Heta sockor på gång

Nä, jag har inte börjat sticka (det går som bekant inte att lära gamla hundar sitta). Däremot har jag sedan länge en liten fetisch: jag är sjukt het på sköna tofflor & raggsockor, och det är ett STORT aber att de allra flesta köpesockor har extremt kort livslängd. Jag har således försökt att förmå än den ena och än den andra att sticka åt mig, men utan framgång 🙁 Det senaste försöket bestod i ett evigt tjat på kollegan och sticknings-fantasten Therése, men hon har tydligen haft liiite annat för sig än att övningssticka raggisar åt mig… Men okej, Tessan är förlåten – särskilt nu när på-landet-Camilla sitter och stickar (bildbevis ovan) åt mig. Jag har faktiskt inte ens tjatat 😉 Är det inte alldeles fantastiskt vilka vänner jag har?!

/ Storkelina – den bortskämda

P.S. Även andra frivilliga stickare är förstås välkomna att skicka raggisar till mig. D.S.

Text på skylten: "Congratulations! You are now at Uhuru Peak Tanzania 5895 m amsl. Africa's highest point. World's highest free-standing mountain".

Jag berättade nyligen om min svägerska Jenny, som gjorde ett allvarligt försök (ett trasigt knä satte stopp…) att bestiga Kebnekaise. Nu har en annan ”gammal” bekanting, nämligen Stolle, gjort vad han har kunnat för att bräcka Jenny och han nöjde sig inte med den svenska höjdaren. Nix, här var det Afrikas högsta berg – Kilimanjaro – som gällde. Av bilden ovan att döma så tycks han ha lyckats, men alla vet ju å andra sidan hur lätt det är att fejka/montera bilder i dessa dagar 😉

Nä, allvarligt talat: jag avundas både Jenny & Stolle; dels för deras upplevelser i sig men också för att de har den fysiska förmågan att klara dylika strapatser = coolt!  För egen del är det naturligtvis ruskigt skönt att kunna skylla allt på min ohälsa, för det faktum att jag är tämligen bekväm av mig bortser jag mer än gärna i från 🙂

/ Storkelina – den svaga stackar’n

P.S. Är det förresten någon som ser att det verkligen är Stolle på bilden?! I annat fall kanske jag kan komma undan med att säga att det är jag som har varit där? Nähä, inte det… D.S.

Nu är du 15 år och jag hoppas att du har haft en fantastisk dag med massor av stenhårda & dyra presenter. Jag gissar hursomhelst att vi andra gör bäst i att hålla oss borta från parkvägarna i Vallentuna- trakten framöver 😉

Massor av kramar

/ Lena

Kinesisk nakenhund hämtad från Wikipedia (hunden på bilden har ingen koppling till inlägget nedan).

Min dag började så illa att det snarast var en överraskning när jag väl var på väg till jobbet; värk i nacke och skuldror hade blivit till huvudvärk och det kändes närmast som om någon stod och dunkade med två stora stenar inne i skallen… Med ett par piller i kroppen bar det hursomhelst i väg, och den korta resan blev högintressant. Först fick jag se en medelålders man stå på ett lastbilsflak och mer eller mindre vrida nacken av sig när han skulle spana in en hyfsat ärtig dam. Okej, jag köper att människan är estet och att ögonen ofrivilligt dras till det som är vackert/attraktivt/sexigt men någon måtta får det väl ändå vara?! Är det något fel på att vara lite diskret när man spanar in något/någon? Nämnd karl såg närmast djurisk ut när han med lystna blickar slukade den förbipasserande kvinnan = osmakligt 🙁

Näste man till drabbning var en stackare som såg ut att tolka (görs på skidor eller i pulka, i detta fall skulle det då ha varit skidor) efter sin hund. Hunden for fram i en rasande fart med en till synes vek mansgestalt på släp i andra änden av kopplet – det såg riktigt illa ut. Till saken hör att det inte var frågan om någon Sankt Bernhardshund eller en maffig Rottweiler, utan en Kinesisk nakenhund på ca 25-30 cm över manken. Jisses!

/ Storkelina – upphör märkligt nog aldrig att förvånas över mina medmänniskor

I morse var det första gången jag åkte direkt från landet till jobbet. Eller nästan direkt ska sägas, för sanningen är att Teo lämnades av hemma i lägenheten och att jag bytte mysbyxorna till ett par jeans innan jag beträdde min arbetsplats. Lite synd kanske, för det hade nog varit en och annan som hade höjt på ögonbrynen om jag hade dykt upp med en bostonterrier under armen och med mysstassen på 😉

Efter en något förkortad, men ändå evighetslång (känslomässigt då), arbetsdag hade jag turen och glädjen att få skjuts hem. Det vara min rara kollega Helene som för tredje gången på kort tid ”pulade in” mig i sin bil – tack 🙂 Blir för övrigt alltid lika rörd och tacksam när jag möts av lite hederlig värme och omtanke i vardagen – det känns som att det inte är så vanligt numera…

Efter SSK:s tröga säsongsinledning har man nu fått ett rejält uppsving med 5 poäng på de två senaste matcherna. Fantastiskt trevligt och jag hoppas förstås på en fortsättning i samma stil. Vis av många års hockeyerfarenhet ska jag dock försöka hålla nere förväntningarna och komma ihåg att det går lika snabbt att tappa tabellplaceringar som det går att klättra upp ett par pinnhål. Kul så längde det går bra hursomhelst!

Vackra Jody May startade som tidigare nämnts på Solvalla i fredags, men inte heller denna gång var turen med henne. Efter ledning hela vägen blev det tvärstopp på upploppsrakan; inte för att orken var slut utan för att hästen ”kvävde sig”, dvs hon fick ingen luft. Jättesynd, för den vackra såg oerhört fin ut både före och under loppet 🙁 Dessbättre kommer det nya lopp och – just i det här fallet – sannolikt även nya framgångar.

/ Storkelina – den måndagströtta

Under kvällen har jag sett SSK ta säsongens första trepoängare; bortamatch mot Brynäs var tydligen rätta modellen. Och glädjande nog: grabbarna gjorde en riktig hjälteinsats när de stod emot trycket med två mans underläge i två minuter under matchens slutskede. Skönt att äntligen få bli lika glad som jag har blivit besviken när det har gått tungt 🙂

I kväll har jag varit riktigt duktig och fixat en matlåda till morgondagens lunch – pastasallad med ost & skinka kommer att stå på menyn. Enkelt att göra, garanterat billigare och sannolikt även godare än att köpa färdigt = jag är SÅ nöjd med mig själv. Fast framför allt så får det mig att fundera över hur butikerna kan sälja någon enda färdig sallad; vi människor måste vara oerhört bekväma/lata små varelser…

Nu ska jag krypa till kojs och mysa en stund med en tidning för oss verkligt mogna kvinnor, dvs Allers. Tänker således ägna mig åt korsord och scanning av veckans recept innan det är dags för härlig sömn och ljuva drömmar om morgondagen. Ha det gott!

/ Storkelina – oftast nöjd & belåten

I dag besökte jag en av Sumpans apotekshandlare, och det var som alltid intressant. Jag har sedan länge fascinerats över att så gott som alla branschens anställda av någon outgrundlig anledning rör sig i snigelfart. Att yrket kräver stor noggrannhet har jag förvisso all förståelse för, men att röra sig liiite snabbare torde väl inte behöva påverka säkerhetsaspekterna?! Hursomhelst, just i dag var det ett annat fenomen som fångade min uppmärksamhet: många kunder tycks redogöra för hela sin medicinska situation innan de ens lämnar fram recepten. Varför? Det är läkarna som ska intressera sig för krämporna; apotekarnas uppgift är att expediera, och vid behov, informera om mediciner. Väntetiderna skulle i sanning bli avsevärt kortare om folk inte vore så jäkla snacksaliga. Och om till och med undertecknad klarar av att bita ihop och minska på sedvanligt ordflöde så borde ju även resten av befolkningen klara av det 😉

/ Storkelina – praktkunden

I går (liksom i dag…) var jag lite nere på grund av en ihärdigt värkande och utmattad kropp, men vad gjorde väl det när man har vänner som mina?! I uppmuntrande syfte pluppade bilden ovan (dinosaurien Dino & myrsloken Myris) in i min mobil och jag kunde förstås inte annat än le 🙂 Det bästa med det hela är att enligt fotografen, som denna gång får vara anonym, så hade figurerna intagit den något obskyra ställningen redan när de ”hittades” – bilden är således inte arrangerad.

Sedan jag själv började köra bil så har jag börjat fundera mera över vad som händer runt omkring mig och inte alldeles oväntat så har jag noterat att många fotgängare (förmodligen icke bilkörande sådana) beter sig mycket märkligt. Under kvällens promenad med Teo såg jag exempelvis en tjej, som förmodligen stod och väntade på att bli upplockad/få skjuts. Inget fel med det förvisso, men att ställa sig precis framför ett övergångsställe är ju mindre fiffigt. Alla bilar bromsade naturligtvis (eller förvånansvärt nog om man ser på det med en härdad fotgängares ögon…) in för att släppa över henne. Så onödigt och den enda som inte reagerade var förmodligen tjejen i fråga; hon var fullt upptagen med sin mobil.

Annars pågår nedräkningen för fullt inför fredagens tilldragelser då a) bekantingen Jody May åter ska starta på Solvallas lunchtrav och b) undertecknad ÄNTLIGEN får åka till landet igen. Jag lääängtar!

/ Storkelina – fredagsälskaren

I morse började jag jobba kl: 06.07 och var helt färdig (framför allt fysiskt…) redan kl: 11.15 = tidig hemgång. Inte så kul att behöva ”vika ner sig”, men dessbättre så går delar av mitt jobb just nu (korrekturläsning av material till en bok) alldeles utmärkt att utföra även på hemmaplan. Om och när orken infinner sig vill säga.

Det är inte ofta jag blir lyrisk över min egen matlagning, men i kväll har jag & Tommie faktiskt avnjutit en fantastiskt god och egenhändigt lagad middag. Jag helstekte en fläskfilé (ingniden med kalvfond, pressad vitlök och svartpeppar) i en gryta på spisen. När filén – efter ca 20 min – var klar så plockade jag upp den ur grytan och silade stekskyn. Därefter brynte jag klyftor av gul lök, hällde över stekskyn och lite extra kalvfond samt vräkte ner någon sked svartvinbärsgelé. I med rikligt med vispgrädde och så till sist köttet i skivor; serverat till kokt potatis, svartvinbärsgelé och brysselkål (går naturligtvis utmärkt att byta ut) blev detta en riktigt mumsig höstmåltid 😛

Hockeysäsongen kommer att kännas väääldigt lång om man är SSK:are 🙁 I kväll blev det bortatorsk mot LHC, och årets första fullpoängare lyser fortfarande med sin frånvaro. Jag vet inte vad det är som försiggår innanför väggarna i Södertäljes hockeytempel, men vad jag vet säkert är att det var länge sedan det hände något bra där. Efter att ha kommit till den anrika sportklubben blir eminenta hockeylirare till mediokra spelare, mediokra spelare blir urusla osv osv… Låter jag negativ? JAPP!

/ Storkelina – hemmakocken

I sällskap med Jenny, Molly & lille Dante var det i fredags eftermiddag dags för ett besök på Hufvudsta Ridklubb i Solna. Jag hade inte varit där på herrans många år, så bara att se den trivsamma anläggningen var i sig en liten upplevelse. Dagens huvudnummer bestod dock i att titta på min ”nya” kompis Mollys ridlektion. 10-åriga Molly har redan hunnit med att rida ett par år och hon var SÅ duktig! Till skillnad från många andra unga ryttare så satt hon jättefint i sadeln på ”sin” Chamör och hon jobbade verkligen med hästen. För den mindre insatta så är motsatsen att sitta som en hösäck och bara ”åka med”… Som bekant så har jag inga egna barn, men vad ska jag med det till när jag kan låna andras att vara stolt över?! För stolt var jag över Molly – JÄTTESTOLT faktiskt. Var förstås även lite stolt över Jenny som överlevde getingattacken 😉

Efter stallet bar det av till Bishops Arms i Sumpan, där några av mina kollegor redan hade tagit plats. På initiativ av Caisa fick jag/vi avnjuta berättelser från Janne & hans Saras sommarsemester på Island och det hela kryddades med god mat och dryck = en toppenkväll 🙂 Tack alla!

Lördagen blev mest en härlig slappardag, men ett smärre städprojekt fanns det i alla fall ork till. Tillsammans med Tommie avslutade jag under kvällen med en film: The Killer Inside Me. Filmen var helt ok, men den stora behållningen var helt klart den briljante huvudrollsinnehavaren vid namn Casey Affleck. Herr Affleck är en fantastisk skådis, och dessutom så påminner han rätt mycket om en viss Jonas (kul!).

I dag har vi varit och efterhandsfirat min brorson Sebbes 7-årsdag. Det blev grillade hamburgare/korvar, kakor och tårta och man känner sig nu som en mjölkstinn ko. Gott var det hursomhelst och som alltid trevligt att träffa brorsan och hans familj.

/ Storkelina – hästtokan