På www.aftonbladet.se skriver man om den ständigt dalande världsstjärnan Whitney Houstons comebackturné. Som rubrik har Aftonbladet valt att citera en mycket besviken konsertbesökare: ”Hon kan inte underhålla en död råtta”. Min fråga blir följaktligen: är det någon som kan underhålla en död råtta? Skulle inte tro det, och tycker således att det var ett uruselt försök att beskriva Houstons bristande scenframträdande 🙁
/ Storkelina – ordpolisen
I förra veckan undrade en tjej på jobbet om jag var intresserad av att hänga med på en Ålandskryssning. Redan inledningsvis frågade dock tjejen, som heter Anna, ”Är du anti Vikingkryssningar?”. Jag medgav att jag nog är en smula avigt inställd till hela Vikingprylen och tackade nej till att följa med (uppskattade ändå verkligen att bli tillfrågad!). ”Jag misstänkte faktiskt att du inte var nå’n Vikingtjej” sade Anna varpå jag började fundera: Hur hade hon listat ut det? Syns det på nå’t sätt?! Eller är det något annat i min person som tyder på det? Hm, jag blir ju liiite orolig om jag är så lättläst 😉
Faktum är att jag bara har varit på en Ålandskryssning under hela mitt 40-åriga liv; denna var 1989 och fullständigt misslyckad 🙁 Tanken var att det skulle bli en nöjesresa med arbetsgivaren Distro Pack AB, där både jag och min dåvarande sambo Johan var anställda. På återresan var Johan spårlöst försvunnen och jag var jätteorolig. Kollegornas skämt om att han hade hittat en annan tjej att hångla med bet föga på mig just då (märkligt, för jag var fruktansvärt svartsjuk på den tiden); jag var mest rädd att han hade råkat ut för någon form av våld eller hade fallit överbord… Så småningom visade det sig dock att Johan inte ens fanns med på färjan – han (som faktiskt var nykter) hade hamnat vid fel sällskap i Mariehamn och råkat hamna i fyllecell med ett gäng överförfriskade ungdomar.
Märkligt hur en enskild och negativ upplevelse kan ge så bestående avtryck, men efter den resan har jag aldrig varit sugen på en returmatch. Fast vem vet, man ska som bekant aldrig säga aldrig och jag brukar vara en tämligen flexibel person. Kanske blir det Vikingkryssningar varje helg framöver – som ett led in i 40-årskrisen liksom 🙂
P.S. Jag, Tommie, Bengt (Tommies framlidne morfar), Mona & Anne tog faktiskt en 12-timmarstur med EckeröLinjen en gång = supermysigt. Men det gör mig väl inte till nå’n Vikingtjej va?! D.S.
I morse när Tommie körde mig till jobbet var det 21 minusgrader = kallt. Under dagen och promenaden hem insåg jag dock att jag var rätt lyckligt lottad en dag som denna: mina ben bar mig hela vägen hem och exakt enligt tidtabellen :)Värre var det för alla stackare som försökte ta bilen eller nyttja kollektivtrafiken och för Tommie, vars lastbil inte gick igång överhuvudtaget… 🙁 I dag slår jag således ett slag för apostlahästarna, vilka i kombination med Devisys Tvärstopp (mina alldeles underbara broddar) var ett överlägset färdmedel.
När regeringens sjukförsäkringsreform diskuteras hör jag gång på gång människor lovprisa denna med motiveringen att de känner så många som är sjukskrivna för att de ”inte har lust att jobba”. När jag hör detta funderar jag dels över vad min omgivning har för umgänge egentligen (oops 😉 ), men framförallt över varför de inte gör sin plikt? Om man de facto vet att fullt arbetsföra, men lata, personer uppbär sjukpenning/sjuk- ersättning är det utomordentligt enkelt att anmäla dessa till Försäkringskassan. För kontaktuppgifter, gå in på www.fk.se – inte svårt alls 🙂
Jag har full förståelse för om man drar sig för att ”sätta dit” en vän, men i slutändan tjänar förmodligen alla på en förändring; staten och skattebetalarna sparar skattekronor, den ”late” får ett rikare liv och anmälaren får ett rent samvete. Och ja, trots att jag är myckets kritisk till regeringens sätt att genomföra sjukreformen så är jag den första att skriva under på att a) friska människor ska jobba samt b) fuskare ska sättas dit (struntar i om det är sjukfusk, skattefusk eller annat fusk).
/ Storkelina (som på intet sätt försöker vara ironisk)
Sidan Mat & så’nt har nu uppdateras med några fräscha nyheter: under rubriken Pasta finns ett recept på Pasta med valnötter & gorgonzolasås – Storkelinas variant och under rubriken Smårätter hittar man Storkelinas lax- och avocadosallad.
Pastarätten kan göras matigare (eller grabbigare?) genom att man byter ut valnötterna mot rökt skinka eller knaperstekt bacon och salladen kan med fördel serveras som förrätt (fast då i mindre skala…) i stället för som ensamrätt. Någon som har vänligheten att prova de nya recepten och komma med schyssta vintips? Skulle ju vara coolt att kunna komplettera med lämpliga drycker 😛
/ Storkelina – den matglada
I går var det riktigt råkallt ute, men med bilens hjälp förflyttade jag & Tommie oss några hundra meter och hamnade som av en slump på Bishops Arms. När vi kom dit var det nästan öde; orsaken var förmodligen vädret i kombination med OS och melodi- festival. Efter ett tag började det dock droppa in en hel del folk och ”ordningen” var återställd 🙂
Vid 23-tiden lämnade vi Bishops Arms för att gå vidare till nästa ställe: The Cave Rock Club. För mig var det första besöket på denna inrättning och det var helt klart en positiv överraskning. Vi såg och hörde bl a Helter Skelter köra Mötley Crue-covers, och även om det egentligen inte alls är min musiktyp så var det riktigt bra. Trevlig personal (inklusive vakterna!) och en superfin lokal med bra ljud = med beröm godkänt. Och bilen? Jo, den fick förstås övernatta på Landsvägen i Sundbyberg.
I dag har det varit en tämligen slapp dag, men vi lyckades iallafall ta oss till Spånga och överlämna en liten present till Tommies systerdotter Livia. Hon förärades med ett par schyssta dojor av märket Lonsdale; naturligtvis likadana (förutom kardborre- knäppningen då 😉 ) som Tommie köpte till sig själv i London. Lite kaffe/te och en titt på Annes runda mage blidde det också innan det var dags att åka hem.
I går blev jag riktigt imponerad av Anja Pärson – vilken tjej! Efter kraschen i störtloppet, där de flesta trodde att det skulle gå helt åt helsike, ställer hon sig på skidorna redan dagen efter och tar medalj i kombinationen (störtlopp + slalom). Stort!
Att blogga har helt klart sina fördelar i dagens googlesamhälle – kända och okända människor presenterar sig genom kommentarer = jättekul. Senast i dag fick jag information om min farfar, som dog redan 1945 (jag hann alltså aldrig träffa honom), och detta genom en kusin som jag egentligen aldrig har haft kontakt med. Jag tackar google för det och hoppas förstås att flera spännande människor letar sig hit och kommer med intressanta nyheter framöver 🙂
Det blir ingen helg på landet denna vecka och det känns förstås trist; jag längtade verkligen. Det är dock inte värt att riskera Tommies hälsa med snöskottning och annat tungt, utan jag är barmhärtig och låter honom vila i stället. Visst är jag väl snäll?! 😉 Inget ont som inte för nå’t gott med sig dock: nu har jag tid att göra en massa nödvändiga (och tråkiga…) saker här hemma.
Vackre bostonterriern Teo
Som kontrast till besöket i London har jag längtat efter en helg på landet, men det ser tyvärr mörkt ut 🙁 Tommie är jättedålig med feber, rejält halsont och hosta; nästan så att man själv mår dåligt bara av se och höra den stackars kraken…
Häromdagen blev jag sådär fånigt stolt över lille Teo. En mycket stressad herre passerade oss ute på gatan och tog sig tid att slänga ur sig: ”Ah, en bostonterrier. Och en vacker sådan!”. Vad ska man med barn till när det går alldeles utmärkt att stärka sitt ego genom en hund? 😉
De senaste dagarna har jag experimenterat mig fram till några riktigt lyckade maträtter: pasta med gorgonzolasås & valnötter samt en sallad med bl a lax & avocado (går även utmärkt att servera som förrätt). Ska försöka ta mig tid att plita ner recepten (om jag kommer ihåg hur jag gjorde…) och därefter uppdatera sidan Mat & Så’nt. Jag meddelar när (eller om) jag kommer så långt.
Under ett antal år läste många föräldrar böckerna om Katitzi för sina barn och TV-serien visades i skolorna. Jag vet inte hur det är i dag, men med tanke på att romerna (i vardagstal ofta kallade zigenare) är Europas mest diskriminerade, etniska minoritetsgrupp kanske lilla Katitzi borde få större utrymme i våra barns fostran?! Att människor tycker illa om personer som faktiskt beter sig illa är fullt naturligt, men att många av oss drar hela folkgrupper över samma kam är tämligen skrämmande. Om ”folkgrupperna” sedan utgörs av etniska minoriteter, ett visst fotbolls/hockeylags supportrar eller homosexuella är egalt – det viktiga är att vi slutar (eller åtminstone undviker) att generalisera.
När det gäller romerna så blir de diskriminerade i en mängd sammanhang, ex.vis vad gäller sjukvård, boende och arbete. Varför? En förklaring kan vara att romernas livsstil i mångt och mycket skiljer sig från vår egen; en annan kan vara att det helt enkelt alltid har varit så. Att romerna ofta utmärker sig genom sina kläder, och att man därför lättare lägger märke till när en rom gör något ofördelaktigt, är säkert ytterligare en bidragande faktor. Verkligheten är dock att det finns massor av romer med både arbete, utbildning och alldeles ”vanliga” kläder (om nu det är viktigt…); människor som vill och försöker leva sina liv på samma villkor som vi andra. Trots det är det ofta en omöjlighet att köpa sig ex.vis ett bostadsrättsradhus om man är rom – inte för att man har betalnings- anmärkningar eller saknar inkomst/ordnade förhållanden utan just för att man är rom. Förkastligt 🙁
Även om många svenskar, däribland min mamma Cissi, har arbetat hårt för att öka romernas status i samhället har vi en lång väg att gå. Förra året var Sverige t.ex. det EU-land som utvisade flest romer till Kosovo; ett Kosovo där romerna hänvisas till boende i blyförgiftade läger (i hembyggda ruckel av brädlappar och plåt)… Kanske gör vi så för att romer i alla tider har fördrivits och förvisats till läger, kanske gör vi så för att ingen vill sticka ut hakan och tala för romernas sak. Oavsett skälen tycker jag att det är dags för en förändring: romer ska inte behandlas sämre för att de råkar var just det – romer.
/ Storkelina – i rättvisans namn
P.S. Om någon tycker att jag emellanåt kommer med pekpinnar så vill jag betona att jag alltid börjar med att rikta dem mot mig själv. D.S.