I dag var jag ledig från jobbet och det var nog tur, för jag hade grymt mycket att ta itu med. Nu är jag helt utslagen och skulle verkligen behövt vara ledig någon dag till, men så kul ska jag dessvärre inte ha det 🙁

Mitt första besök hos nya sjukgymnasten vid Sundbyberg Rehab Fysioterapi AB var i alla fall en positiv upplevelse. Aldrig tidigare under mina 10 år som sjuk (åtminstone full av symptom) har någon tagit sig tid att lyssna och gå igenom min situation såsom i dag. Att känna förtroende för den man ska jobba med är en utmärkt början och jag hyser gott hopp om framtiden.

Nu ska jag attackera sängen och mysa lite med spikmattan. Det brukar vara intressant på flera sätt; Tommie blir alltid lika lycklig (hm…) när han sträcker ut en arm och river sig på piggarna 😉

I dag är det den internationella kvinnodagen, dvs en dag som är tänkt att upp- märksamma ojämställdhet och kvinnors situation världen över. Kvinnodagen i nämnd tappning instiftades, på initiativ av Clara Zetkin (tysk kommunist och kvinnorättskämpe), redan 1910 av den socialistiska världsorganisationen Andra internationalen. 1977 antog dessutom FN en resolution, som rekommenderar ett allmänt firande av en internationell kvinnodag.

Historiskt sett kan jag mycket väl förstå varför en kvinnodag behövdes och i sanningens namn fortfarande behövs på många håll i världen. Svenska kvinnor är redan (även om det fortfarande finns orättvisor ex.vis vad gäller löneskillnader) tämligen jämställda och det är jag tacksam över. En fortsatt svensk ”kvinnokamp” i dess egentliga mening verkar i mitt tycke överflödig, men det vore önskvärt att varje kvinna inser och utstrålar det självklara i att hon är lika mycket värd som vilken man som helst. Om vi lever med attityden att jämställdhet är en självklarhet tror jag nämligen att det till sist blir en självuppfyllande profetia. Om vi å andra sidan lever med motsatt attityd blir även det en självuppfyllande, men mindre lyckad, profetia… Jag tror således att svenska kvinnor har ett stort eget ansvar och att det viktigaste vapnet för att uppnå optimal jämställdhet är kvinnans egen självbild. Slutligen får man aldrig blunda för att det faktiskt finns skillnader mellan kvinnor och män som vi varken kan, eller ens bör försöka, eliminera. Mångfald är ju så populärt i andra sammanhang  – låt det vara det även när det gäller olikheter (men inte orättvisor!) mellan könen.

/ Storkelina – värdefull både oavsett och tack vare kön 🙂

Min storebror Åke har på åtskilliga sätt haft stor inverkan på mitt liv. När han var knappt två år, och lilla jag kom hem från BB, var han allt annat än nöjd: han gallskrek och tyckte att jag var ett tämligen onödigt inslag i hans tillvaro (inte konstigt att jag blev som jag blev med det ”välkomnandet”). Det blev dock bättre med tiden, och även om han har skällt på mig i bland så har han för det mesta varit ett fantastiskt stöd i livet – både när vi var små och i vuxen ålder. När brorsan försökte lura i mig att de svarta stenarna i vår sandhög (nej, inte sandlåda) på tomten var ”kinsesernas huvuden” blev det dock jobbigt. Vi skulle nämligen gräva oss ner till Kina, men jag kunde inte alls slappna när jag hela tiden oroade mig för att skada kineserna med min spade…

Åke är en mångsidig figur; till yrket är han röntgenläkare (radiolog) men han är också oerhört språkbegåvad, ett geni vad gäller datorer, målar och tecknar fantastiskt, allmänt händig och utrustad med en STOR portion humor. I slutet av 80-talet gjorde han FN-tjänst på ett sjukvårdskompani i Libanon och det var hemskt – för mig. Det kändes som om han var borta i en evighet 🙁 Jag vet inte om det är smickrande eller ej, men många anser att det märks att vi är släkt. Själv tycker jag iallafall att det är väääldigt positivt 🙂

Åke lever tillsammans med sambon Jenny, 6-årige sonen Sebastian samt bonus- barnen (18 respektive 20 år) Daniel & Mattias. Jag har absolut ingen aning om vad det kan bero på, men emellanåt skojar Jenny och säger att hon har fyra söner där hemma. Hm, inte kan väl min kära svägerska mena att min bror är omogen?! 😉 Nä, det kan jag aldrig tänka mig…

I dessa dagar då jag har haft det riktigt jobbigt med ”min” märkliga läkare och Försäkringskassan har Åkes hjälp varit ovärderlig. Stort tack min älskade bror – jag vet inte vad jag hade tagit mig till utan all din hjälp och dina stöttande ord.

Har tillbringat helgen på landet och jäklar vad snö det var. Har aldrig tidigare sett så mycket vitt – vackert! På lördagen var det strålande sol och Tommie skottade till en sporadisk uteplats  = en snösoffa. Där satt vi i flera timmar och bara njöt, fikade, tog en varsin öl och pratade; till och med den ”vinterskygge” Teo uppskattade de värmande solstrålarna. I går kväll blev det Alfapet med grannarna Jennifer & Christian och jag vann såklart tämligen överlägset 😉 

I dag har jag mest ägnat mig åt min nya hobby: att studera fåglarna, som åt av all den mat (jordnötter, talgbollar, russin etc) jag spridit omkring mig. Det kändes så himla bra att göra så många SÅ glada – delad glädje är verkligen dubbel glädje 🙂 När fåglarna var mätta och belåtna blev det även några avsnitt av serien Prison Break, som kommit att bli en på-landet-passion i vintermörkret.

I morgon ska jag vara ledig och ta itu med en massa viktiga, men mindre roliga saker. Ska bl a fila klart på mitt överklagande till Försäkringskassan och besöka min nya sjukgymnast för första gången. Det sistnämnda är inte direkt superfestligt, men ändå lite spännande. Det skulle ju inte direkt göra nå’t om nå’n kunde ge mig lite heta tips så att jag kan må bättre.

Min kabel, som jag behöver för att föra över bilder från kameran till datorn tycks vara spårlöst försvunnen 🙁 Så himla trist, för jag vill lägga upp bilder på nya fondväggen (egna fototapeten) i sovrummet och lite annat smått och gott. Vem har knyckt kabeln?! Jag trodde att den var på landet, men icke. Någon som har sett den? Hjälp…

Att jag inte har något körkort tycks bekymra omgivningen mer än det bekymrar mig. Under många år har det tjatats från olika håll; värst har Tommie och arbetskamraterna Annica & Ylwa varit och häromveckan tyckte även Jonas att det var dags att börja ställa krav. I mitt tycke smått orimliga sådana 😉

I går var det ett fasligt tjat på Tommie i ett helt annat avseende: jag hade inte öppnat min post och det var plötsligt SÅ bråttom att göra det. Jag fattade ingenting och sade att han gärna fick öppna brevet från Transportstyrelsen; att trängselskatten adresseras till mig beror ju enbart på att jag står för bilen. Tommie insisterade dock på att jag skulle öppna själv, och ganska snart förstod jag varför. Denna gång var det inte frågan om trängselskatt utan i stället hade jag fått blanketter för ansökan om körkortstillstånd hemskickade. Undrar hur det kan komma sig?! Blir inte förvånad om jag snart har en tid för synundersökning och ska gå en handledarkurs tillsammans med min man också…

Är det månne konspiration på gång? Har Tommie, Annica, Ylwa och Jonas gått samman för att gemensamt attackera från alla håll? Försöker de tillsammans att tillintetgöra mina möjliheter att fly undan? Oj vad jag känner mig trängd, men det är samtidigt ganska mysigt med detta enorma engagemang 🙂

/ Storkelina – den blivande trafikfaran?

P.S. Om jag tar körkort så kommer jag adrig att vara fyllechaffis åt någon. Bara så att ni vet! D.S.

De varmaste gratulationer och en vacker blomma till dig, Patrik. Jag önskar dig en härlig dag och hoppas att du låter Erica skämma bort dig riktigt ordentligt. Sköt om dig!

Kramar Helena

Jag älskar mig själv, Tommie, Teo, min familj och mina vänner. Bara så att vi vet 😉

Kram på oss!

Jag har egentligen inte riktigt tid och ork att blogga – är liksom fullt upptagen med att skriva till Försäkringskassan, FK. Detta med anledning av att jag i dag fick se det läkarutlåtande, som skrevs efter mitt besök hos FK:s utvalde doktor. Hjälp, jag blev alldeles mörkrädd 🙁 Att doktorn var föga förtroendeingivande, en dålig lyssnare och slarvig i sin undersökningsteknik var inget nytt, men detta… Läkarutlåtandet var fullt av direkta felaktigheter (kanske lätt hänt), men också av fabricerade uppgifter = rena lögner. Doktorn kom med ett antal målande beskrivningar om hur jag klarade av diverse tester med vikter på 7 kg, mer än 7 kg, mer än 10 kg, knästående etc. Till saken hör att inget av dessa tester någonsing ägde rum. Det är nästan så att jag börjar undra om hela min tillvaro är med i dolda kameran?! Vad som är helt säkert är att jag kommer att anmäla den aktuelle läkaren till såväl Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd som till Socialstyrelsen. Herregud, en sådan person ska ju inte ha kvar sin läkarlegitimation!

/ Storkelina – den trötta

På www.expressen.se skriver man att smärtstillande är den nya innedrogen. Enligt FN:s narkotikakontrollbyrå, INCB, har missbruket av smärtstillande och lugnande medi- ciner ökat mer än ex.vis bruket av ecstasy, heroin och kokain. FN anser att man måste ta itu med denna problematik, som misstänks ha uppkommit då smärtstillande medel glamourifierats i samband med världsstjärnorna Michael Jackson, Brittany Murphy och Heath Ledgers dödsfall. ”Problemet växer och kändisar kan hjälpa till att förebygga det” säger Hamid Ghodse vid INCB. Själv undrar jag om de som missbrukar smärtstillande gör det i stället för att ta tyngre droger, eller om det är en helt ny och så att säga extra grupp missbrukare som har dykt upp. I det sistnämnda fallet förstår jag om FN slår larm, men om det är en presumtiv heroinist som väljer mediciner som alternativ till heroinet förstår jag inte alls…

Ovanstående är förvisso ingenting att skämta om, men jag dristar mig ändå att ställa frågan: är jag också trendig som knaprar Alvedon och Ipren varje dag? Eller är mina piller inte tillräckligt tunga för att vara coola? Nähä, inte det – jag som trodde att jag, som är det otrendigaste som gått i ett par skor, äntligen hade lyckats 😉

När jag är ändå är inne på trendspåret har jag ett litet tips: tänk baklänges när du ska klä på dig. Börja med byxor, linne, strumpor etc och avsluta med underkläderna så är du riktigt inne 🙂 Underkläderna ska liksom bäras utanpå (hjälp!) till våren, för det säger modeskaparna.

I dag kan jag inte hitta på så mycket klämkäckt eller intressant att skriva. Jag konstaterar bara att jag är fullkomligt utmattad, såväl fysiskt som mentalt, efter att ha arbetat mer än vanligt, jagat läkare, färsäkringskassehandläggare etc. Även OS har tagit på krafterna – många sena kvällar och nätter blev det…

Tänker ändå passa på att skriva något positivt om en stor del av vår arbetande befolkning. Man pratar så mycket om arbetsskygga och fuskande människor, men alltför lite om alla dem som jobbar hårt varje dag. På slutet har jag vid flera tillfällen reflekterat över vilket enormt ansvar många anställda (”höga” som ”låga”) känner för sina jobb. Hur ofta träffar man inte på kollegor som kommer till jobbet med feber, halsont, akuta smärttillstånd osv för att de ”inte kan vara hemma”. Alla kan stanna hemma från arbetet, men många känner att det inte funkar av olika skäl (oftast inte ekonomiska). En stor eloge till alla som kämpar och sliter; det är långt i från alla som får särskilt mycket för det. Självaktning är förmodligen en klart underskattad faktor i arbetslivsdebatten – de allra flesta vill nog, trots allt, känna stolthet över det de gör.