Gunilla och jag lärde känna varandra när jag började min anställning (första vändan) på STC 1992. Under flera år var vi inte bara vänner, utan också trogna lunch- och pubkamrater 🙂 Goda råd fick jag också i massor och när jag träffade Tommie 1996 var Gunilla faktiskt den enda som peppade och backade upp mig; i övrigt hörde jag bara olyckskorpar som kraxade… Vem det var som var både smart och lyhörd? Gunilla förstås – det får nog faktiskt anses vara bevisat vid det här laget.

Saker/händelser jag minns:

• När jag fyllde 25 år och fick en smörgåsgrill av Gunilla och dåvarande kollegorna Pernilla & Ylva. Smörgåsgrillen går fortfarande varm där hemma och måste ha varit av ruskigt bra kvalitet.
• När jag och travtränaren Roger Malmqvist hämtade ”hem” Gunillas häst från Rommetravet. Jag tror att Gunilla tackade mig hundra gånger efteråt… minst 😉
• Konserten på Stadion – kul!
• 40-årsfesten (inte min alltså) på Solvalla.
• Stunderna på gamla hederliga Travernan och Gretas (och någon som skulle hem och tvätta håret).

Travsporten har under många år utgjort en stor del av Gunillas liv och inte ”bara” som anställd. Gunilla har delägt och fött upp flera travhästar; det började med Vivaldi C.G.R. och senast i raden är egna (tillsammans med brorsan Christer och två goda vänner) uppfödningen Jody May.

Som  inbiten gnagare bor Gunilla naturligt nog i Solna. Viktigast i världen är kissen Frans och bästa platsen i universum är landstället i Krägga. Gunilla älskar Bryan Adams, har ett ändlöst engagemang för djuren och deras välmående, är en lojal och medkännande vän, står alltid för vad hon tycker och föredrar regn framför solsken. Kort sagt: en kanontjej som alltid finns där när man som bäst behöver henne.

Engelska springer spanieln Ina

Hockeyslutspelet är i gång, men SSK saknas i vanlig ordning… I stället väntar kvalserien med start hemma mot Rögle på söndag, och det kommer förmodligen att bli en riktig rysare. Usch, det känns helt enkelt inget bra med hockey för närvarande.

Annars håller jag som bäst på och försöker lura syrran och hennes sambo att lämna Skåne för att flytta till Östervåla. Sambon Mats är pensionär och behöver inte fundera så mycket på sin försörjning; syrran kan steka hamburgare med mig i nya grillkiosken 😉 Vi får väl se hur det blir med den saken, men det vore helt klart kul att ha favoritsläktingarna lite närmare. Och ”lilla” Ina förstås 🙂

Efter några dagars paus (Försäkringskassan är redan avklarad) börjar det bli dags att ta tag i alla anmälningar som ska skickas till olika instanser. Det handlar förstås om ”min” icke så gode doktor och hans förehavanden. Inget kul att hålla på med, men det måste göras. När allt är inskickat och klart ska jag fira med en brakmiddag och goda drycker – någon som vill vara med? 😛

Natti Natti / Storkelina

På www.expressen.se berättar Marie-Louise Danielsson Tham, professor i livsmedelshygien, om de värsta hygienmissarna i våra kök. Efter att ha läst hennes tips och rekommendationer konstaterar jag att såväl jag & Tommie som eventuella besökare lugnt kan äta vidare hemma hos oss. Jag är noggrann med att tvätta händerna, byter disktrasa ofta, ställer varken pizzakartonger eller andra pappersförpackningar i kylen, använder inte samma skärbräda/kniv till kyckling som till annan mat, låter aldrig mat ligga och bli gammal i kylen, låter inte färdig mat (som ska sparas) stå framme länge i rumstemperatur, tömmer och torkar ur kylskåpet regelbundet och rengör utrymmet för sopor med jämna (och ganska täta) mellanrum. Min slutsats blir förstås att jag är i det närmaste perfekt – någon som trodde nå’t annat? 😉

Sörarnöy är en ö utanför Bodö i Norge och sanningen är att jag aldrig har varit där – åtminstone inte kroppsligen. Efter att ha förärats med att läsa och granska kollegan Caisas reseskildring känns det dock som att jag faktiskt har besökt Sörarnöy och att det var en helt fantastisk upplevelse 🙂 Caisas målande beskrivningar av händelser, djuren, naturen och människorna tog mig med på en alldeles underbar resa. Lite verklighetsflykt var dessutom något jag både behövde och uppskattade efter diverse tråkigheter på slutet. Tack för att du delade med dig, Caisa!

Egentligen är det ganska fascinerande hur en text (ex.vis en berättelse eller en god bok) kan påverka en. Hur man blir ett med innehållet och på inga villkor vill slita sig från den; hur man saknar den när man har läst färdigt. Man får en sorts relation till texten och kan till och med nästan sörja den när man till sist skiljs åt 🙁 Minnena bär man dock med sig och personligen tycker jag att det är oerhört positivt när självupplevda minnen blandas med fiktiva sådana. Så dagens tips blir: plocka fram en riktigt bra bok, läs, njut och dröm dig bort!

/ Storkelina – på resande fot

I dag blir det inte mycket skrivet här – har liksom fullt sjå med att hitta en schysst baddräkt till kommande simträning. Ska köra simning/vattengympa som sjukgymnastik; både jag och min nya (och helt fantastiska!) sjukymnast har enats om det är en bra träningsform för mig. Måste ”bara” lära mig att komma överens med vatten igen, för det har gått sådär sedan pappas olycka för snart sex år sedan…

Natti Natti / Storkelina

I lördags var vi ett gäng som såg spelningen med Peter Murphy’s Carver Combo på KGB Bar & Restaurant (Klubb Kalashnikov). Min egen kamera var i vanlig ordning hemma, men nedan bjuder ”jag” Fortsätt läsa →

Min syster Kerstin har jag känt i hela mitt liv – hon var sisådär 8 år när jag kom till världen. Fram till 16 års ålder bodde Kerstin hos sin mamma i Västervik; därefter flyttade hon till Stockholm för att bo med sin pappa och brorsan Åke (bara några hundra meter hemifrån mig). Efter ett par år kom Kerstin på att tjejer är både roligare och smartare (eller?) och flyttade således in hos min mamma (jag delade förstås gärna med mig!) och mig. Att dela rum med en storasyster, som skämde bort mig med högläsning och småprat, var dunderkul 🙂 Det var tack vare Kerstin mitt gedigna hockeyintresse grundlades; det började med Canada Cup 1981. Nätterna igenom kollade vi på hockey, drack cola och smaskade i oss Mums Mums, chips och dipp.

Kerstin är, liksom sin lillasyster, alldeles för snäll (?) och har p g a det råkat ut för de mest dråpliga situationer. En som dock inte har något med snällhet att göra är ”gräshoppehistorien” – jag har hört berättas om en ung dam som både gallskrek och dansade krigsdans. Anledningen? En rejäl gräshoppa hade letat sig in innanför småbyxorna…

I mitten av 80-talet blev Kerstin kär i rallyföraren Mats och bestämde sig hastigt för att lämna vår huvudstad. Min besvikelse var, av rent egoistiska skäl, total 🙁 Så’na enkla saker som att unna sin syster lite kärlek fanns inte på världskartan då det begav sig. Mats visade sig hursomhelst vara en hyvens kille och syrran blev kvar i Skåne; numera i en villa i lilla Eslöv. Där bor även tiken Ina, som alltsomoftast sprider glädje omkring sig.

Kerstin jobbar på Lunds Stadsbibliotek, har varit kartläsare i rally, är den enda av fyra syskon med körkort (även busskort) och är en duktig hemmakock. Hon är dessutom mycket musikalisk, extremt generös, envis som synden och världens bästa storasyster 🙂

Helgen har gått i musikens tecken med början i fredags på Sumpans eminenta rockklubb The Cave. Kvällens begivenhet var före detta Iron Maiden-sångaren Paul Di’Anno i sällskap med för mig okända musiker. Inte min typ av musik (jag ”hatade” hårdrock när jag var ung…), men helt klart kul att att ha sett. Sällskapet i form av Tommie, Jonas, Calle, Mackan och Johannes var dessutom av ypperlig klass 🙂

När The Cave stängde bjöd Mackan på flamberade pannkakor, glass & sylt hemma hos sig – dundersuccé 😛 Fick dessutom äran att träffa den oerhört vackre och charmante hankatten Zorro, som var en betydligt trevligare bekantskap än den stenhårda fönsterbänken bakom soffan…

I går var det spelning på Klubb Kalashnikov på KGB Bar & Restaurant och denna gång var det favoriterna Peter Murphy’s Carver Combo som stod för underhållningen. Förvisso i hård konkurrens med Stolle, som bjöd på årtusendets dansnummer och annat smått och gott 😉 Utöver Stolle så var  jag, Tommie, Danne, Matte, Max, Jonas, Mackan, Sara, Johan & Ellinor på plats liksom (förstås) Peter, Karla, Bibi & Pål. Kompisgäng och släktträff i en salig blandning var ett framgångsrecept = en supertrevlig kväll/natt!

I dag är det många tankar som snurrar runt i huvudet, och det är tyvärr inga muntra sådana. Fick just höra att en av mina fastrar har gått bort, och även om vi aldrig stått varandra nära så känns det väldigt speciellt. Och väldigt, väldigt tråkigt… Framförallt så känner jag oerhört starkt med hennes närmaste familj och alla andra som delade delar av vardagen med henne – de kommer att uppleva en enorm tomhet.

Häromdagen hamnade en annan släkting på sjukhus efter att ha hotat att ta sitt liv; väl på sjukhuset ramlade han och ådrog sig en höftledsfraktur.  Allt detta några dagar innan 80-årsdagen… Det hela är oerhört tragiskt och jobbigt för hustrun och barnen –  jag lider förstås även med dem…

I går inträffade en olycka på Solvalla och kusken/tränaren Jim Frick skadades allvarligt. Jim är på intet sätt någon  personlig vän till mig, men flera av mina arbetskamrater känner honom betydligt bättre och stämningen på jobbet är tryckt. Allas tankar går naturligtvis till familjen, och inte minst, Jim själv.

Jag har ovan skrivit om mycket allvarliga saker och någon kanske upplever det som opassande. Om det hade rört sig om för mig mycket närstående personer hade jag förmodligen inte skrivit dessa rader, men eftersom jag har distans till tragiken är det i stället skönt att få skriva av sig. Det känns på sätt och vis ganska logiskt, för den här bloggen föddes just ur ett akut behov av att ventilera saker ( i samband med mammas svåra sjukdom för drygt ett år sedan). Förvisso skrev jag inte många rader om mammas problematik, men jag fick ändå ur mig en massa… på nå’t himla konstigt vis.