Börjar med att nämna att jag närmast är fobiskt rädd för ormar, usch 🙁 Däremot har jag alltid fascinerats av den ormliknande kopparödlan – bärare av det latinska namnet anguis fragilis. Kanske beror min icke-rädsla på att kopparödlorna är relativt små, kanske bottnar det i det faktum att jag vet att de inte är (eller heter) ormar. Hursomhelst så kryllar det för närvarande av denna art; Tommie som inte hade sett mer än en under hela sitt liv har nu fått behovet mättat 🙂 Man pratar om getingår, fästingår etc; i år är det helt klart ett kopparödleår.

Kopparödlan förekommer i stora delar av Europa samt i delar av västra Asien. Den trivs bäst i mossa, bland buskar, nedfallna löv eller under stenar. De äldre djuren rör sig mer öppet än de yngre och hittas ofta överkörda och tillplattade 🙁 Födan består främst av daggmaskar och sniglar, men även till viss del av insekter. Kannibalism förekommer… Kopparödlan föder levande ungar under den varma årstiden varpå den på hösten borrar ner sig i jorden för dvala under vintern. Då den är helt ofarlig (saknar gift) finns det ingen anledning att ha ihjäl den, och den är också fridlyst i Sverige sedan år 2000 (källa: Wikipedia).

Underbart med semester och vädret är precis lagom vackert 🙂 Det enda som är trist är att jag har fått så ruggigt många beundrare – myggorna 🙁 De gillar verkligen mig och mitt blod och jag hade ju inte direkt varit ledsen om det varit tvärtom… Positivt är dock att fästingarna skyr mig som pesten och det är ju alltid något.

I går gjorde Tommie en otroligt ofiffig grej när han lade fjärrkontrollen till lastbilens baklyft på trappsteget upp till hytten. Varför? För att han skulle trampa på den när han hoppade in i bilen och därmed inte glömma den… Trampade på den gjorde han kanske, men dessvärre glömde han den i alla fall 🙁 Efter drygt två mils körning var fjärrkontrollen långt borta och trots att jag lekte ”sakletare” lyser den fortfarande med sin frånvaro. Ack så dumt det blev.

Fjärran från hockey och kalla ishallar konstaterar jag att SSK i går hade säsongens första isträning. Jag var inte där (har växt ifrån det på nå’t vis…) men ett tusental ivriga fans hade hursomhelst letat sig till Scaniarinken. Jag kan verkligen föreställa mig hur de satt där fulla av förhoppningar och med suget efter säsongsstart pirrande i magen. För min del känns det som om hockeyn får ligga på is ett tag till – nu har jag sommar 🙂

Tidigare i veckan kom brorsan Åke, hans sambo Jenny och grabbarna Danne & Sebbe för deltagande i diverse hårt arbete. Åke & Danne hjälpte Tommie med bygge av gäststuga; trädgårdsutbildade Jenny utförde underverk genom att beskära våra vildvuxna träd 🙂

Några åkte hem medan Danne stannade kvar – i dag anslöt även brorsan Matte. Arbetet? Det fortskrider… Och jag? Jag fotograferar, vilket förstås är mycket slitsamt 😉

Danne, Åke & Tommie gör grundläggande förberedelser

Ett golv och ett par väggar har kommit på plats

Fyra väggar och öppningar för dörr och fönster

Danne och Åke konstaterar att det nu finns ett tak att stå på

Nu är det semestertider och ingen ordning alls; bloggfritt i går och Veckans Knas utgår i dag. Vad månne det bliva av denna stackars blogg? 😉 Tydligt är det i alla fall att byggnationer, en vältrimmad grill, jordgubbsplockning etc går före nätsurfande i dessa dagar.

När det gäller kommentarer till bloggen så måste jag normalt sett granska och godkänna dessa innan de publiceras (ger möjlighet till censur vid behov 😉 ). Av någon märklig anledning är det ändå två läsare, Gunilla & Kennet, som har lyckats ta sig direkt in på sidan via nå’n slags gräddfil. Hur bär ni er åt? Jag blir lika förvånad och fascinerad varje gång 🙂

Nix, dags att gå ut  i det hyfsat vackra vädret. Ha det gott! / Kramar Semester-Lina

Häromdagen skar vår gamla (såg faktiskt nästan antik ut) åkgräsklippare ihop 🙁 Jag har tidigare alltid ansett sådana vara överflödiga, men har kommit på att de är rätt fiffiga när man har stora gräsytor. Inte så kul att ägna hela helgen åt att klippa gräs när man kommer ut till landet… Hursomhelst, förlusten av den gamla klipparen ledde till inköp av en efterträdare – enligt Tommie vid namn ”The black pearl” – och jag tror dessvärre att jag fått viss konkurrens 😉 Har aldrig riktigt förstått vad många grabbar finner så speciellt med hjulförsedda vidunder, men något är det.

Nu har min mordiske livskamrat slagit till igen; Tommie tog livet av en fluga med sina bara händer. Jag, som faktiskt brukar döda både fästingar och myggor, fann det hela mycket barbariskt 🙁 Flugor verkar så stora på nå’t vis (känns värre) och så ser de så oskyldiga ut, usch…

Någon timme efter Tommies mördarfasoner försökte jag ”gottgöra” det hela genom att rädda en mygga från att drunkna i handfatet. Den lilla klarade sig med nöd och näppe och släpptes sedan ut i friska luften. Vet inte om det hjälpte den stackars flugan precis, men det kändes bra i alla fall 🙂 Visst är det märkligt att jag och Tommie står ut med varandra trots våra olikheter? 😉

Det märks att svenska folket tittar mycket på amerikanska filmer och såpoperor, för även i Sverige blir det allt vanligare att bruden förs till altaret av sin far. Kan tyckas lite märkligt i jämlikhetens tidevarv, då det handlar om en anglosaxisk tradition som bygger på att mannen ska fostra och ha ansvar för sin fru och att äktenskapet är en man till man-överenskommelse. Varför önskar så många apa efter något dylikt? Kan det vara så enkelt att de blivande brudarna inte har en aning om vad traditionen bygger på utan bara vill gifta sig som ”stjärnorna” over there i USA? Jag tippar på att det är precis så det ligger till och jag förstår till fullo att många svenska präster allt annat än välkomnar denna nymodighet.

I svenska kyrkor borde prästerna rimligtvis viga brudparen på svenskt manér, dvs enligt svenska traditioner. Är man inte intresserad av det sistnämnda så finns det ju faktiskt en uppsjö av alternativa platser för vigsel. Den som prompt ska knalla längs altargången vid sin fars sida bör hänvisas till annan kyrka/borgerlig vigsel. Om vi fortsätter att tumma på allt vad den svenska kyrkan står för kan vi lika gärna avskaffa den och det tycker jag inte att vi ska göra. Jag tycker att man ska visa alla kyrkor/religioner respekt; oavsett om man delar tro eller inte.

Storkelina – vän av ordning

Och så var det då äntligen dags för 3 veckors välförtjänt semester. Hur skönt det känns? Obeskrivligt skönt 🙂 Att jag och Tommie har en hel del att ta itu med (ex.vis byggnation) spelar mindre roll; det viktiga är att man väljer själv när och hur saker ska göras. Personligen tycker jag dessutom att det är en enorm lyx att slippa vakna till väckarklockans skrällande – jag slår hellre upp ögonen i lugn och ro till en eller annan solstråle som sipprar in genom sovrumsfönstret. 

Kramar från semesterfiraren Storkelina