På www.expressen.se berättar Marie-Louise Danielsson Tham, professor i livsmedelshygien, om de värsta hygienmissarna i våra kök. Efter att ha läst hennes tips och rekommendationer konstaterar jag att såväl jag & Tommie som eventuella besökare lugnt kan äta vidare hemma hos oss. Jag är noggrann med att tvätta händerna, byter disktrasa ofta, ställer varken pizzakartonger eller andra pappersförpackningar i kylen, använder inte samma skärbräda/kniv till kyckling som till annan mat, låter aldrig mat ligga och bli gammal i kylen, låter inte färdig mat (som ska sparas) stå framme länge i rumstemperatur, tömmer och torkar ur kylskåpet regelbundet och rengör utrymmet för sopor med jämna (och ganska täta) mellanrum. Min slutsats blir förstås att jag är i det närmaste perfekt – någon som trodde nå’t annat? 😉

Sörarnöy är en ö utanför Bodö i Norge och sanningen är att jag aldrig har varit där – åtminstone inte kroppsligen. Efter att ha förärats med att läsa och granska kollegan Caisas reseskildring känns det dock som att jag faktiskt har besökt Sörarnöy och att det var en helt fantastisk upplevelse 🙂 Caisas målande beskrivningar av händelser, djuren, naturen och människorna tog mig med på en alldeles underbar resa. Lite verklighetsflykt var dessutom något jag både behövde och uppskattade efter diverse tråkigheter på slutet. Tack för att du delade med dig, Caisa!

Egentligen är det ganska fascinerande hur en text (ex.vis en berättelse eller en god bok) kan påverka en. Hur man blir ett med innehållet och på inga villkor vill slita sig från den; hur man saknar den när man har läst färdigt. Man får en sorts relation till texten och kan till och med nästan sörja den när man till sist skiljs åt 🙁 Minnena bär man dock med sig och personligen tycker jag att det är oerhört positivt när självupplevda minnen blandas med fiktiva sådana. Så dagens tips blir: plocka fram en riktigt bra bok, läs, njut och dröm dig bort!

/ Storkelina – på resande fot

I dag blir det inte mycket skrivet här – har liksom fullt sjå med att hitta en schysst baddräkt till kommande simträning. Ska köra simning/vattengympa som sjukgymnastik; både jag och min nya (och helt fantastiska!) sjukymnast har enats om det är en bra träningsform för mig. Måste ”bara” lära mig att komma överens med vatten igen, för det har gått sådär sedan pappas olycka för snart sex år sedan…

Natti Natti / Storkelina

I lördags var vi ett gäng som såg spelningen med Peter Murphy’s Carver Combo på KGB Bar & Restaurant (Klubb Kalashnikov). Min egen kamera var i vanlig ordning hemma, men nedan bjuder ”jag” Fortsätt läsa →

Min syster Kerstin har jag känt i hela mitt liv – hon var sisådär 8 år när jag kom till världen. Fram till 16 års ålder bodde Kerstin hos sin mamma i Västervik; därefter flyttade hon till Stockholm för att bo med sin pappa och brorsan Åke (bara några hundra meter hemifrån mig). Efter ett par år kom Kerstin på att tjejer är både roligare och smartare (eller?) och flyttade således in hos min mamma (jag delade förstås gärna med mig!) och mig. Att dela rum med en storasyster, som skämde bort mig med högläsning och småprat, var dunderkul 🙂 Det var tack vare Kerstin mitt gedigna hockeyintresse grundlades; det började med Canada Cup 1981. Nätterna igenom kollade vi på hockey, drack cola och smaskade i oss Mums Mums, chips och dipp.

Kerstin är, liksom sin lillasyster, alldeles för snäll (?) och har p g a det råkat ut för de mest dråpliga situationer. En som dock inte har något med snällhet att göra är ”gräshoppehistorien” – jag har hört berättas om en ung dam som både gallskrek och dansade krigsdans. Anledningen? En rejäl gräshoppa hade letat sig in innanför småbyxorna…

I mitten av 80-talet blev Kerstin kär i rallyföraren Mats och bestämde sig hastigt för att lämna vår huvudstad. Min besvikelse var, av rent egoistiska skäl, total 🙁 Så’na enkla saker som att unna sin syster lite kärlek fanns inte på världskartan då det begav sig. Mats visade sig hursomhelst vara en hyvens kille och syrran blev kvar i Skåne; numera i en villa i lilla Eslöv. Där bor även tiken Ina, som alltsomoftast sprider glädje omkring sig.

Kerstin jobbar på Lunds Stadsbibliotek, har varit kartläsare i rally, är den enda av fyra syskon med körkort (även busskort) och är en duktig hemmakock. Hon är dessutom mycket musikalisk, extremt generös, envis som synden och världens bästa storasyster 🙂

Helgen har gått i musikens tecken med början i fredags på Sumpans eminenta rockklubb The Cave. Kvällens begivenhet var före detta Iron Maiden-sångaren Paul Di’Anno i sällskap med för mig okända musiker. Inte min typ av musik (jag ”hatade” hårdrock när jag var ung…), men helt klart kul att att ha sett. Sällskapet i form av Tommie, Jonas, Calle, Mackan och Johannes var dessutom av ypperlig klass 🙂

När The Cave stängde bjöd Mackan på flamberade pannkakor, glass & sylt hemma hos sig – dundersuccé 😛 Fick dessutom äran att träffa den oerhört vackre och charmante hankatten Zorro, som var en betydligt trevligare bekantskap än den stenhårda fönsterbänken bakom soffan…

I går var det spelning på Klubb Kalashnikov på KGB Bar & Restaurant och denna gång var det favoriterna Peter Murphy’s Carver Combo som stod för underhållningen. Förvisso i hård konkurrens med Stolle, som bjöd på årtusendets dansnummer och annat smått och gott 😉 Utöver Stolle så var  jag, Tommie, Danne, Matte, Max, Jonas, Mackan, Sara, Johan & Ellinor på plats liksom (förstås) Peter, Karla, Bibi & Pål. Kompisgäng och släktträff i en salig blandning var ett framgångsrecept = en supertrevlig kväll/natt!

I dag är det många tankar som snurrar runt i huvudet, och det är tyvärr inga muntra sådana. Fick just höra att en av mina fastrar har gått bort, och även om vi aldrig stått varandra nära så känns det väldigt speciellt. Och väldigt, väldigt tråkigt… Framförallt så känner jag oerhört starkt med hennes närmaste familj och alla andra som delade delar av vardagen med henne – de kommer att uppleva en enorm tomhet.

Häromdagen hamnade en annan släkting på sjukhus efter att ha hotat att ta sitt liv; väl på sjukhuset ramlade han och ådrog sig en höftledsfraktur.  Allt detta några dagar innan 80-årsdagen… Det hela är oerhört tragiskt och jobbigt för hustrun och barnen –  jag lider förstås även med dem…

I går inträffade en olycka på Solvalla och kusken/tränaren Jim Frick skadades allvarligt. Jim är på intet sätt någon  personlig vän till mig, men flera av mina arbetskamrater känner honom betydligt bättre och stämningen på jobbet är tryckt. Allas tankar går naturligtvis till familjen, och inte minst, Jim själv.

Jag har ovan skrivit om mycket allvarliga saker och någon kanske upplever det som opassande. Om det hade rört sig om för mig mycket närstående personer hade jag förmodligen inte skrivit dessa rader, men eftersom jag har distans till tragiken är det i stället skönt att få skriva av sig. Det känns på sätt och vis ganska logiskt, för den här bloggen föddes just ur ett akut behov av att ventilera saker ( i samband med mammas svåra sjukdom för drygt ett år sedan). Förvisso skrev jag inte många rader om mammas problematik, men jag fick ändå ur mig en massa… på nå’t himla konstigt vis.

Gårdagens film, Snabba Cash, var mycket välgjord och helt klart sevärd. Förmodligen gör den sig dock lika bra på en DVD hemma i vardagsrummet som på bio; den innehöll ju inte direkt några specialeffekter att tala om. Våldsscenerna gör sig garanterat bättre på en mindre duk – alldeles för obehagliga 🙁 Fast det är klart, det beror ju på vilka preferenser man har.

Annars händer det inte mycket för dagen – all energi går åt till Försäkringskassan, överklaganden, anmälningar etc. Fruktansvärt tradigt och det ska bli SÅ jä*la skönt när allt är över… om den dagen kommer vill säga; just nu känns det som en utopi.

På lördag är det åter dags för en spelning med Peter Murphy’s Carver Combo – denna gång kl: 20.00 på KGB Bar & Restaurant (Klubb Kalashnikov). Vi är ett gäng på 8-10 personer som ska gå tillsammans och det ska bli riktigt kul 🙂 Synd att man inte kan ta med sig landet bara…

Kramisar från mig till dig – natti natti!

I kväll ska jag, Tommie & Stolle gå på bio och se Snabba Cash – enligt DN:s Helena Lindblad ”en svensk thriller som för en gångs skull håller internationell klass”. Till att börja med ska det bli jättekul, för det är alldeles för sällan jag och min käre make lyckas masa oss i väg till en biograf. Dessutom är jag väldigt nyfiken på filmen; ljudboken var riktigt bra, men jag har hört många oja sig över boken (den skrivna). Främst är det språket folk har stört sig på och det kan jag på sätt och vis förstå. Talspråk i skrift blir sällan särskilt bra 🙁 Men som sagt: som ljudbok gjorde sig Snabba Cash utmärkt och jag hoppas och tror att det även gäller filmen. Jag återkommer förstås med en expertrecension inom kort 🙂