I våras träffade jag en före detta kollega; vi käkade, drack vin och pratade om både ditt & datt. Den tidigare kollegan nämnde att hennes unga dotter en tid dessförinnan ställt frågan ”Mamma, varför har du så långa tuttar?”. Vi skrattade åt det hela varpå jag kläckte ur mig ”Barn är för häftiga, de är så himla ärliga”… Hm, vad jag ämnade säga var förstås inte att barn är ärliga och att kvinnans tuttar verkligen var/är långa – jag menade rätt och slätt att barn är härliga. Oops så fel det kan bli ibland 🙁 Vad mamman svarade sin frågvisa dotter framgick aldrig, men det hade förmodligen varit intressant att höra 😉

Snart 26-åriga Cheryl Cole är inte bara sångerska i bandet Girls Aloud och gift med fotbollsspelaren Ashley Cole – hon har också utsetts till ”Världens sexigaste kvinna 2009″. Fastän tösen fortfarande är ung betalar hon massor för att hålla sig vacker; ca 1,2 miljoner kronor per år närmare bestämt. Då ingår förvisso diverse skönhets- behandlingar/ingrepp, frisörbesök och fettbrännarmaskin, men det är ändå hiskligt mycket pengar…  Vad ska man säga? Cheryl är jättevacker, men det hade hon med största sannolikhet varit i alla fall.

Värst av allt: hade man haft råd skulle man säkert ha lagt ut lika mycket pengar själv (minus kniven & botox då’ra).

Igår var jag ute och käkade lunch med några grabbar från jobbet. Vi pratade om allt möjligt, bl a mäns smak vad gäller kvinnor, varpå jag tog upp något jag läste häromdagen:  att ”svenska män är trötta på svenska, bortskämda kvinnor”. Naturligt nog kom vi sedermera in på män som ”importerar” kvinnor från andra länder.

Jag som ofta tänker på allt mellan himmel och jord funderade vidare över detta. Vad jag kom fram till? Att helt oavsett vilken typ av partner man söker (undergiven, dominant, omhändertagande osv) så borde väl alla vilja träffa någon av egen kraft, det vill säga utan att betala för en ”import”?! Män (och kvinnor?) som skaffar livskamrater från fjärran länder borde väl ha samma önskan om att bli älskade för dem de är som alla andra? Eller fungerar dessa människor annorlunda? Det är ruskigt fascinerande med känslor av olika slag, för förmodligen finns det ingen människa som är den andra lik i detta avseende heller. Och kanske, kanske är jag ute och cyklar på alla sätt och vis 😉

Under 1980-90 talet var Cynthia Ann ”Cindy” Crawford en av världens genom tiderna högst betalda fotomodeller. Skönhet ligger som bekant i betraktarens ögon och ingen/inget är vacker(t) i allas ögon, men för min del är Cindy Crawford i allra högsta grad ett skönhetsideal. Faktiskt en av få kvinnor jag utan tvekan och gladeligen skulle byta utseende med. Annars brukar jag alltid vilja ändra på något – ska det va’ perfekt så ska det tänker jag 😉

I dag är Cindy 43 år, gift med Rande Gerber och har två barn. Hon lade modellkarriären på hyllan för nio år sedan och ägnar sig nu bl a åt att sitta i styrelser för diverse välgörenhetsorganisationer. Cindy har även medverkat med små roller i ett antal filmer, men som skådespelerska slog hon aldrig igenom. Lyckligtvis så verkar hon ha så att hon klarar sig i alla fall (i fall nå’n är orolig…) 🙂

Att föda upp ett barn till dess att han/hon är 19 år kostar drygt en miljon kronor enligt Swedbanks privatekonomer (Källa: Dagens Industri). Om jag leker med tanken att jag fått en dotter när jag var 20 år så skulle hon i dag ha varit 19 år. Eftersom jag nu inte fick något barn för 19 år sedan borde jag väl ha en extra miljon som ligger och skramlar någonstans?! Den har jag inte sett röken av, så jag undrar, gjorde jag nå’t fel?! Eller försvinner den där miljonen på andra saker när man är barnlös? Jag antar att det är det sistnämnda som gäller; synd bara att jag inte har en aning om vad jag gjort i stället… Någon som känner igen sig? Skriv och berätta 😉

Annars fullt upp inför helgens bröllop – lustigt att även den som ”bara” är gäst får så mycket extra att pyssla med. Ni vet, det ska vara kläder på, presenter ska inhandlas/samordnas osv. Ska hursomhelst bli grymt trevligt när lördagen kommer 🙂 Dock jättetrist att jag bara kan gå på ett bröllop 🙁 Hur osannolikt är det inte att bli bjuden på två samma dag? Vanligtvis går jag på ett vart femte år eller så…

Storky Girl strejkar denna vecka och även jag har haft några dagar med sparsamt bloggande. Det sistnämnda dels för att jag har haft annat för mig, men också för att jag vet att många med mig haft likaså. Nä, man kan inte sitta och glo alltför mycket på en dataskärm när det är sommar…

Tog en liten shoppingtur med Tommie i dag och det tog längst tid för honom – detta trots att vi kom hem utan inplanerad skjorta och med bara en slips i bagaget 🙁 Själv shoppade jag mig igenom Åhléns och Kicks i rekordfart och missade ingenting 🙂

Kommande lördag gifter sig Tommies syster Anne med Dave och min vän Jessica med sin Ronnie; båda paren ska vigas utomhus. Dessbättre ser det ut att vara ett rejält högtryck på ingång och jag håller förstås tummarna för att det håller i sig. Bröllop = solsken och ska så vara

Tommie har jour denna helg och vi missar landet – igen 🙁 Jag hade inga som helst planer för gårdagen utan hade för avsikt att bara vara hemma och mysa. Det sprack dock när svärmor var sysslolös; hon hade dessutom koll på att Engelen höll öppet. Via Melanders Fisk till Engelen och min första midsommarafton i city således. Ingen stång och ingen ringdans, men ändå mycket trevligt 🙂

I dag ska jag bara ta det lugnt och ha det bra här hemma och ingen/inget skulle kunna få mig att ändra på det. Hemmets lugna vrå med make & hund slår det mesta 🙂

Kramisar Storkelina

Fram till år 2003 firades såväl Midsommarafton som den helige Johannes Döparens dag den 24 juni. En nyordning ledde till att Midsommarafton sedan dess alltid infaller på fredagen i den vecka som inleds med den tredje måndagen i juni; Johannes Döparens dag firas söndagen efter midsommardagen.

Vad är det då vi firar? Tja, att vi åter går mot mörkare tider kanske? Eller att ett datum i närheten av midsommar är det dygn som har årets längsta dag och därmed årets kortaste natt – sommarsolståndet? Faktum är att Midsommarafton inte ens är en allmän helgdag, vilket känns lite märkligt då det är en av svenska folkets mest traditionsrika dagar. Alltså: Fundera inte så mycket över varför du firar – njut bara av färskpotatis, sill, nubbe, ledighet eller vad du nu gillar 🙂

För lääänge sedan, en gång i mina yngre tonår, hade jag och en kompis kommit över (läs knyckt 🙁 ) en flaska rött vin (inte utav den billigare sorten…). När vi så småningom smög oss ut för provsmakning kom vi på att vi skulle ”förbättra” smaken på vinet; först en tur till Pressbyrån således. Där inhandlades prima ”groggvirke”, dvs favoritdrycken Coca Cola, och vi var äntligen redo 🙂

Med en varsin pava i handen begav vi oss till de mer ostörda trakterna kring Djursholms slott.  Här var det dags att inmundiga 75 cl av den  förbjudna drycken, som blandades med lika delar cola i en 1,5 liters petflaska. Klara, färdiga, gå: nu jäklar skulle det drickas! Dessvärre smakade flaskans innehåll fullkomligt vidrigt och min kompis gav upp med detsamma. Själv tvingade jag i mig så mycket jag någonsin kunde = inga större mängder…

Vinprovningen var totalt misslyckad och vi blev idiotförklarade mer än en gång för vår mindre genomtänkta blandning (cola, var det något fel på Sprite liksom?). Lite upprättelse fick vi dock alldeles nyss när jag upptäckte att vi inte var så tokiga trots allt; den baskiska drinken Calimocho (även Kalimotxo) blandas just av lika delar coladryck och rödvin. Gott var det hursomhelst inte och jag kommer aldrig att dricka en Calimocho igen 🙁