I går var det riktigt råkallt ute, men med bilens hjälp förflyttade jag & Tommie oss några hundra meter och hamnade som av en slump på Bishops Arms. När vi kom dit var det nästan öde; orsaken var förmodligen vädret i kombination med OS och melodi- festival. Efter ett tag började det dock droppa in en hel del folk och ”ordningen” var återställd 🙂

Vid 23-tiden lämnade vi Bishops Arms för att gå vidare till nästa ställe: The Cave Rock Club. För mig var det första besöket på denna inrättning och det var helt klart en positiv överraskning. Vi såg och hörde bl a Helter Skelter köra Mötley Crue-covers, och även om det egentligen inte alls är min musiktyp så var det riktigt bra. Trevlig personal (inklusive vakterna!) och en superfin lokal med bra ljud = med beröm godkänt. Och bilen? Jo, den fick förstås övernatta på Landsvägen i Sundbyberg.

I dag har det varit en tämligen slapp dag, men vi lyckades iallafall ta oss till Spånga och överlämna en liten present till Tommies systerdotter Livia. Hon förärades med ett par schyssta dojor av märket Lonsdale; naturligtvis likadana (förutom kardborre- knäppningen då 😉 ) som Tommie köpte till sig själv i London. Lite kaffe/te och en titt på Annes runda mage blidde det också innan det var dags att åka hem.

I går blev jag riktigt imponerad av Anja Pärson – vilken tjej! Efter kraschen i störtloppet, där de flesta trodde att det skulle gå helt åt helsike, ställer hon sig på skidorna redan dagen efter och tar medalj i kombinationen (störtlopp + slalom). Stort!

Att blogga har helt klart sina fördelar i dagens googlesamhälle – kända och okända människor presenterar sig genom kommentarer = jättekul. Senast i dag fick jag information om min farfar, som dog redan 1945 (jag hann alltså aldrig träffa honom), och detta genom en kusin som jag egentligen aldrig har haft kontakt med. Jag tackar google för det och hoppas förstås att flera spännande människor letar sig hit och kommer med intressanta nyheter framöver 🙂

Det blir ingen helg på landet denna vecka och det känns förstås trist; jag längtade verkligen. Det är dock inte värt att riskera Tommies hälsa med snöskottning och annat tungt, utan jag är barmhärtig och låter honom vila i stället. Visst är jag väl snäll?! 😉 Inget ont som inte för nå’t gott med sig dock: nu har jag tid att göra en massa nödvändiga (och tråkiga…) saker här hemma.

Vackre bostonterriern Teo

Som kontrast till besöket i London har jag längtat efter en helg på landet, men det ser tyvärr mörkt ut 🙁 Tommie är jättedålig med feber, rejält halsont och hosta; nästan så att man själv mår dåligt bara av se och höra den stackars kraken…

Häromdagen blev jag sådär fånigt stolt över lille Teo. En mycket stressad herre passerade oss ute på gatan och tog sig tid att slänga ur sig: ”Ah, en bostonterrier. Och en vacker sådan!”. Vad ska man med barn till när det går alldeles utmärkt att stärka sitt ego genom en hund? 😉

De senaste dagarna har jag experimenterat mig fram till några riktigt lyckade maträtter: pasta med gorgonzolasås & valnötter samt en sallad med bl a lax & avocado (går även utmärkt att servera som förrätt). Ska försöka ta mig tid att plita ner recepten (om jag kommer ihåg hur jag gjorde…) och därefter uppdatera sidan Mat & Så’nt. Jag meddelar när (eller om) jag kommer så långt.

Under ett antal år läste många föräldrar böckerna om Katitzi för sina barn och TV-serien visades i skolorna. Jag vet inte hur det är i dag, men med tanke på att romerna (i vardagstal ofta kallade zigenare) är Europas mest diskriminerade, etniska minoritetsgrupp kanske lilla Katitzi borde få större utrymme i våra barns fostran?! Att människor tycker illa om personer som faktiskt beter sig illa är fullt naturligt, men att många av oss drar hela folkgrupper över samma kam är tämligen skrämmande. Om ”folkgrupperna” sedan utgörs av etniska minoriteter, ett visst fotbolls/hockeylags supportrar eller homosexuella är egalt – det viktiga är att vi slutar (eller åtminstone undviker) att generalisera.

När det gäller romerna så blir de diskriminerade i en mängd sammanhang, ex.vis vad gäller sjukvård, boende och arbete. Varför? En förklaring kan vara att romernas livsstil i mångt och mycket skiljer sig från vår egen; en annan kan vara att det helt enkelt alltid har varit så. Att romerna ofta utmärker sig genom sina kläder, och att man därför lättare lägger märke till när en rom gör något ofördelaktigt, är säkert ytterligare en bidragande faktor. Verkligheten är dock att det finns massor av romer med både arbete, utbildning och alldeles ”vanliga” kläder (om nu det är viktigt…);  människor som vill och försöker leva sina liv på samma villkor som vi andra. Trots det är det ofta en omöjlighet att köpa sig ex.vis ett bostadsrättsradhus om man är rom – inte för att man har betalnings- anmärkningar eller saknar inkomst/ordnade förhållanden utan just för att man är rom. Förkastligt 🙁

Även om många svenskar, däribland min mamma Cissi, har arbetat hårt för att öka romernas status i samhället har vi en lång väg att gå. Förra året var Sverige t.ex. det EU-land som utvisade flest romer till Kosovo; ett Kosovo där romerna hänvisas till boende i blyförgiftade läger (i hembyggda ruckel av brädlappar och plåt)… Kanske gör vi så för att romer i alla tider har fördrivits och förvisats till läger, kanske gör vi så för att ingen vill sticka ut hakan och tala för romernas sak. Oavsett skälen tycker jag att det är dags för en förändring: romer ska inte behandlas sämre för att de råkar var just  det – romer.

/ Storkelina – i rättvisans namn

P.S. Om någon tycker att jag emellanåt kommer med pekpinnar så vill jag betona att jag alltid börjar med att rikta dem mot mig själv. D.S.

Enligt en undersökning gjord av tidningen Expressen är var femte gift, svensk man otrogen. Bara var femte? Om det ligger någon som helst sanning i undersöknings- resultatet, som baseras på uppgifter från ca 3.000 personer, är jag förvånad. Jag kan nämligen aldrig tänka mig att 4 av 5 äktenskap skulle vara särskilt lyckliga (alltför många ”nöjer sig” med fel partner…) och då innebär ju detta att folk i allmänhet har tämligen hög moral = ett stort antal är missnöjda med sina förhållanden, men är trots det trogna. Fantastiskt, det hade jag aldrig trott och det är definitivt inte så det brukar framställas i pressen.

Kanske är förklaringen helt enkelt att folk är mycket lyckligare än vad jag tror, dvs än vad de utger sig för att vara? I bland när jag lyssnar på hur människor gnäller över sina partners brister undrar jag om de inte borde separera och bli eremiter i stället… 🙁 Icke att förglömma dock: de underbara och lyckligt lottade människor vars ögon lyser varje gång de pratar om sina käresta. Så’nt gillar jag 🙂

Lördag: Under dagen åkte vi till Camden Town för att kika på välkända Camden Market och här kunde man snacka om marknad. Massor av häftiga kläder och annat, men också en fruktansvärd massa folk = jag kände mig mest ruskigt gammal och trött 🙁 Av misstag höll jag på att smyga ner till ett hak där de sålde magiska svampar (hm…); Tommie höll förstås på att skratta ihjäl sig.

På kvällen blev det middag med släktingarna Angela, Nick & Oliver och det var supertrevligt. Den i övrigt tysta restaurangen fick sig ett ordentligt uppsving av allt skratt vi lyckades åstadkomma. Efter middagen hann vi kasta i oss en varsin öl på en pub, som sedan stängde. I stället bar det av till The Hospital Club = en klubb (eller snarare nöjespalats) för medlemmar (som vår vän Nick) och deras gäster. Besökarna är framförallt branschfolk inom konst/musik/TV etc och det var mycket trevligt. Det måste ju dessutom ha varit kul för klubben att få besök av riktiga celebriteter som mig & Tommie (som kontrast till Kate Moss, Dave Stewart och gänget menar jag) 😉

Söndag: Efter en välbehövlig sovmorgon och frukost tog vi tåget till Mortlake, där vi möttes av Angela & Nick. En trevlig promenad längs Themsen tog oss till Ye White Hart; en gigantisk pub med uteservering (säkert underbar på sommaren) vid vattnet. Här åt vi riktigt god mat och tog en varsin öl, sedan blev ytterligare en promenad och till sist kaffe/te i Nicks vackra hem. Barnes och Mortlake i sydvästra London, med villor i 40-miljonersklassen, utgjorde en skön kontrast til Soho och Oxford Street – väl värt ett besök 🙂

Tommie & jag avslutade kvällen ”hemma” i city med en god middag på ännu en italiensk restaurang. Därefter var vi så trötta (typ kl: 20.30) att vi knallade tillbaka till hotellet och slocknade = härligt!

Måndag: Mera shopping, mera mat och så småningom färd ut till Heathrow för att ta flyget hem. Vi kom hem sent, men resan gick utmärkt (förutom att någon var risig i kistan och höll på att gasa ihjäl alla planets passagerare då). Hundvaktande Mona (tack!) hade lämnat av lille Teo hemma hos oss, och han låg och sussade sött när vi kom hem. Det gick dock snabbt över, för han var förstås tvungen att genomsöka våra väskor för att utröna vart vi hade varit någonstans.

Kram igen!

Jag & Tommie har haft en fantastiskt trevlig Londonvistelse, som jag i korthet (?) kommer att beskriva dag för dag. Hoppas bara att jag får till orden, för som alla vet är det lätt hänt att bloggdrottningar och andra kändisar tappar svenskan när de (vi) lämnar Sverige 😉

Torsdag: Delade flygplan med delar av OS-truppen, ex.vis Peter ”Foppa” Forsberg och Stefan Liv. Världen måste vara bra liten för i stolen bredvid mig hamnade Tre Kronors assisterande materialförvaltare, tillika SSK:s materialförvaltare, Anders ”Spindeln” Kellerstam = resan bjöd på en hel del SSK- och hockeysnack.

Efter att ha checkat in på centralt belägna St Giles Hotel (ca 150 m från korsningen Oxford Street/Tottenham Court Road) var det dags för mat. Hungriga som vi var bestämde vi oss för ett säkert kort, nämligen den italienska restaurangen Melanie i Soho. Gott, prisvärt och mätta blev vi 🙂

Kvällen tillbringade vi på musikklubben The Intrepid Fox, där vi ganska snart lyckades reta upp en lättklädd servitris – vi hade tittat åt hennes håll och skrattat… För omväxlings skull hade jag verkligen nytta av min snacksalighet och lyckades charma/prata oss ur den prekära situationen. Antagligen tur det, för tjejen såg faktiskt farlig ut.

Fredag: Shopping och lunch på stan; sedan lite vila innan det var dags för middag. Den här gången blev det en av kedjan Scotch Steak Houses restauranger, vilket tyvärr visade sig vara en flopp :(Ganska dyrt, trist mat och det ”fina” köttet var segt…

Kvällen avslutades med Chicago The Musical på Cambridge Theatre och det var, som kontrast till middagen, en verklig upplevelse. Det är inte svårt att imponeras av en bra/kul story med oerhört proffsiga framträdanden – tack än en gång Jonas!

Kramis Storkelina – resenären

Nu kör jag lite semester, men ha det jättegott! Och försök att inte sakna mig alltför mycket 😉

Kramisar Storkelina

Idag har jag jobbat, men nu är det ledighet som gäller och livet leker. Ett hägrande musikalbesök på Cambridge Theatre, roulettespel på Gala Casino (där jag förstås är medlem), shopping, god mat och utgång  (eller ”dinner and a few drinks” som det så fint kallas) med släktingarna Angela, Nick & Oliver känns mycket inspirerande 🙂

Det enda som känns trist med att åka bort är att lämna lille Teo hemma, men jag vet ju å andra sidan att Mona kommer att ta utomordentligt väl hand om honom. Fast vad hjälper det när man ligger i en säng på ett hotell i London utan hund bakom rumpan? 🙁 Det kommer att kännas sååå tomt…

De närmaste dagarna blir det öde i denna blogg, för datorn får stanna hemma och ha semester på egen hand. Eller förresten, vem vet? Kanske Mona kliver in och gästbloggar under min frånvaro? Bäst att ni passer er i så fall, för då kan det handla om precis vadsomhelst 😉

Kramisar / London-Lina