I lördags var vi ett gäng som såg spelningen med Peter Murphy’s Carver Combo på KGB Bar & Restaurant (Klubb Kalashnikov). Min egen kamera var i vanlig ordning hemma, men nedan bjuder ”jag” Fortsätt läsa →

Min syster Kerstin har jag känt i hela mitt liv – hon var sisådär 8 år när jag kom till världen. Fram till 16 års ålder bodde Kerstin hos sin mamma i Västervik; därefter flyttade hon till Stockholm för att bo med sin pappa och brorsan Åke (bara några hundra meter hemifrån mig). Efter ett par år kom Kerstin på att tjejer är både roligare och smartare (eller?) och flyttade således in hos min mamma (jag delade förstås gärna med mig!) och mig. Att dela rum med en storasyster, som skämde bort mig med högläsning och småprat, var dunderkul 🙂 Det var tack vare Kerstin mitt gedigna hockeyintresse grundlades; det började med Canada Cup 1981. Nätterna igenom kollade vi på hockey, drack cola och smaskade i oss Mums Mums, chips och dipp.

Kerstin är, liksom sin lillasyster, alldeles för snäll (?) och har p g a det råkat ut för de mest dråpliga situationer. En som dock inte har något med snällhet att göra är ”gräshoppehistorien” – jag har hört berättas om en ung dam som både gallskrek och dansade krigsdans. Anledningen? En rejäl gräshoppa hade letat sig in innanför småbyxorna…

I mitten av 80-talet blev Kerstin kär i rallyföraren Mats och bestämde sig hastigt för att lämna vår huvudstad. Min besvikelse var, av rent egoistiska skäl, total 🙁 Så’na enkla saker som att unna sin syster lite kärlek fanns inte på världskartan då det begav sig. Mats visade sig hursomhelst vara en hyvens kille och syrran blev kvar i Skåne; numera i en villa i lilla Eslöv. Där bor även tiken Ina, som alltsomoftast sprider glädje omkring sig.

Kerstin jobbar på Lunds Stadsbibliotek, har varit kartläsare i rally, är den enda av fyra syskon med körkort (även busskort) och är en duktig hemmakock. Hon är dessutom mycket musikalisk, extremt generös, envis som synden och världens bästa storasyster 🙂

Helgen har gått i musikens tecken med början i fredags på Sumpans eminenta rockklubb The Cave. Kvällens begivenhet var före detta Iron Maiden-sångaren Paul Di’Anno i sällskap med för mig okända musiker. Inte min typ av musik (jag ”hatade” hårdrock när jag var ung…), men helt klart kul att att ha sett. Sällskapet i form av Tommie, Jonas, Calle, Mackan och Johannes var dessutom av ypperlig klass 🙂

När The Cave stängde bjöd Mackan på flamberade pannkakor, glass & sylt hemma hos sig – dundersuccé 😛 Fick dessutom äran att träffa den oerhört vackre och charmante hankatten Zorro, som var en betydligt trevligare bekantskap än den stenhårda fönsterbänken bakom soffan…

I går var det spelning på Klubb Kalashnikov på KGB Bar & Restaurant och denna gång var det favoriterna Peter Murphy’s Carver Combo som stod för underhållningen. Förvisso i hård konkurrens med Stolle, som bjöd på årtusendets dansnummer och annat smått och gott 😉 Utöver Stolle så var  jag, Tommie, Danne, Matte, Max, Jonas, Mackan, Sara, Johan & Ellinor på plats liksom (förstås) Peter, Karla, Bibi & Pål. Kompisgäng och släktträff i en salig blandning var ett framgångsrecept = en supertrevlig kväll/natt!

I dag är det många tankar som snurrar runt i huvudet, och det är tyvärr inga muntra sådana. Fick just höra att en av mina fastrar har gått bort, och även om vi aldrig stått varandra nära så känns det väldigt speciellt. Och väldigt, väldigt tråkigt… Framförallt så känner jag oerhört starkt med hennes närmaste familj och alla andra som delade delar av vardagen med henne – de kommer att uppleva en enorm tomhet.

Häromdagen hamnade en annan släkting på sjukhus efter att ha hotat att ta sitt liv; väl på sjukhuset ramlade han och ådrog sig en höftledsfraktur.  Allt detta några dagar innan 80-årsdagen… Det hela är oerhört tragiskt och jobbigt för hustrun och barnen –  jag lider förstås även med dem…

I går inträffade en olycka på Solvalla och kusken/tränaren Jim Frick skadades allvarligt. Jim är på intet sätt någon  personlig vän till mig, men flera av mina arbetskamrater känner honom betydligt bättre och stämningen på jobbet är tryckt. Allas tankar går naturligtvis till familjen, och inte minst, Jim själv.

Jag har ovan skrivit om mycket allvarliga saker och någon kanske upplever det som opassande. Om det hade rört sig om för mig mycket närstående personer hade jag förmodligen inte skrivit dessa rader, men eftersom jag har distans till tragiken är det i stället skönt att få skriva av sig. Det känns på sätt och vis ganska logiskt, för den här bloggen föddes just ur ett akut behov av att ventilera saker ( i samband med mammas svåra sjukdom för drygt ett år sedan). Förvisso skrev jag inte många rader om mammas problematik, men jag fick ändå ur mig en massa… på nå’t himla konstigt vis.

Gårdagens film, Snabba Cash, var mycket välgjord och helt klart sevärd. Förmodligen gör den sig dock lika bra på en DVD hemma i vardagsrummet som på bio; den innehöll ju inte direkt några specialeffekter att tala om. Våldsscenerna gör sig garanterat bättre på en mindre duk – alldeles för obehagliga 🙁 Fast det är klart, det beror ju på vilka preferenser man har.

Annars händer det inte mycket för dagen – all energi går åt till Försäkringskassan, överklaganden, anmälningar etc. Fruktansvärt tradigt och det ska bli SÅ jä*la skönt när allt är över… om den dagen kommer vill säga; just nu känns det som en utopi.

På lördag är det åter dags för en spelning med Peter Murphy’s Carver Combo – denna gång kl: 20.00 på KGB Bar & Restaurant (Klubb Kalashnikov). Vi är ett gäng på 8-10 personer som ska gå tillsammans och det ska bli riktigt kul 🙂 Synd att man inte kan ta med sig landet bara…

Kramisar från mig till dig – natti natti!

I kväll ska jag, Tommie & Stolle gå på bio och se Snabba Cash – enligt DN:s Helena Lindblad ”en svensk thriller som för en gångs skull håller internationell klass”. Till att börja med ska det bli jättekul, för det är alldeles för sällan jag och min käre make lyckas masa oss i väg till en biograf. Dessutom är jag väldigt nyfiken på filmen; ljudboken var riktigt bra, men jag har hört många oja sig över boken (den skrivna). Främst är det språket folk har stört sig på och det kan jag på sätt och vis förstå. Talspråk i skrift blir sällan särskilt bra 🙁 Men som sagt: som ljudbok gjorde sig Snabba Cash utmärkt och jag hoppas och tror att det även gäller filmen. Jag återkommer förstås med en expertrecension inom kort 🙂

I dag var jag ledig från jobbet och det var nog tur, för jag hade grymt mycket att ta itu med. Nu är jag helt utslagen och skulle verkligen behövt vara ledig någon dag till, men så kul ska jag dessvärre inte ha det 🙁

Mitt första besök hos nya sjukgymnasten vid Sundbyberg Rehab Fysioterapi AB var i alla fall en positiv upplevelse. Aldrig tidigare under mina 10 år som sjuk (åtminstone full av symptom) har någon tagit sig tid att lyssna och gå igenom min situation såsom i dag. Att känna förtroende för den man ska jobba med är en utmärkt början och jag hyser gott hopp om framtiden.

Nu ska jag attackera sängen och mysa lite med spikmattan. Det brukar vara intressant på flera sätt; Tommie blir alltid lika lycklig (hm…) när han sträcker ut en arm och river sig på piggarna 😉

I dag är det den internationella kvinnodagen, dvs en dag som är tänkt att upp- märksamma ojämställdhet och kvinnors situation världen över. Kvinnodagen i nämnd tappning instiftades, på initiativ av Clara Zetkin (tysk kommunist och kvinnorättskämpe), redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. 1977 antog dessutom FN en resolution, som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

Historiskt sett kan jag mycket väl förstå varför en kvinnodag behövdes och i sanningens namn fortfarande behövs på många håll i världen. Svenska kvinnor är redan (även om det fortfarande finns orättvisor ex.vis vad gäller löneskillnader) tämligen jämställda och det är jag tacksam över. En fortsatt svensk ”kvinnokamp” i dess egentliga mening verkar i mitt tycke överflödig, men det vore önskvärt att varje kvinna inser och utstrålar det självklara i att hon är lika mycket värd som vilken man som helst. Om vi lever med attityden att jämställdhet är en självklarhet tror jag nämligen att det till sist blir en självuppfyllande profetia. Om vi å andra sidan lever med motsatt attityd blir även det en självuppfyllande, men mindre lyckad, profetia… Jag tror således att svenska kvinnor har ett stort eget ansvar och att det viktigaste vapnet för att uppnå optimal jämställdhet är kvinnans egen självbild. Slutligen får man aldrig blunda för att det faktiskt finns skillnader mellan kvinnor och män som vi varken kan, eller ens bör försöka, eliminera. Mångfald är ju så populärt i andra sammanhang  – låt det vara det även när det gäller olikheter (men inte orättvisor!) mellan könen.

/ Storkelina – värdefull både oavsett och tack vare kön 🙂

Min storebror Åke har på åtskilliga sätt haft stor inverkan på mitt liv. När han var knappt två år, och lilla jag kom hem från BB, var han allt annat än nöjd: han gallskrek och tyckte att jag var ett tämligen onödigt inslag i hans tillvaro (inte konstigt att jag blev som jag blev med det ”välkomnandet”). Det blev dock bättre med tiden, och även om han har skällt på mig i bland så har han för det mesta varit ett fantastiskt stöd i livet – både när vi var små och i vuxen ålder. När brorsan försökte lura i mig att de svarta stenarna i vår sandhög (nej, inte sandlåda) på tomten var ”kinsesernas huvuden” blev det dock jobbigt. Vi skulle nämligen gräva oss ner till Kina, men jag kunde inte alls slappna när jag hela tiden oroade mig för att skada kineserna med min spade…

Åke är en mångsidig figur; till yrket är han röntgenläkare (radiolog) men han är också oerhört språkbegåvad, ett geni vad gäller datorer, målar och tecknar fantastiskt, allmänt händig och utrustad med en STOR portion humor. I slutet av 80-talet gjorde han FN-tjänst på ett sjukvårdskompani i Libanon och det var hemskt – för mig. Det kändes som om han var borta i en evighet 🙁 Jag vet inte om det är smickrande eller ej, men många anser att det märks att vi är släkt. Själv tycker jag iallafall att det är väääldigt positivt 🙂

Åke lever tillsammans med sambon Jenny, 6-årige sonen Sebastian samt bonus- barnen (18 respektive 20 år) Daniel & Mattias. Jag har absolut ingen aning om vad det kan bero på, men emellanåt skojar Jenny och säger att hon har fyra söner där hemma. Hm, inte kan väl min kära svägerska mena att min bror är omogen?! 😉 Nä, det kan jag aldrig tänka mig…

I dessa dagar då jag har haft det riktigt jobbigt med ”min” märkliga läkare och Försäkringskassan har Åkes hjälp varit ovärderlig. Stort tack min älskade bror – jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan all din hjälp och dina stöttande ord.

Har tillbringat helgen på landet och jäklar vad snö det var. Har aldrig tidigare sett så mycket vitt – vackert! På lördagen var det strålande sol och Tommie skottade till en sporadisk uteplats  = en snösoffa. Där satt vi i flera timmar och bara njöt, fikade, tog en varsin öl och pratade; till och med den ”vinterskygge” Teo uppskattade de värmande solstrålarna. I går kväll blev det Alfapet med grannarna Jennifer & Christian och jag vann såklart tämligen överlägset 😉 

I dag har jag mest ägnat mig åt min nya hobby: att studera fåglarna, som åt av all den mat (jordnötter, talgbollar, russin etc) jag spridit omkring mig. Det kändes så himla bra att göra så många SÅ glada – delad glädje är verkligen dubbel glädje 🙂 När fåglarna var mätta och belåtna blev det även några avsnitt av serien Prison Break, som kommit att bli en på-landet-passion i vintermörkret.

I morgon ska jag vara ledig och ta itu med en massa viktiga, men mindre roliga saker. Ska bl a fila klart på mitt överklagande till Försäkringskassan och besöka min nya sjukgymnast för första gången. Det sistnämnda är inte direkt superfestligt, men ändå lite spännande. Det skulle ju inte direkt göra nå’t om nå’n kunde ge mig lite heta tips så att jag kan må bättre.

Min kabel, som jag behöver för att föra över bilder från kameran till datorn tycks vara spårlöst försvunnen 🙁 Så himla trist, för jag vill lägga upp bilder på nya fondväggen (egna fototapeten) i sovrummet och lite annat smått och gott. Vem har knyckt kabeln?! Jag trodde att den var på landet, men icke. Någon som har sett den? Hjälp…