I morse när jag vaknade var det 26 friska minusgrader ute, men vad gjorde väl det?! Glädjen som infann sig när jag hade tänt i kaminen och hörde veden spraka + den härliga känslan av att stå under en stjärnklar himmel och vänta på grannens bil (i stället för att befinna mig bland asfalt och avgaser i Sumpan…) var för mig verklig livskvalitet 🙂 Om det krävs några extra minusgrader för att jag ska få uppleva det så är det alla gånger värt det.

Annars  är allt precis som vanligt, det vill säga jag har världens bästa man, världens bästa hund, världens bästa familj, världens bästa vänner, världens bästa kollegor, världens bästa hem, världens bästa jobb osv osv. Faktum är att jag nästan tycker synd om resten av mänskligheten – jag har ju liksom tagit det gottaste av allt 😉

Natti Natti & Kram Kram!

/ Storkelina

Liten har blivit stor - Jody May har nu hunnit bli 4 år.

Under förra året skrev jag om Jody May och inledningen på hennes tävlings- karriär. Det hann bli  fyra starter – varav en seger – innan hon i mitten av oktober ströks ur ett lopp på Örebrotravet. Sedan dess har vår vän opererats för halsproblem, men nu är det äntligen dags för comeback. För den som är intresserad så är det häst nr 5 i Solvallas lopp 11 som gäller i morgon; själv kommer jag förmodligen att krama sönder mina arma små tummar…

/ Storkelina – supportern

Är i total avsaknad av inspiration att skriva, men för att ingen ska bli orolig och tro att jag har flytt landet så kommer jag med ett käckt tillrop: Tjoho! Allt är bara bra med mig och de mina.

/ Storkelina – oinspirerad men nöjd

I dag när husse Christian hade hämtat mitt ”lilla” dagbarn Rocky kröp jag till sängs för lite vila. Så mycket vila blev det dock inte, för det var någon hundrackare som skällde distinkt precis i närheten. Till sist tittade jag ut genom fönstret och vad fick jag se utanför grinden om inte rymlingen Rocky. Den rackar’n hade inte hunnit mer än att komma hem förrän han bestämde sig för att smita tillbaka till dagis. Sött och kanske ett bevis på att han i alla fall inte vantrivs här borta?! Hur gulligt det än var så var jag emellertid tvungen att vara barsk och eskortera busen hem – det får ju inte bli någon vana att springa hit på egen hand…

Fredagen den 11 februari 2011 visade sig bli en historisk dag. Egyptens diktator, president Mubarak, avgick efter en fredlig revolution och ett enat folk visade sig vara ett framgångsrecept. Själv blir jag lycklig, rörd och känner plötsligt lite hopp för mänskligheten och likadant  känner säkert många kuvade folkgrupper världen över. Det egyptiska folket har inte bara gett kraft åt alla de människor som lever i länder styrda av förhatliga diktatorer. Man har också visat prov på människans egna drivkraft och förmåga att på fredlig väg – utan ”hjälp” av världspolisen USA – skapa drägliga levnadsförhållanden för sitt folk. Detta är fantastiskt och jag är djupt imponerad!

/ Storkelina – den saliga

I morse vaknade jag av ett samtal från Tommie – han var på väg till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Ett finger hade hamnat i kläm och blodet rann ymnigt 🙁 Den som känner mig väl kan alldeles säkert lista ut ungefär hur hysteriskt orolig jag var innan jag hade fått klart för mig att fingret satt kvar och att det inte var några problem att lappa ihop det…

I tisdags när jag kom till jobbet blev jag glatt överraskad när en liten födelsedagspresent med tillhörande kort låg och väntade på mitt skrivbord – tack rara, söta Anna! Likaså blev jag både glad och lite rörd i går när kollegan Janne hade shoppat loss och kom med ett sött paket inslaget i silverpapper och försett med guldsnöre; innehållet bestod av snus och halstabletter (jag är storkonsument av bägge). Även grannen Jejje uppvaktade på den stora (hm…) dagen med ett stycke underbar inredningstidning och en påse godis. Emellanåt undrar jag hur det kommer sig att folk är så himla goa och rara, men jag får väl helt enkelt dra slutsatsen att det beror på att även jag är väldigt go och rar 😉

I kväll har vi det lugnt och stillsamt bortsett från att Tommie precis får hjälp att få loss bilen som fastnat i snön någonstans halvvägs mellan vår lilla parkering och vägen utanför. En jäkla tur att man har vänliga grannar (denna gång Jejje) och att vi liksom ställer upp för varandra här på byn. Förhoppningsvis kommer ex-grannarna Camilla & Dick tillbaka också så att man kan sprida arbetsbelastningen lite.

/ Storkelina – lantisen

I dag jobbade jag hemifrån och bjöds sedan – efter följande oemotståndliga inbjudan – på en sen lunch: ”Dagens lunchmeny på Annelund: Pollo à la Gold med gröna rosetter toppade på en bädd av lockig pasta. Lunchen serveras kl 14.15. Bröd och kaffe ingår. Välkommen!”. För den som inte listade ut det så låg det till så här:

Pollo à la Gold = currykyckling

Gröna rosetter = broccoli

Lockig pasta = nudlar

Efter maten blev det planering av granngårdens stundande (kan man säga så om juli?) bröllop, och eftersom jag formligen älskar att planera saker så hade jag en mycket givande eftermiddag. Om någon går i giftastankar är det alltså bara att säga till; er ”wedding planner” är ständigt redo 🙂

Nu ska det laddas för ännu en arbetsdag = en härlig stund i sängen med… Allers! Är jag inte cool så säg 😉 Natti natti!

/ Storkelina – till er tjänst

Jag tycker egentligen inte att omtanke, vänlighet och medmänsklighet är något som genomsyrar dagens samhällsklimat, MEN: jag är ruskigt bortskämd med just detta. Därför vill jag rosa några av ”mina” underbara chaufförer som verkligen ställt/ställer upp för att underlätta min tillvaro och dessutom gjort/gör det utan att jag ens behövt be om det.

Ett varmt tack och vackra gula rosor tillägnar jag följande änglalika individer:

Grannen Christian, som hjälper mig att ta mig till och från jobbet på ett smidigt sätt närhelst det är möjligt.

Kollegan Annica, som då det begav sig skjutsade mig hem till Sumpan otaliga gånger och som agerade ”Taxi Stockholm” de morgnar jag inte fick skjuts med Tommie.

Kollegan Sara, som helt oombedd packar in mig i hundburen (i alla fall nästan 😉 ) och kör mig till Upplands Väsby de dagar jag inte kan åka hem med Christian.

Kollegan Héléné, som varje gång det passade erbjöd mig skjuts till Sumpan (på den tiden man var stadsbo då…).

Sist men inte minst: min fantastiske Tommie, som i sanningens namn har agerat privatchaffis sedan han tog sitt körkort den 12 februari 1999.

Än en gång – tack allihopa!

/ Storkelina – den tacksamma

Sedan en tid tillbaka arbetar jag tre dagar i veckan hemifrån och det är många som har undrat om det inte är ”svårt att vara disciplinerad nog att verkligen jobba” när man sitter i hemmets lugna vrå. Det är säkerligen olika från person till person, men i mitt fall är problemet snarare det motsatta – jag har ruskigt svårt att låta bli att jobba så länge jag vet att det finns saker att göra. Snart är det således dags för lite självterapi för min del, för annars lär jag förmodligen jobba ihjäl mig.

På hemvägen från jobbet fick jag i dag skjuts till Upplands Väsby av kollegan Sara (jättetack!). Det var en intressant upplevelse ska jag säga, för precis innan vi kom till stationen ”hittade” vi en SL-buss på villovägar. Den stod parkerad på trottoaren och med vindrutan halvvägs genom någons fönster. En mycket märklig uppenbarelse, och den som bodde i lägenheten längst ner fick minst sagt oväntat besök 🙁

Efter att ha intagit resterna av gårdagens korvstroganoff med ris och stirrat på dumburken en stund är det snart läggdags. De med mina mått mätt lååånga arbetsdagarna i Stockholm tar rejält på krafterna = orken tryter. Ha det gott och natti natti!

/ Storkelina – tröttmössan

Som barn hade jag återkommande mardrömmar i vilka en opålitlig struts brukade figurera. Allt sedan dess har jag haft lite blandade känslor för strutsen som art, men jag kan ändå inte riktigt hålla mig borta från den. I dag bar det således av till Strutsens Café & Gårdsbutik, som är beläget ett par kilometer norr om Månkarbo. Planen var att avnjuta deras helgbuffé (inklusive tacobuffé) och förhoppningen var att en eller annan långhalsad skulle trotsa kylan och visa sig utomhus.

Tillsammans med Camilla & Dick, som kom åkande från Tierp, fick vi i oss en ansenlig mängd mat och några skvättar kaffe/te; dessutom fick vi se en hel del folk (som boende i skogen var det nästan så att jag blev lite rädd…). Några strutsar hade dock inte vågat sig ut, så de enda två vi såg skymten av var ett par som försökte slå ut rutan ur boxfönstret när de fick syn på Camilla. Som tur var så var det galler mellan strutsar och fönster = det var ingen fara för varken djur eller människor. Jag, som alltid har velat kela med en struts (märkligt nog, ja), har emellertid kommit på andra tankar. Jisses vad aggressiva de verkade – känner mig faktiskt inte alls upplagd för närkontakt med struts längre 🙁

/ Storkelina – föredrar storkar