I morse tog jag & Tommie bilen ner till huvudstaden där vi hade ”uppdrag” i hela tre olika kommuner:

I Danderyds kommun besökte vi Plantagen för att sedan bege oss till min pappas viloplats på Altorps begravningsplats i Djursholm. Det var som alltid vackert, och det kändes skönt att plantera lite nytt vid graven.

I Stockholms kommun hälsade vi på Tommies syster Anne och hennes familj för lite förskottsfirande av blivande 3-åringen Livias födelsedag. Det blidde paketöppning, kaffe & smarrig cheesecake och en massa bus = mysigt! Och så fick jag ju träffa ”elaka svärmor” (de ska väl vara så’na, svärmorsorna?!) också 😉

 I Järfälla kommun firade vi min brorson Sebastians 8-årsdag med presenter, en underbar chili con carne samt kaffe och allehanda sötsaker 😛 Mycket trevligt och roligt att träffa familjen, inte minst lilla mamsen 🙂

Kameran låg tyvärr kvar i bilen när vi firade Sebbe, men vi lyckades i alla fall fånga ett par bilder på Tommies syskonbarn (se nedan).

Drygt 1-åriga Nicki och...

... snart 3-åriga storasystern Livia.

I kväll har jag fått uppleva något jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat drömma om: Jag fick se Tommie på hästryggen, närmare bestämt Gandhis 🙂 Sådär alldeles frivilligt var det väl inte – pressen från undertecknad & Wilma har varit stenhård. Varför? Jo, vi vill se Camilla & Gandhi tävla, och Camillas krav är att Tommie (som motprestation…) först ska ha ridit i alla tre gångarterna. Stackars Tommie, det är ju liksom inte han som brinner av iver att få se Camilla på tävlingsbanan. Fantastisk som han är, min man, så ställer han dock upp för ”laget” = grymt!

/ Storkelina – den dundernöjda hustrun

P.S. Några bildbevis från Tommies ridtur finns tyvärr inte då kameran, till somligas stora glädje, visade sig vara helt urladdad 🙁 D.S.

En klassiker i hushållet Sundström-Storck.

Det har inte hänt så mycket sedan sist, men jag kan i alla fall rapportera följande:

• Tommies avslitna ledband i foten är fortfarande inte bra = sjukskrivningen är förlängd till mitten av oktober och han har remitterats till en ortoped.
• I onsdags hade jag en härlig upplevelse på hästryggen då jag & Gandhi samt Cicci & Anemon tog en lång promenad. Det regn som forsat ner hela dagen gav med sig och vi red hem under klarblå himmel 🙂
• Häromkvällen var jag hos Jejje och drack te och passade samtidigt på att kolla in när ”vår” kakelmästarinna bytte blandare i sitt kök.
• Missen Bus ”tumhållande” i onsdags gick inte vägen 🙁
• Jag har byggt i hop en fiffig liten låda för mina sminkprylar – händigt va?! 😉

Under kvällen har jag & Tommie tagit det lugnt med film, massor av cola och chokladpudding med vispgrädde 😛 Vi har även hunnit med en kvällspromenad med Teo och lite allmänt soffmys. Inte tokigt alls faktiskt!

/ Storkelina – den fredagslata

Brorsan Åke lyckades föreviga Bus med fyra tassar och ett stycke svans i munnen.

Bus håller tummarna (och lite till…) och blott min kollega Gunilla vet varför.

/ Storkelina – tumhållarmatte

Många människor i min ålder har sedan länge har gjort sig en karriär, men då jag själv aldrig har varit någon karriärist har jag ägnat mig åt helt andra saker (kärlek är en av dem! 🙂 ). Som relativt nybliven och outbildad landsortsbo så inser jag dock att möjligheterna på närområdets arbetsmarknad är minst sagt begränsade; det finns således egentligen bara två saker att välja på: Att se till att skaffa mig en attraktiv utbildning eller att bli politiker. Det sistnämnda är på fullt allvar något jag sedan de övre tonåren har haft funderingar på, men då samtliga mina försök att bli aktiv/medlem i ”mitt” parti har misslyckats så börjar jag så smått ana att jag inte är önskvärd 🙁

Redan i slutet av 80-talet slussades jag, via en valstuga vid Spånga Station, vidare till ”partiets” vuxensektion. Denna gång slutade det med att en obehaglig och allmänt kladdig herre skrämde bort mig…

I samband med riksdagsvalet 1999 var jag åter ”het på gröten” och ansökte om medlemskap via nätet. Resultat? Ingen som helst respons.

Efter ytterligare några år träffade jag en av partiets riksdagsledamöter i ett privat sammanhang. Jag berättade då om mina trista erfarenheter, varpå riksdagsledamoten tog mina namn- och adressuppgifter för ytterligare ett försök till medlemskap. Vad som hände? Ingenting. Är jag önskad? Nja, det verkar väl inte riktigt så. Varför? Vet ej. Det enda jag kan komma på är att jag skulle kunna ha någon kommuniststämpel med anledning av mitt nära släktskap med Hugo Sillén, men det verkar ju ruskigt långsökt. Skumt är det under alla omständigheter, för det känns som att alla våra riksdagspartier borde vara intresserade av att få så många betalande (och engagerade?) medlemmar som möjligt.

/ Storkelina – den ratade

Efter dagens arbete blev det en fika med Tommie & Jejje innan det så småningom var dags för mig att sticka till stallet. I dag skulle jag rida lektion för Camilla och mycket riktigt: Tösen tvingade mig att genomlida ett longeringspass (Camilla höll Gandhi i ett lååångt snöre typ) med sitsövning… Supernyttigt, men ack så jobbigt 🙁

Väl hemma var jag rackar’ns trött och liknade närmast en urvriden disktrasa. Äta behövde jag dock ändå göra = slängde i hop den mest kaloririka ”soppa” man kan tänka sig. Den bestod av 3 dl vispgrädde, 1 hel burk het tacosås och massor av riven ost och slukades i sin helhet tillsammans med fyra rostade ostsmörgåsar. Konstigt, gott och väldigt typiskt för undertecknad 🙂 Tommie verkade för övrigt inte sådär jätteledsen över att redan ha ätit 😉

Nu är jag härligt trött och ska strax krypa till kojs; möter upp Dick i Månkarbo redan kl 05.30 i morgon bitti så sömnen hägrar. Ha det gott så länge!

/ Storkelina – en mör en

Nä, Aftonbladets rubrik enligt ovan syftar inte på Camillas stilige Gandhi. Han skulle förmodligen hellre gå i graven än att missa ett mål mat och äter alltså glatt vidare 😛

Teo & Bus tillhör helt skilda arter, men de har ändå en massa gemensamt: De är svartvita, de är glupska, de gillar att sova under täcket, de har båda ett svart och ett vitt öra OCH så är de mästerliga på att visa upp sina tungor. Hm, är det månne jag & Tommie som ”nedärver” nämnda egenskaper?! 😉

Teo med sin gigantiska tunga och...

... lilla Bus med en något diskretare variant.

 Foton: Åke Storck

Snart 8-årige Sebbe ser så allvarlig ut som bara en fundersam Storck kan göra.

Efter jobb och ett kolugnt ridpass på Gandhi bar det i går kväll av till Tierp där vi mötte upp Camilla & Dick för att prova den indiska restaurangen Tamarind. Alla fyra beställde olika rätter och alla fyra var supernöjda 😛 Även läsken var god, men nästa gång kör vi nog på den smarriga, indiska ölen Cobra (finns i STOOORA flaskor 😉 ). Innan det var dags för tidig sänggång hann vi även med en halvlek värdelös TV-fotboll…

I förmiddags ringde Åke och meddelade att han och sonen Sebastian var på ingång. Som den goda faster man är var det således bara att slänga i hop en äppelpaj och vispa vaniljsåsen – det blidde faktiskt riktigt skapligt. Även Jejje & Christian var här och fikade och vi var dessutom i Våla och kastade i oss lite käk. Annars? Jodå, vi fick se Åke leka paparazzi-fotograf med sin finfina kamera. Tacksamt nog så struntade han dock i mänskliga celebriteter och fokuserade på lilla Bus & herr Teo. Superkul med både besök och hääärliga bilder 🙂

På vägen härifrån fick Åke & Sebastian äran att droppa av mig vid stallet och medan Camilla jobbade klart så tog jag in Gandhi från hagen och pysslade lite. Fick även se stackars Wilma trilla av sin shettis Ronja (det gick dessbättre bra!) innan Camilla var snäll och skjutsade hem mig.

/ Storkelina – fastern

I dag har jag & Tommie varit på begravning och det har varit en riktigt tung dag. Återkommer således när huvudet känns lite mindre tungt och humöret känns något mera uppsluppet… Kram på er!