Flyttpackning pågår = utmattningsstadiet är nära. Jag fatttar inte hur Tommie & jag, som är SÅ duktiga på att kasta grejer, kan ha så förbenat mycket prylar…

/ Storkelina – flyttfågeln

Kallblodstravaren Listjärn – av Helena Storck årsmodell 1992.

När den framgångsrike kallblodstravaren Listjärn skulle pensioneras vid årsskiftet 1992-93 fick jag i uppdrag att göra ett hederspris till uppfödare och ägare. Inspirerad av allt det jobb jag lade ner i samband med detta målade jag också en tavla för ”eget bruk” (se ovan). Denna har till och från hängt på diverse väggar under åren, men då jag plötsligt behövde ramen för ett annat och tämligen akut ändamål så åkte den ner. Inget ont som inte har något gott med sig dock, för när målningen ändå var ramlös så kunde jag ju passa på att pula i den i scannern. Den gamle kämpen Listjärn tar därmed nu plats, i målad form, även i cyberrymden.

/ Storkelina – konstnären

Lilla Nicki i pappa Daves famn.

Fredag kväll: Vinterfest med  jobbet på Restaurang Cabaret och vi bjöds som vanligt på alldeles utmärkt förtäring 😛 Överlägset bäst denna afton var dock en av tjejerna i garderoben och det var inte för att hon på något sätt var extra vass på att hänga jackor.  Nä, det var när hon plötsligt intog scenen och serverade en bländande version av I will survive som man insåg att det var just hennes röst man hade saknat tidigare under kvällen. Lysande, men tyvärr på tok för lite av en superbegåvad tjej 🙁

Lördag eftermiddag: Var på dop i Spånga Kyrka där Tommies lilla systerdotter Nicki äntligen upptogs i den kristna kyrkans gemenskap. Tommie fick hedersuppdraget att bli gudfar och det blev sammantaget en avslappnad ceremoni med en fantastisk präst och smarrigt fika efteråt = toppen!

Lördag kväll: Jag, Tommie och tolv andra lyckligt lottade käkade på den indiska restaurangen Agra Tandoori i Sundbyberg. Efter ett par trevliga timmar och en och annan Cobra (indisk öl) bar det sedan vidare till rockklubben Hell Bar i restaurang La Rusticas lokaler. Där slöt ytterligare ett tiotal bekanta upp och efter lång väntan var det så äntligen dags för spelningen med Peter Murphy’s Carver Combo. Trots en del ljudtekniska problem (trist…) var det som alltid en upplevelse och jag hade dessutom lyckan (efter flera år av tjat) att få höra favoritlåten Stalker. Tack 🙂

Söndag förmiddag: Vaknade härligt utvilad och upptäckte att nattgästerna Jejje & Christian hade åkt medan Camilla fortfarande var parkerad i soffan. Efter lite te/kaffe tog jag & Camilla en långpromenad till Bromma Blocks där vi bland annat slukade en varsin pizza. Tommie? Han passade på att vila, för honom väckte jag tydligen redan vid 7-tiden (sänggång vid 04.00). Varför? För att Teo gnällde och ville gå ut – varför jag väckte min stackars man i stället för att gå ut själv vet jag faktiskt inte…

Kollegan Stuart funderade nyligen över hur det ligger till med fåglar och deras kondition – har fåglar per automatik tillräcklig ork för att klara en flygning till Afrika? Även undertecknad, som är en nyfiken en, började naturligtvis att grunna över frågeställningen dristar mig nu till att komma med ett svar. Observera dock: jag har inte kontaktat Sveriges Ornitologiska Förening ännu och det kan således hända att nedanstående revideras så småningom.

Alla vilda, friska fåglar har sannolikt den kondition som deras leverne kräver = flyttfåglar torde klara långa flygningar med sedvanlig flygträning som grund. Anorektiska fåglar som lider av träningsnarkomani existerar förmodligen lika lite som överviktiga och lata diton – naturen är nämligen rätt finurlig så länge inte människan (Homo sapiens) är inblandad. Att det finns ”friska” fåglar som saknar förmåga och ork till att flyga beror bara på att okunniga individer (av vår egen art) har placerat dem i burar med bristfälliga möjligheter till riktig motion…

/ Storkelina – en övervintrande pippi

… blir det bara en liten hälsning från en riktigt trött Storck-tant. Ha det gott och simma lugnt!

/ Storkelina – tröttmössan

Örten Mucuna Pruriens innehåller l-dopa, som i kroppen omvandlas till Dopamin och används vid behandling mot Parkinson.

Muhammad Ali är inte bara känd som en av alla tiders främsta boxare; tillsammans med påven Johannes Paulus II och skådespelaren Erland Josephson bidrog han även till att ge Parkinsons sjukdom ett ansikte. Faktum är att det lilla jag visste om Muhammad Ali och hans sjukdomstillstånd länge också var det enda jag kände till om Parkinson...

Mitt intresse för, och min kunskap om, Parkinsons sjukdom (paralysis agitans) ökade avsevärt då en av mina kollegor för några år sedan fick diagnosen. Jag blev plötsligt oerhört medveten om att denna neurologiska sjukdom, som beskrevs detaljerat av James Parkinson redan år 1817, kan drabba vem som helst och gammal som ung.

Den okände Mr. Parkinson är titeln på en 22 minuter lång informationsfilm som gjorts i samarbete med ParkinsonFörbundet. Jag lånade filmen av min kollega – jag såg den och jag blev djupt berörd. Det vore förmätet att påstå att jag tack vare filmen vet hur det är att leva med Parkinson, men jag fick i alla fall en klar och tydlig insikt om att sjukdomen och dess behandling innebär så otroligt mycket mera än enbart de neurologiska symptomen.

Parkinsons sjukdom bottnar i dopaminbrist, vilket ger symptom som naturligt nog lindras vid tillförsel av dopamin. Det förhåller sig dock så att även överskott på dopamin kan ge ett antal besvärliga symptom och dessa i sin tur kan vara väl så svåra att komma till rätta med som de ursprungliga besvären. Att hitta rätt vad gäller medicineringen torde vara en mycket viktig faktor för den som har drabbats av Parkinson, men den egna inställningen såväl som omgivningens är sannolikt också avgörande för den sjukes livskvalitet. Kunskap i ämnet är förmodligen inte heller fel, oavsett om man själv är sjuk eller är nära anhörig/kollega/vän.  Själv har jag just försökt att bidra med en liten, liten smula av det sistnämnda.

/ Storkelina – kollegan

Härligt lååång kjol i halvblank svart denim från Mango.

Jag har ju skrivit en del om mina problem med att bete mig som en ”riktig” kvinna, det vill säga en shopping-lysten sådan. Nu har jag hursomhelst lyckats, eller vad tycks om kjolen ovan? Är den inte feminin så säg! Kjolen är av det spanska märket Mango, och att man säger sig sälja kläder för den ”unga kvinnan” struntade jag blankt i 😉

I dag var jag som så många gånger förr och käkade lunch på Bistro Epok i Mariehäll, Bromma. Maten, som för min del bestod i kokt kolja med dillpotatispuré och grön sparris, var som vanligt både utsökt god och vackert upplagd 😛 Att lunchsällskapet i form av Annica, Gunilla & Ylwa gick i stil med maten, och att jag dessutom fick skjuts hem i Ylwas nya Renault Mégane Cab (för dagen tacksamt nog uppcabbad), gjorde inte upplevelsen sämre. Inte ett dugg faktiskt 🙂

Efter att ha pratat med – OCH fascinerats över – vännen Stolle (han är, i positiv bemärkelse, precis vad han kallas) har jag nu intagit viloläge i soffan. Ett stycke fantastisk bostonterrier & en underbar man har tagit plats vid min sida och livet är alldeles alldeles underbart

/ Storkelina – den kärlekskranka

P.S. Som kuriosa kan nämnas att jag var och handlade mat i Östervåla i lördags och att matkostnaden för församlingens småfåglar vida översteg mina/våra egna. Det ger möjligen en fingervisning om att man lever i ett hyfsat rikt land. D.S.

I dag blir mitt inlägg kort och koncist då jag väljer att återge min älskade pappas favoritdikt av Nils Ferlin. Dikten – som lästes av mitt kusinbarn Jennica på pappas begravning – gör mig fortfarande tårögd. Jag tycker likväl att den är väldigt vacker och just i dag känner jag dessutom för att dela den med Dig:

Du har tappat ditt ord (ur Barfotabarn från 1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Citroën C4

I dag har jag varit med om en historisk upplevelse, nämligen första åkturen med min bror Åke bakom ratten. I hans Citroën C4 begav vi oss (i sällskap med unge herr Sebastian) ut för en liten shoppingtur. Resultatet? Vi kom rätt, vi kom fram och vi handlade allt emellan galgar och krigsgubbar…

Nästa lördag är det som tidigare nämnts dags för Peter Murphy’s Carver Combo att göra Sumpan. Före spelningen tänker jag & Tommie boka bord för mat och någon öl på den indiska restaurangen Agra Tandoori; eventuella medintressenter får gärna höra av sig för sambokning. Ju flera desto bättre!

Nu ska jag ha en oförskämt trevlig helg – ha det gott 🙂

/ Storkelina – livsnjutaren

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men av någon anledning så har jag kommit in i ett riktigt rosstim. I dag är det dags för en välförtjänt blomsterkvast till en av de mest underbara människor jag känner, nämligen vår veterinär Eva Hertil. Eva, som under hela min uppväxt var tillsammans med/levde ihop med en av mina kusiner, har alltid varit en fantastisk medmänniska. När jag emellanåt hade det jobbigt som barn och tonåring fanns hon där och gjorde något som få – utöver mina föräldrar och syskon – gjorde: hon såg mig och hon såg den smärta jag bar på.

Eva är inte längre ingift i min släkt, men märk väl: hon är en av få ”släktingar” på min fars sida som jag har kontakt med. Vi har valt varandra och blodsband är därmed oviktiga. Att Eva har varit husveterinär till alla familjens hundar (inklusive lille Teo) gör inte vår relation mindre värdefull; en mer komptent, lyhörd och empatisk veterinär får man leta efter. Tack snälla Eva, du är verkligen en enastående människa!