I onsdags kväll pratade jag med ägaren till den förmodat dräktiga bostonterriertik som jag tidigare berättat om. Ultraljudet hade dessvärre inte visat en enda valp, och undertecknad blev naturligtvis både orolig och fundersam… Förutom att bekymra mig så såg jag dock till att ytterligare sondera terrängen, något som ledde till att jag & Tommie i dag kom att besöka Ahlnrevets Kennel i Hållnäs. Vi togs emot av Ivan & Linnéa och hade vidare lyckan att träffa fyra, underbara bostonvovvar nämligen hanen Cherry, tikarna Cinderella & Dolly Parton (Teos ”lilla” systerdotter) samt sist men inte minst: Den dräktiga tiken Cheer (dotter till nämnda Dolly Parton och således också en liten Teo-släkting). Det var ofta nära till tårarna, men framför allt blev jag alldeles varm i hjärtat och njöt av all härlig bostonkontakt 🙂

Efter besöket i Hållnäs åkte vi vidare för kaffe & rabarberpaj hos Camilla & Dick, och sedan följde jag med Camilla till Gandhi medan Tommie åkte hem för att upptäcka att han var utelåst 🙁 I övrigt har helgen varit mycket stillsam då jag mest har levt i sviterna efter magsjuka och därmed suttit i nå’n form av karantän. Utöver Tommie var det faktiskt inte en människa som ville ha med mig att göra, och faktum är att även min käre make var en smula skeptisk 😉

Några bilder från dagens äventyr följer nedan:

Dräktiga prinsessan Ahlnrevets Cheer.

Cheer vilar ut i husse Ivans famn.

Tommie har fått påhälsning av ynglingen Eagle Eye Cherry.

Undertecknad med fina Cinderella i knäet.

Från vänster: Cheer, Cherry, Cinderella & Dolly Parton (i luften).

Cheer, Cherry, Cinderella och Dolly Parton.

I morse gick jag upp som vanligt, om än med värkande kropp och en gnagande huvudvärk. Det sistnämnda var dock inte värre än att en härdad kvinna som jag gjorde mig i ordning och studsade ut till bilen för avfärd till jobbet. Så värst långt kom vi dock inte, för efter knappt 10 minuter började undertecknad att må illa och strax efter hängde jag mig ut ur bilen och kräktes 🙁 Eller nja, Tommie stannade faktiskt först. Det var bara att vända åter hemåt, men jag insåg a) att det var ruskigt skönt att vi hade en plastpåse i bilen samt b) att man ALLTID ska ha en tom påse i bilen.

För Tommie blev morgonen minst sagt annorlunda, för utöver att han fick köra fram och åter med en kräksjuk fru så fick han inleda arbetsdagen med att avvärja ett slagsmål i företagets fikarum. Nivå mellanstadiet? Ja, men jag är förstås stolt över att min kloke man ser till att kollegorna sköter sig 🙂

Efter att ha legat mer eller mindre hela dagen sitter jag nu uppe och känner mig alldeles tom, i alla bemärkelser. Kroppen vill ha näring, men jag har förstås noll aptit. Känner mig bara matt och fullständigt urlakad… MEN, det blir ju bättre och det är bara att fokusera på det!

/ Storkelina – den ynkliga

Okänd valp av rasen bostonterrier.

I går kväll var jag dundertrött och hade jätteont – i kväll är jag mindre trött, men har mera ont 🙁 Riktigt trist förstås, men jag tröstar mig med att det kommer bättre dagar. Vem vet, kanske redan i morgon?!

Annars är allt så väl det kan vara med tanke på omständigheterna. Det är naturligtvis fortfarande väldigt tomt efter Teo, och att möta våren utan honom känns inget vidare… Lilla Bus är dock till stor tröst, och både jag & Tommie är väldigt tacksamma över att hon finns hos oss och sprider en massa glädje. I detta nu sprider hon för övrigt en hel del värme också, för hon har parkerat på mina ben = svettigt. Men mysigt! 🙂

Alldeles strax ska jag ta itu med något riktigt spännande, nämligen att ringa till en karl som väntar tillökning i slutet av månaden. Eller snarare: Hans bostonterriertik väntar valpar. Gissa hur pirrigt det är när tiken har varit på ultraljud och man (undertecknad då’ra) står först i kön för en liten hanvalp?! Oj oj oj 😛

/ Storkelina – den förväntansfulla

I morse väcktes jag av telefonen – det var Patrik som ringde för att berätta att han anmält sig till Månkarbomaran (eller halvmaran då’ra) den 25 augusti. Då det nästan är sex månader dit kanske det kan tyckas som att min käre vän är ute i väääldigt god tid, men det är förmodligen också vad som krävs för att han ska få sällskap ”där ute”. Alltså: Sätt i gång att träna, för ingen mara = inga kräftor! 😉

/ Storkelina – ställer upp på någon distans och i någon takt

Det händer att min söta Tommie snarkar (framför allt under pollensäsongen), och det händer att undertecknad använder öronproppar för att kunna sussa i oljudet. På sistone har dock lilla Bus kommit på att man kan ”fånga” öron- propparna (isch 🙁 ) från nattduksbordet för att sedermera bära i väg och leka med dem. Inte så bra förstås, för dels så försvinner de och dessutom kan det ju vara farligt om hon får för sig att svälja de små gulingarna… Hursomhelst, begåvad som jag är så har jag förstås börjat lägga propparna i säkert förvar när jag inte använder dem. Busan blev naturligtvis en smula besviken, men jag kan lova att hon var desto lyckligare härom natten när hon upptäckte var de ”förvaras” nattetid: Jag fick ett bryskt uppvaknande = kisse som febrilt tuggade i örat och krafsade med tassen för att få ut sin ”leksak”. Gissa en som började skratta fastän klockan var massor 😉

/ Storkelina – kattmatten

Gårdagen inleddes med en skvätt kaffe, och därefter skjutsade Tommie mig till stallet där Gandhi väntade. Efter avslutat ridpass och diverse stallgöromål stannade jag kvar ett bra tag = satte mig på en sten i hagen och njöt av den härliga solen. Underbart!

Gandhi (till vänster) med stall- och hagkompisen Vesslan vid sin sida.

Christian väntade på att brasan skulle ta sig ordentligt - han väntar fortfarande...

Medan alla vuxna käkade Tacos gjorde lille Kevin detsamma, fast i burkform 😛

Evelina delade sonen Kevins glädje över en tjusig cowboy-hatt.

Bilen längst fram rattades förstås runt med STOR skicklighet 🙂

Som jag nämnde häromdagen så gjorde jag min Gokart-debut i torsdags, men för den som fortfarande har svårt att tro det så publiceras härmed bevismaterial A (bilden ovan). Att bilden är suddig beror tyvärr inte på hög hastighet (hade liksom inte startat ännu ;-)) utan på att fotografen Christian var ostadig på handen…

/ Storkelina – i farten

Gårdagen var fullbokad från morgon till kväll. Efter avslutat arbetspass kl 14.00 hämtades jag av Christian – tillsammans skulle vi åka ner till Storvreta för att kastrera Bus & tre andra kattdamer. Bilresan avlöpte helt smärtfritt = vi bjöds inte ens på den förväntade kattorkesterns framträdande  😉 Kl 15.00 var det inlämning hos Häst o Smådjurshälsan, och sedan var det ett antal timmars väntan. Jag kan erkänna att jag var hyfsat nervös och kände mig som en riktig hönsmamma…

Medan vi inväntade kissarnas ingrepp och uppvaknanden hann vi bland annat med att besöka ett gäng butiker, möta upp Tommie och käka på MAX samt – sist men definitivt inte minst – köra Gokart. Det sistnämnda var för min del en smärre skräll, för jag är farträdd och hade aldrig kunnat drömma om att jag någonsin skulle göra nå’t dylikt. Det var hursomhelst coolt, och jag kommer säkerligen att testa igen 🙂

Den sista timmen innan söta Bus & de andra var klara spenderade jag, Tommie & Christian i veterinärpraktikens väntrum. Grabbarna var mestadels djupt försjunka i sina Wordfeud-matcher, men själv var jag orolig och småstissig. Det var grymt skönt när jag äntligen fick återse Bus och när vi kom hem och hon dessutom var URPIGG!

I dag har jag jobbat hemma, haft koll på busiga Busan och vaktat Rocky. Det var en viss kisse som blev hyfsat avundsjuk när jag & Rocky parkerade oss utomhus med kaffe och en picknickfilt, men utegångsförbud råder ju dessvärre för somliga 🙁

Christians bil var full med kattor. Under själva transporten var lilla Bus dock inte placerad uppe på någon annan!

En viss Storkelina har gjort sig redo för Gokart-debut.

En djupt koncentrerad Christian...

... och en dito Tommie.

Nykastrerad och nytatuerad (det gröna örat...) Bus.

Fina Rocky njöt i fulla drag av den strålande marssolen.

I morgon ska jag till veterinären med lilla Bus, för efter två löpperioder (inom loppet av bara tre veckor) är det hög tid för kastration. Fastän jag vet att det är ett ingrepp som dagligen utförs på ett otal katter världen över, och fastän jag vet att det brukar gå alldeles utmärkt så känner jag mig lite orolig. Misstänker att det har med ”mitt” senaste veterinärbesök att göra, den där olycksaliga dagen då jag & Tommie förlorade vår älskade Teo. Usch, det känns jättejobbigt nu och jag vet inte riktigt hur jag ska få ordning på alla kaotiska känslor…