En gång för lääänge, länge sedan var jag liten och tämligen oförstående. Och dessutom så var jag nästan alltid kladdig och slabbig som på bilden nedan…

Allt eftersom tiden gick så blev jag både större och förståndigare. Under de nio första skolåren så var jag faktiskt så’n där ”bäst-i-klassen-pluggis”, åtminstone på papperet (egentligen var jag ju störtcool 😉 ).

Under gymasiet så var jag till att börja med fortsatt duktig, men efter två årskurser (av tre) på den naturvetenskapliga linjen så fick jag annat skojsigt att göra. Jodå, jag blidde kär + flyttade hemifrån (jag och dåvarande pojkvännen råkade liksom få ett hus) OCH avslutade därmed gymnasiet i förtid. Dessbättre så hade min skola tillämpat en något annorlunda undervisningsform, så kallad koncentrationsundervisning, och detta medförde att jag trots allt hade en drös med slutbetyg (ex.vis så hade den 3-åriga matematiken, engelskan, franskan etc avverkats på blott två läsår). Sedermera så kompletterade jag även på komvux, men därefter blev det ett lååångt och ännu pågående studieuppehåll…

Efter att i många år ha jobbat med min hobby, samt prioriterat mjuka värden som kärlek och andra livskvalitetsparametrar, så fick jag i höstas ett ryck: Här skulle minsann pluggas! Sökte därmed en högskoleutbildning, och idag skulle äntligen antagningsbeskedet komma. Nå’n som kan gissa hur svettig jag blev igår när jag såg nedanstående?!

Och är det nå’n som kan lista ut hur lycklig jag blev i eftermiddags när jag fick följande besked?

Tjoho, NU är jag grymt nöjd och sååå taggad 🙂

/ Storkelina – snart tillbaka vid skolbänken

P.S. Efter avslutat ekonomprogram så har jag en ekonomie kand, kan kalla mig revisor och planerar att nischa in mig på skogs- och jordbruksfastigheter samt hästföretagande. Känns logiskt på nå’t vis! D.S.

I eftermiddags blev jag så glad för min älskade mammas skull (och därmed även min egen!) att jag tog Catla i släptåg och knallade över till granngården för att fira. Okej, det blev ingen skumpa men väl några skvättar glögg och trevligt sällskap. Tack, Jejje! 😛

I morgon är det äntligen dags för den magnetröntgen (eller magnetkamera som proffsen säger 😉 ) av ländryggen som jag väntat på sedan i våras. Min heeelt underbare reumatolog på Akademiska Sjukhuset i Uppsala är den första läkare som verkligen har lyssnat på mig, och därmed ska det ställe där jag haft kronisk smärta sedan år 2000 äntligen undersökas ordentligt. Jag pratar om vad jag till vardags kallar ”rumpryggen”= sacroiliacalederna. Man kan tydligen ha en kronisk inflammation där, så kallad sacroilit, som faktiskt går att behandla. Åååh vad underbart det vore om det går att få bukt med ryggskrället! Och jag looovar att i så’nt fall inte vara det minsta bitter att över att det tagit nästan 14 år att få diagnosen…

Nu ska jag försöka koppla av en stund innan det är dags för tidig sänggång inför morgondagens bravader i Stockholm (läs jobb + röntgen 🙂 ). Ha det fint så länge!

/ Storkelina – från en skog nära (?) dig

Sötaste Rocky sedd uppifrån, det vill säga med huvudet i mitt knä (eller skrev om man ska vara nogräknad…).

Tommie fick ingen glögg, men han var ändå varmt välkommen att hämta såväl maka som hund.

Under eftermiddagens promenad med Catla så slogs jag mer än en gång av hur otroligt vackert jag bor. Det är verkligen en ynnest att varje dag få vistas mitt i naturen, och det ger mig en enorm massa energi. För att inte tala om hur rogivande det är! Ödsligt? Ja, det också MEN människor, asfalt och avgaser kan jag ju få mer av närhelst jag vill. Jodå, det går ju faktiskt flera bussar om dagen även här (utom på sommaren då…) 😉

Underbart vacker vy från traktorvägen några hundra meter från hemmet.

Till höger syns vallen, som sträcker sig hela vägen hem till mitt och utgör en del av utsikten från tomten.

I den röda ringen skymtar mitt ljuva hem.

Lillankan Christian i mattes famn. Mys!

Barn och tamdjur har en grundläggande sak gemensamt: De har inte valt oss, utan det är vi som har valt dem och de har ringa eller ingen möjlighet att påverka sin tillvaro. Det sistnämnda innebär i mina ögon ett alldeles enormt ansvar, och detta går till syvende och sist ut på att jag är skyldig att ge mina små skyddslingar bästa möjliga förutsättningar till en fullgod tillvaro (så god den då kan vara när man lever i fångenskap…). Det sistnämnda gäller naturligtvis alla mina/våra djur, och även om just ankorna egentligen inte är några keldjur så är jag väldigt mån om att även de ska få sitt. Var nyss ute och kollade läget och gladde mig åt att ankhuset, trots en utomhus-temperatur på 10 minusgrader, höll knappa 5 plusgrader 🙂 Och när jag nu ändå var på plats så stannade jag naturligtvis också och gosade med ett par stycken. Okej, de kanske inte bryr sig sådär jättemycket MEN jag är övertygad om att det är bra att de vänjer sig vid att bli hanterade. Eventuella transporter, sårtvätt (peppar, peppar) och annat torde ju då bli betydligt enklare!

/ Storkelina – ankmatten

P.S. Inte märks det väl att jag är ensam hemma i kväll?! Nej då, jag är inte alls hyperaktiv på bloggar och fb 😉 D.S.

Att det är skapligt svårt att lura i väg mig & Tommie från skogen där vi bor är väl allmänt känt, men en sak är säker: Tommie är värst! När jag tidigare under dagen insåg att det är cirka 2½ år sedan min käre make var ute och partajade utan undertecknad så fullkomligen tvingade jag honom att ställa bilen hemma inför stundande julfest med jobbet. Och jodå, nu har jag fått i väg den ”lille” rackar’n utan vare sig bil eller fru i släptåg och det är ju vackert så 🙂

Själv ska jag pyssla lite med ett hemsideuppdrag, men framför allt så ska jag försöka koppla av riktigt ordentligt. Jag, som vanligtvis mest bara stormtrivs med tillvaron, har på sistone känt mig oerhört rotlös och stressad 🙁 Det är så att säga mycket som hänger i luften just nu, och det enda som jag har riktigt bra ordning på är Tommie & djuren. Det sistnämnda är jag naturligtvis också oerhört tacksam över, men det skulle ju ändå vara skönt om ytterligare några bitar kunde trilla på plats…

/ Storkelina – partyänkan

Strax före avresan till jobbets julfest försökte Tommie se så här cool ut (tittar ner på lilla Catla), men när han tittade upp och…

… såg sin fru så hade han svårt att hålla sig för skratt. 😉

I somras skaffade jag & Tommie vårt första abonnemang hos mobiloperatören 3, men dessvärre så blev denna premiärkontakt allt annat än lyckad 🙁 Jag ska betona att det på intet vis hade med den köpta tjänsten att göra (abonnemanget fungerade utmärkt), men dessvärre så blev de upprepade besöken hos aktuell 3-butik minst sagt olustiga. En telefon, som hade inhandlats i trasigt skick, kunde inte bytas och även om jag har full förståelse för att säljaren hade vissa regler att följa så tar jag mig friheten att ha synpunkter på hur dessa kommunicerades. ”Vår” säljare misslyckades kapitalt, och detta höll därmed på att bli såväl vårt första som vårt sista samröre med 3-gänget…

Då jag i fredags besökte Globen International Horse Show så lyckades dock Louise Sundberg, en av 3:s kringresande säljare, med något INGEN annan telefonisäljare tidigare gjort: Hon fick mig att stanna, lyssna OCH handla (!). Bara den som känner mig väl förstår hur unikt detta var, men jag kom hursomhelst hem med två USB-modem (mobilt bredband) till kraftigt rabatterat pris. Faktum är att det var så billigt att jag tyckte mig både kunna ha och mista pengarna om det inte skulle fungera. Men jodå, nog funkade det alltid och faktum är att vi redan nu har uppgraderat med ytterligare ett gäng pigga Gigabytes. Jisses, vårt bredband gick ju redan med ”USB-stickan” mångdubbelt snabbare än med tidigare Telenor-abonnemang och vi är bara sååå nöjda!

Avslutningsvis: Tack bästa Louise för att du lyckades ”fånga” in mig i 3-fållan, och tack även till den parabolinstallatör från Viasat som tidigare under året klargjorde att 3 är vad som funkar bäst här i de djuuuupa skogarna där undertecknad bor 🙂

/ Storkelina – nu mycket nöjd kund

Mjau på er, det var rackar’ns länge sedan! Jodå, både den varma tiden och den rödgula, frasiga tiden har minsann passerat och det är åter tid för det kalla vita 🙁 Det sistnämnda gör i och för sig inte mig så mycket, för jag är ju bara ute så länge jag själv känner för. Sedan? Ja, då går jag ju in i min STORA varma och supertrygga trälåda (husse & matte kallar bygget för stuga) 🙂 Nä, då finns det dessvärre en massa andra stackare där ute som har det betydligt värre. Jag tänker förstås på alla bortglömda kissar som inte har någonstans att bo, som inte har någon som ser till att dom får mat, kärlek & värme… Det här är något man tänker extra mycket på när det blir vinter, och jag önskar förstås att vi alla kunde hjälpas åt att hjälpa dom som är mindre lyckligt lottade. Jag gör vad jag kan, gör du?!

/ Bus – en kisse med empati

Gå ut i kylan? Nä, jag har ett val så…

… inte nu va.

Jag har haft extremt mycket omkring mig på sistone (med mina mått mätt då 😉 ), och det har därför inte blivit mycket till bloggande 🙁 Det vackert vita som mötte mig denna morgon var jag dock tvungen att ta mig tid att njuta av, och självfallet så delar jag med mig (om än med en grådaskig bild…). Varsågoda! 🙂

/ Storkelina

De senaste dagarna har varit fullspäckade med arbete och diverse aktiviteter. Exempelvis så har jag:

• Gjort drygt ett 50-tal minipajer till grannen Christians 30-årskalas med familjen (ja, och så grannarna förstås 😉 ).
• Druckit bubbel i granngården Annelunds ena lada för att skåla in de nyanlända dvärggetterna.
• Besökt Globen International Horse Show med Cicci & Wilma 🙂
• Varit på grannens kalas och ätit & druckit en massa gott 😛
• Avverkat tre arbetspass nere i Stockholm.
• Fixat en massa med nya datorn.

Nu är jag: Trött… 🙁

Minipajer i tre olika smaker.

Jejje & Christian under pågående skattjakt i ladan. Skatten? De afrikanska dvärggetterna såklart!

I Globen var det minsann inte bara hästar, utan också hundar och en samling ankor (!).

Och här hemma har vi ju som bekant såväl hund som anka.

Ljuslyktor från Rosengömman i Östervåla.

Bilden gör dem ingen rättvisa, men ljuslyktorna ovan är i mitt tycke helt underbara och fyndades från fina Rosengömman här hemma i Våla. Blir ett utomordentligt trevligt tillskott i vintermörkret 🙂

Annars så rullar allting på som det ska, och ännu en aktiv helg närmar sig så sakteliga (ja ja, jag veeet att det bara är måndag 😉 ). På fredag blir det som tidigare nämnts Globen International Horse Show med Cicci & Wilma, och på lördag blir det ett lagom stillsamt (?) 30-årskalas på granngården. Jag skriver stillsamt, för det är vad födelsedagsbarnet Christian TROR att det ska bli men då har han nog förbisett det faktum att han har grannar…

Om en halvtimme så drar hockeymatchen mellan DIF & SSK i gång, och även om mitt hjärtas lag (det sistnämnda då) nu har intagit tabellens sistaplats så ser jag märkligt nog fram emot drabbnningen. Helskumt, men kanske kanske att det betyder nå’t positivt?! Det skulle ju definitivt inte sitta fel!

/ Storkelina