Jag tycker egentligen inte att omtanke, vänlighet och medmänsklighet är något som genomsyrar dagens samhällsklimat, MEN: jag är ruskigt bortskämd med just detta. Därför vill jag rosa några av ”mina” underbara chaufförer som verkligen ställt/ställer upp för att underlätta min tillvaro och dessutom gjort/gör det utan att jag ens behövt be om det.

Ett varmt tack och vackra gula rosor tillägnar jag följande änglalika individer:

Grannen Christian, som hjälper mig att ta mig till och från jobbet på ett smidigt sätt närhelst det är möjligt.

Kollegan Annica, som då det begav sig skjutsade mig hem till Sumpan otaliga gånger och som agerade ”Taxi Stockholm” de morgnar jag inte fick skjuts med Tommie.

Kollegan Sara, som helt oombedd packar in mig i hundburen (i alla fall nästan 😉 ) och kör mig till Upplands Väsby de dagar jag inte kan åka hem med Christian.

Kollegan Héléné, som varje gång det passade erbjöd mig skjuts till Sumpan (på den tiden man var stadsbo då…).

Sist men inte minst: min fantastiske Tommie, som i sanningens namn har agerat privatchaffis sedan han tog sitt körkort den 12 februari 1999.

Än en gång – tack allihopa!

/ Storkelina – den tacksamma

Sedan en tid tillbaka arbetar jag tre dagar i veckan hemifrån och det är många som har undrat om det inte är ”svårt att vara disciplinerad nog att verkligen jobba” när man sitter i hemmets lugna vrå. Det är säkerligen olika från person till person, men i mitt fall är problemet snarare det motsatta – jag har ruskigt svårt att låta bli att jobba så länge jag vet att det finns saker att göra. Snart är det således dags för lite självterapi för min del, för annars lär jag förmodligen jobba ihjäl mig.

På hemvägen från jobbet fick jag i dag skjuts till Upplands Väsby av kollegan Sara (jättetack!). Det var en intressant upplevelse ska jag säga, för precis innan vi kom till stationen ”hittade” vi en SL-buss på villovägar. Den stod parkerad på trottoaren och med vindrutan halvvägs genom någons fönster. En mycket märklig uppenbarelse, och den som bodde i lägenheten längst ner fick minst sagt oväntat besök 🙁

Efter att ha intagit resterna av gårdagens korvstroganoff med ris och stirrat på dumburken en stund är det snart läggdags. De med mina mått mätt lååånga arbetsdagarna i Stockholm tar rejält på krafterna = orken tryter. Ha det gott och natti natti!

/ Storkelina – tröttmössan

Som barn hade jag återkommande mardrömmar i vilka en opålitlig struts brukade figurera. Allt sedan dess har jag haft lite blandade känslor för strutsen som art, men jag kan ändå inte riktigt hålla mig borta från den. I dag bar det således av till Strutsens Café & Gårdsbutik, som är beläget ett par kilometer norr om Månkarbo. Planen var att avnjuta deras helgbuffé (inklusive tacobuffé) och förhoppningen var att en eller annan långhalsad skulle trotsa kylan och visa sig utomhus.

Tillsammans med Camilla & Dick, som kom åkande från Tierp, fick vi i oss en ansenlig mängd mat och några skvättar kaffe/te; dessutom fick vi se en hel del folk (som boende i skogen var det nästan så att jag blev lite rädd…). Några strutsar hade dock inte vågat sig ut, så de enda två vi såg skymten av var ett par som försökte slå ut rutan ur boxfönstret när de fick syn på Camilla. Som tur var så var det galler mellan strutsar och fönster = det var ingen fara för varken djur eller människor. Jag, som alltid har velat kela med en struts (märkligt nog, ja), har emellertid kommit på andra tankar. Jisses vad aggressiva de verkade – känner mig faktiskt inte alls upplagd för närkontakt med struts längre 🙁

/ Storkelina – föredrar storkar

I går var det inte bara min & Tommies bröllopsdag som firades, utan vi körde en ”trippel” där även Dicks 25-årsdag (den 5 januari) och min födelsedag (den 3 februari) inkluderades. Efter lite presentutdelning, i form av spelet Hjärnsläpp till Dick och en underbart vacker växt i vit kruka till mig, bjöds vi på Camillas fantastiskt fräscha meny enligt nedan:

Tomatsoppa toppad med crème fraiche & färsk basilika

Kallskuren älgstek & houngsglacerade rotsaker med äppel- och pepparrotsröra

Vaniljpannacotta under hallontäcke

I dag är det 6 år sedan jag & Tommie slog till och gifte oss. När det gäller firandet av bröllopsdagar så har vi inga speciella traditioner, utan det viktiga är att vi gör något vi båda uppskattar. Så även denna gång då vi för första gången (tror jag?!) firar vår dag i sällskap med andra, nämligen på middag hos Camilla & Dick i Tierp. Vi ser fram emot trevligt sällskap och god mat, men bävar förstås en smula för Melodifestivalen… 😉 Som vanligt så räknar jag dock med en fantastiskt trevlig kväll i sällskap med min underbare man.

/ Storkelina – den äkta makan

När lilla Livia firade sin första jul förärade morbror Tommie henne med en liten Mötley Crüe-body. Nu, ett par år senare, är det Tommies guddotter Nicki (se bilden) som är lycklig bärare av det oerhört vackra plagget. Cool tjej, eller hur Jonas?! 😉

Efter min sömnlösa natt lyckades jag till slut, det vill säga någon gång efter 8-rycket, få sova några timmar. Kanske var det rentav morgonens present – en spikkudde från Tommie – som gjorde susen?! Skönt var det hursomhelst.

Då jag inte tog mig ner till jobbet blev det i stället arbete hemifrån, och jag kunde då nöjt konstatera att såväl holländare som malteser lyckades få tag på mig här ute i skogen. Strålande att allt fungerar så bra; lyckas jag bara sova när jag ska så blir det oslagbart 🙂

Annars har jag inte gjort så mycket denna torsdag. En form med Lasagne toppar som dagens stordåd, men den var riktigt god så jag nöjer mig därmed med det lilla.  Ha det gott!

/ Storkelina – mätt & belåten

I dag fyller jag 5 år (4+1=5), men födelsedagen har börjat bedrövligt illa. Gick och lade mig vid 20.30-tiden i går kväll men har nu, kl: 05.37, fortfarande inte somnat = pallar inte med att gå till jobbet 🙁 Usch och fy!

/ Storkelina – trött & trasig

I morse när jag vaknade blev jag mycket förvånad, för Teo kändes ovanligt stor där han låg vid min sida. När jag yrvaket tittade upp blev jag än mer förbryllad – han var inte bara STOR utan hade bytt färg också. Och nä, det var förstås inte lille Teo utan ”dagbarnet” Rocky som hade krupit upp och lagt sig i sängen. I vanliga fall brukar jag vakna av att Rocky kommer stormande och delar ut blöta pussar, men denna morgon hade den lille (hm…) tydligen varit avsevärt mera diskret.

Efter ett något förvirrat uppvaknande blev det några timmars jobb innan Camilla dök upp för en kopp kaffe och en tur ute i friska luften. Tillsammans med hundarna fick vi oss en riktigt skaplig promenad, närmare bestämt 1 timme och 45 minuter lång = superskönt 🙂 Dessutom tog jag tillfället i akt att föreviga kyrkan (Aspnäs Kyrka) där Christian & Jejjes bröllop går av stapeln i juli. På bilderna nedan ser ni hur vacker den är, och den lär ju inte vara sämre i sommardress:

Aspnäs Kyrka i vinterskrud.

Aspnäs Kyrka igen - denna gång sedd framifrån.

Häromkvällen – mitt under en viktig hockeymatch – hörde jag & Tommie hur någon försökte ta sig in genom hundluckan. Döm om vår förvåning när det var två ringprydda händer och en flaska skumpa som tittade in! JÄTTEGRATTIS till de nyförlovade Christian & Jennifer, som glädjande nog ser till att man har ett bröllop att gå på den 9 juli. Oops, bjöd jag just in mig själv?! Ja, det gjorde jag visst… Och en sak kan jag lova: INGET kan hålla mig borta från Aspnäs Kyrka när det väl beger sig.

/ Storkelina – kärleksentusiasten