Just nu studsar mina arma små nerver runt någonstans på kroppens utsida; detta då det är dags för ännu en kvalseriematch för mitt kära SSK. Med lite tur kniper SSK minst 1 poäng och blir klara för ytterligare en elitseriesäsong, men jag jag tvivlar… tyvärr. Vet inte om det är förnuftet eller hjärnan som talar, men det hela känns iallafall väldigt obehagligt 🙁

Återkommer senare i kväll och hoppas få komma med positiva hockeynyheter och annat smått och gott, bland annat tips om en alldeles underbar webbutik.

I går var jag i Sundbybergs Simhall med brorsan Åke & lille Sebbe och det var mycket trevligt 🙂 Jag hann med både motionssim och vattenlek = alla var nöjda och glada. Måste säga att nämnd simhall är oerhört fräsch och trevlig och det kommer sannolikt att bli många, många besök.

Inte heller i går lyckades SSK säkra sin elitserieplats – gårdagens match mot Leksand gav blott 1 poäng 🙁 Kvalserien är således fortfarande en vidöppen historia, och jag känner mig långt i från säker på något just nu. I värsta fall kan det komma att bli en målskillnadsaffär av det hela; i bästa fall blir den till SSK:s favör.

Det är egentligen märkligt att idrotten kan kännas så himla viktig, för när allt kommer till kritan betyder den ingenting alls. Åtminstone inte jämfört med verkligt stora saker som liv och död; något man påminns om med jämna mellanrum. Försöker dock döva mitt dåliga samvete över att fästa vikt vid tämligen triviala saker med att livet vore fruktansvärt trist om man ständigt skulle gräva ner sig i sorg/världsproblem. En kombination av glädje och eftertanke är förmodligen det ultimata, och jag försöker så gott jag kan med lite av varje.

Ha det gott och lev väl! / Kram Storkelina

I dag har jag, och många med mig, förlorat en mångårig och mycket kär kollega. Orden räcker inte till för att beskriva känslorna just nu, men jag kommer att minnas honom och jag kommer att sakna honom. Och jag kommer att vara tacksam att jag faktiskt berättade för honom hur mycket han betydde under de där åren i mitten av 90-talet då han gav mig sitt dagliga stöd…

 / Liten Helena

Jag har känt Kim mer eller mindre sedan hon första gången såg dagens ljus i oktober 1995 – storasystern hade då hunnit bli några år = ett piggt och fräscht nytillskott var mycket välkommet 🙂 När jag tänker på Kim är det framförallt ett par händelser som gör sig påminda och som jag förmodligen kommer att tjata om (eller hur, Kim?) så länge jag lever. En oförglömlig upplevelse var när lilla Kim berättade att en flicka på dagis hade ”slagit nå’n i tusen biiitar”. Kort därefter följde ”men det var inte jag, det var en annan flicka som heter Kim och hon har gult hår” (själv ansåg sig Kim, som förmodligen var skyldig som synden, ha vitt hår…). En annan minnesvärd stund var när jag, Tommie & Kim (som satt i barnvagn) tittade på björnarna på Skansen. Vagnen placerades framför en liten glasruta för att den lilla tösen skulle se något och det gjorde hon, för vips så hade en liten björnunge tagit sig fram till glasrutan och Kim blev helt förstummad. Shit, jag trodde att hon skulle få men för livet 🙁

Något som Kim och jag har gemensamt är hästintresset och vi har båda haft Täby Galopp som bas; Kim har jobbat praktiskt med hästarna och ridit ponnygalopp medan jag i min ungdom softade och agerade publik. Liksom jag har Kim nu övergett galoppen och i stället är det sköthästen i ridstallet som gäller. I mitt tycke spelar det ingen roll vilka hästar som är på tapeten – alla sorter måste vara ett bra mycket bättre alternativ än grabbar 😉 För det ena måste ju utesluta det andra, eller? Det gjorde det åtminstone för mig…

Till vardags pluggar Kim, är mer blond än på bilden ovan, bor växelvis hos mamma och pappa, försöker förstå sig på lille Rune (en hund) och komma överens med syrran Sanne och brorsan Casper. Kim har glimten i ögat och berättar historier ur verkliga livet så att man nästan skrattar ihjäl sig; den målande beskrivningen av Runes förehavanden och personlighet är min favorit. Rune verkar störtcool och jag bara måste få träffa honom!

Som jag skrev här för någon vecka sedan så hade jag förhoppningar om en snöfri påsk, men riktigt så kul skulle jag inte ha det. Bilden ovan är dock en rätt skön symbol för hur påskvädret faktiskt blev: hälften barmark, hälften snö och mestadels vackert väder. Inte tokigt alls och jag är således fullkomligt nöjd 🙂

Helgens ishockey har varit mindre lyckosam; åtminstone för SSK:s del. Poängtapp mot såväl Växjö som Almtuna har gjort att kvalserien i allra högst grad lever och Leksands fortsatta spelprogram ser dessutom minst sagt överkomligt ut; SSK:s gör det inte (Leksand och Rögle borta samt AIK hemma) 🙁 Ytterligare tre poäng är vad som krävs för att säkra elitseriekontraktet och de poängen känns långt i från självklara just nu…

Ser nu fram emot (hm…) en kort arbetsvecka och ännu ett veckoslut. Då Tommie har jour kommande helg blir det dock inget åka-till-landet och egentligen passar det ganska bra. Jag/vi har en hel del att pyssla med vad gäller bokföring, deklarationer och annat skoj. Dessutom behöver jag, Tommie och lastbilen en helg i stan emellanåt för att kunna planera för livet på landet. Det är faktiskt en hel del jobb med att tänka ut vilka frön som ska inhandlas etc 😉

Har inte bloggat på ett par dagar och som alla förstår så beror det på att jag har haft fullt upp med att påskpynta, måla ägg och stå vid spisen 😉 Nä, skämt åsido – jag har mest bara kopplat av och njutit av lugnet. Och med våra ”nya” grannar behöver man knappt laga mat längre; på påskafton lyckades vi bli bortbjudna på en riktigt härlig oxfilé provencale, tack!

Annars har Tommie mest släpat och eldat ris medan jag har ägnat mig åt att sitta i solen och titta på fåglar. Även Teo har fått sin beskärda del av vårglädje i form av en långpromenad tillsammans med grannhunden Rocky och en besökande boxertjej, massor av spring på tomten och jakt på ”pipiskotten”. Livet är verkligen fantastiskt skönt att leva emellanåt 🙂

I morgon bär det av hemåt igen och jag bävar redan 🙁 Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag älskar vår lägenhet eller trivs på jobbet, för tillvaron här är oslagbar. Dessbättre så har även längtan efter att få vara här sin charm = jag får leva på den tills nästa gång det är dags…

/ Storkelina – påskpippin

P.S. Jag vet minst en person som gick på mitt aprilskämt om förnyade äktenskapslöften i Mocambique – kul! Tänker förstås inte avslöja några namn, men hon bor i Örebro. D.S.

I dag åker jag & Tommie till Mocambique för att förnya våra äktenskapslöften; vår älskade lille vovve Teo kommer förstås att följa med som vittne. Det ska bli fantastiskt roligt, och förhoppningsvis fint, att så att säga vigas inom en annan kultur med helt andra traditioner 🙂 Kameran följer självfallet med på resan = bilder kommer att dyka upp här när vi kommer åter den 8 maj. Ha det gott!

/ Storkelina – lilla frun

Oavsett om du tänker äta ägg, måla ägg eller strunta i ägg de kommande dagarna så vill jag önska just Dig en riktigt härlig påskhelg. En sådan tänker jag också ha 🙂

Kramisar Storkelina

I kväll är det dags för den årliga kvastputsningen och för att undvika morgon- rusningen kommer jag att sticka redan vid midnatt = det börjar bli brådis. Det är mååånga som ska till Blåkulla under skärtorsdagen och det kommer att bli trångt i luftrummet – det gäller således att vara ute i god tid.

Efter Blåkulla (hm, ligger det på jobbet?) blir det några dagars härliga vila på landet. Har dessutom hittat den omtalade och eftersökta kabeln, vilket betyder att jag kan skicka lite käcka hälsningar med bilder via detta forum. Ingen kommer att behöva sakna mig, var så säkra 😉 Och Angela, nu ska du snart få se interiörbilder från landet – jag lovar!

Annars är det fotboll som gäller i kväll (kvalserien pausar tills på fredag) och det är DIF-BP som är föremål för min uppmärksamhet. Kan inte påstå att jag är särskilt engagerad så här tidigt på säsongen, men hjärtat klappar ändå så smått för killarna från Bromma. Värre blir det på fredag när det åter är dags för SSK – då kommer mitt arma hjärta att klappa hårt, hårt, hårt…

Sist men inte minst så är jag JÄTTEnöjd med min nya sjukgymnast, Ewa Tallén, på Sundbyberg Rehab Fysioterapi AB. Ewa är såväl lyhörd som oerhört förtroendeingivande och känns som en vinstlott. Att det händer något nytt är i sig underbart och kan jag dessutom få hjälp att må lite (eller mycket) bättre vore det guld värt 🙂

Man pratar ofta om vikten av ärlighet och att inte ”snacka skit” om andra. Detta har fått mig att fundera över var gränsen för att ”snacka skit” om någon egentligen går. Är det skitsnack när kollegan A berättar för kollegan B att han/hon är irriterad över något kollegan C har sagt eller gjort? Är det alltid skitsnack när man pratar om någon bakom hans/hennes rygg? Eller går gränsen för skitsnack när man börjar sprida osanna rykten om en annan människa? Eller om man pratar illa om hur en person ser ut/går/pratar i stället för att fokusera på vad personen gör och säger? Personligen tycker jag att de två sistnämnda alternativen är glasklara varianter av skitsnack, medan jag är betydligt mer osäker beträffande det första.

Jag är inte alls övertygad om att det alltid är positivt om människor är raka och ärliga ex.vis i en arbetsgrupp. Tror faktiskt inte att det gagnar stämningen på arbetsplatsen om person A, som allmänt ogillar person C, vid varje givet tillfälle ”går till attack” och ifrågasätter/kritiserar C. Nä, i dylika fall kan det nog vara en bättre lösning (för alla parter!) om A i stället lättar på trycket inför B och sedan låter saken bero. Det är dock förstås viktigt att B bara lyssnar och inte lägger in en massa egna värderingar och ger ytterligare bränsle till konflikten.

Nu har jag berättar hur jag ser på saken, men hur tänker alla mina kloka läsare? Ett tips är att jag får typ NOLL svar 😉

/ Storkelina – fredsmäklaren