lägenheten längst ner fick minst sagt oväntat besök 🙁

Efter att ha intagit resterna av gårdagens korvstroganoff med ris och stirrat på dumburken en stund är det snart läggdags. De med mina mått mätt lååånga arbetsdagarna i Stockholm tar rejält på krafterna = orken tryter. Ha det gott och natti natti!

/ Storkelina – tröttmössan

Som barn hade jag återkommande mardrömmar i vilka en opålitlig struts brukade figurera. Allt sedan dess har jag haft lite blandade känslor för strutsen som art, men jag kan ändå inte riktigt hålla mig borta från den. I dag bar det således av till Strutsens Café & Gårdsbutik, som är beläget ett par kilometer norr om Månkarbo. Planen var att avnjuta deras helgbuffé (inklusive tacobuffé) och förhoppningen var att en eller annan långhalsad skulle trotsa kylan och visa sig utomhus.

Tillsammans med Camilla & Dick, som kom åkande från Tierp, fick vi i oss en ansenlig mängd mat och några skvättar kaffe/te; dessutom fick vi se en hel del folk (som boende i skogen var det nästan så att jag blev lite rädd…). Några strutsar hade dock inte vågat sig ut, så de enda två vi såg skymten av var ett par som försökte slå ut rutan ur boxfönstret när de fick syn på Camilla. Som tur var så var det galler mellan strutsar och fönster = det var ingen fara för varken djur eller människor. Jag, som alltid har velat kela med en struts (märkligt nog, ja), har emellertid kommit på andra tankar. Jisses vad aggressiva de verkade – känner mig faktiskt inte alls upplagd för närkontakt med struts längre 🙁

/ Storkelina – föredrar storkar

I går var det inte bara min & Tommies bröllopsdag som firades, utan vi körde en ”trippel” där även Dicks 25-årsdag (den 5 januari) och min födelsedag (den 3 februari) inkluderades. Efter lite presentutdelning, i form av spelet Hjärnsläpp till Dick och en underbart vacker växt i vit kruka till mig, bjöds vi på Camillas fantastiskt fräscha meny enligt nedan:

Tomatsoppa toppad med crème fraiche & färsk basilika

Kallskuren älgstek & houngsglacerade rotsaker med äppel- och pepparrotsröra

Vaniljpannacotta under hallontäcke

I dag är det 6 år sedan jag & Tommie slog till och gifte oss. När det gäller firandet av bröllopsdagar så har vi inga speciella traditioner, utan det viktiga är att vi gör något vi båda uppskattar. Så även denna gång då vi för första gången (tror jag?!) firar vår dag i sällskap med andra, nämligen på middag hos Camilla & Dick i Tierp. Vi ser fram emot trevligt sällskap och god mat, men bävar förstås en smula för Melodifestivalen… 😉 Som vanligt så räknar jag dock med en fantastiskt trevlig kväll i sällskap med min underbare man.

/ Storkelina – den äkta makan