För ett tag sedan var jag en aning sträng mot ”snackisen” Anna Anka; detta utan att ha sett ett enda avsnitt av serien Svenska Hollywoodfruar. Faktum är att jag med enbart lösryckta kommentarer, vilka publicerats i diverse tidningar, som grund dömde ut henne rakt av (fy på mig). Eftersom jag vill och försöker vara en rättvis person fick jag en smula dåligt samvete – kollade därför på Hollywoodfruarna i går kväll. Vill inte påstå att jag plötsligt älskar Fru Anka eller delar hennes värderingar, men visst har hon en viss charm/glimten i ögat emellanåt. Skulle dock inte vilja vara anställd hos henne; ordet empati verkar inte existera i hennes vokabulär. Stackars den trädgårdsmästare som varit illvillig (?) nog att förstöra hennes gräsmatta = den hade fått bruna fläckar. 40.000 dollar skulle hon ha för ”kalaset”… Den mannen lär få jobba gratis ett bra tag för att arbeta av sin skuld 🙁

När det gäller de andra fruarna, dvs Agnes-Nicole Winter och Maria Montazami, så framstår de som avsevärt mer sympatiska. Om de är så smarta låter jag dock vara osagt… Tyckte hursomhelst lite synd om Fru Montazami, som fram till alldeles nyligen varit tvungen att be sin make om lov för att köpa ex.vis en inredningsdetalj. För de flesta av oss är det rätt självklart att man själv bestämmer över sina inköp och endast diskutererar större utgifter med en eventuell partner. Att tjäna sina egna pengar är inte så tokigt ändå; det hade tydligen Montazami också kommit på = hon hade skaffat ett deltidsjobb (grattis, grattis) 🙂

/ Sundbybergsfrun

Jag tillhör dem som är klart positivt inställd till Barack Obama som amerikansk president, men… Hur i helsike kunde den norska Nobelkommittén förära honom med Nobels Fredspris 2009?! Obamas strävan efter internationell diplomati och samarbete mellan människor uppges utgöra den huvudsakliga grunden för utnämningen, men kommittén har även fäst stor vikt vid hans ambitioner om och arbete för en kärnvapenfri värld. Ambitioner och drömmar i all ära, men vad är det han faktiskt har uträttat? Det känns lite som att dela ut pokalen innan loppet har körts; märkligt…

Så gott som dagligen blir man genom massmedierna överöst med reklam och heta tips om hur man blir vackrast, ”yngst” och smalast. Sådant intresserar mig normalt sett inte – mest för att jag inte tror på reklamen. Till syvende och sist handlar det om att ”lura” pengar av missnöjda kvinnor (och män) i den ständiga jakten på perfektionism.

Nu har jag i alla fall gett vika för yttre påverkan i form av en TV–dokumentär. I denna fastställde hudläkare att en viss kräm är ”en av få icke receptbelagda hudvårds- produkter som faktiskt minimerar fina linjer, stora porer och rynkor” (dvs typiska ålderstecken). Läkarna beskrev till och med resultatet som ”häpnadsväckande”. Detta lät lite halvseriöst tänkte jag och bestämde mig för att testa ”mirakelkrämen från England” (ja, den har omnämnts så): Boots No7 Protect & Perfect Intense Beauty Serum. Redan efter ett par dagars användning var jag så vansinnigt nöjd med mina 30 ml à 345 kr att ”beroendet” var ett faktum.

Kollegan Stuart (”mirakelmannen”), nyss hemkommen från England, har just levererat 3 nya flaskor till priset 440 kr (mycket prisvärt). Få saker gör mig så nöjd som att göra en riktigt bra affär, men jag kan ärligt säga att krämen är värd sitt svenska ordinarie pris också – så härlig är den 🙂 Tack för hjälpen Stuart och kom ihåg att jag är först i raden när köerna börjar ringla sig utanför din dörr inför nästa resa; det lär väl bli så när mitt skönhetsserum har börjat verka ordentligt 😉

St Giles Hotel i centrala London

Om några månader, närmare bestämt i februari, fyller jag 40 år (vad mycket det ser ut när man skriver det 🙁 ). Eftersom jag inte ska fira min ”stora dag” förrän till sommaren upplever jag ingen som helst stress inför födelsedagen; då tänker jag nämligen bara njuta och koppla av. Håller nu som bäst på att planera så smått och det lutar åt en tripp med Tommie till favorithotellet St Giles i favoritstaden London. Senast vi var där hade vi några helt fantastiska dagar med god mat & dryck, massor av shopping och besök på trevliga Gala Casino (avslutade med en högvinst på sista spelet förra gången).

St Giles Hotel är ett av Londons mest centralt belägna hotell, vilket är väldigt värdefullt för mig. Som bekant så orkar jag inte vara ute och ”springa” alltför långa stunder i streck, men när man bor på St Giles är det aldrig långt ”hem”.  Lite (eller mycket) vila och sedan är man mitt i smeten igen = utmärkt 🙂 Jag längtar…

I går var det bara dukat för tre, men köket, bordet, stolarna, tallrikarna och servetterna var i alla fall desamma som på bilden ovan 😉 Det blidde en tämligen lugn och städad middag med vännen Stolle – därefter ödesmatchen mellan Sverige och Danmark. Hur var matchen då? Ingen aning då jag ägnade större delen åt ett telefonsamtal med en ledsen väninnna…

Efter mat och fotboll lyckades vi telefonledes lotsa hit ytterligare några gäster: Johan, Ellinor och deras 60 kg tunga bullmastiff vid namn Simpson. Vår lille Teo på knappt 9 kg så rätt fundersam ut när hans hem invaderades av en gigantisk och morrande varelse, men det hela avlöpte slutligen väl 🙂 Att vår vanligtvis rumsrena vovve kände sig nödgad att revirpinka mitt på vardagsrumsgolvet kunde vi dock ha viss förståelse för. När Simpson dök upp var det i Teos ögon (och nos) förmodligen att jämställa med att få 6-7 bostonterrierkillar på besök.

Sund kärlek?

På www.expressen.se ställer man frågan ”Skäms du för din partner?”. Själv svarade jag självfallet nej och förvånades därför över att så många som 26% hade svarat ja. Jag tror helt klart att något är galet om man ständigt går och skäms över sin partners beteende/utseende; man kanske rent av ska fundera över om man lever med fel person?! Det förefaller hursomhelst inte vara särskilt vettigt i en sund kärleksrelation 🙁

Rent generellt tycker jag att det räcker bra om var och en (åtminstone alla över 20 år 😉 ) skäms över sina egna tillkortakommanden och låter andra människor stå för sina. Att komma till det stadiet borde vara en naturlig del i mognadsprocessen för de allra flesta, men så är tydligen inte fallet. Mitt tips måste i alla fall bli att man tar upp ”problemen” (om de nu verkligen är problem…) med sin partner i stället för att gå och lida i det tysta. Och om det inte hjälper? Tja, då kanske man faktiskt har problem; i alla fall med den ömsesidiga respekten.

/ Storkelina – amatörpsykologen

Interiörbild från Clas på Hörnet

Efter att ha arrangerat ett antal stor-julaftnar (som varit mycket trevliga) med mellan 11 och 16 personer har jag & Tommie bestämt oss för att fira en lugn jul på landet i år = ska bli alldeles underbart 🙂 Eventuellt kommer brorsan, hans familj och mamma och äter på julafton, men någon ”hysterisk” jul kommer det definitivt inte att bli. För att inte alldeles glömma bort de äldre släktingarna tänker vi i stället gå och äta julbord med dem någon dag före julafton; de hägrande, färdigdukade borden lockar redan. Kanske blir det i 1700-talsmiljö på det eminenta Värdshuset Clas  på Hörnet inne i stan?! Det skulle vara en rätt skön kontrast att köra en lill-jul mitt i Stockholm för att sedan fortsätta ute i ödemarken. Det känns hursomhelst jättebra att ha fattat ett beslut (det var inte jättelätt…). Det som har varit var fint men allt har sin tid och nu är det landet och lugnet som gäller för mig, Tommie & Teo.

/ Storkelina  – pensionerad festfixare som planerar i god tid 😉

Under större delen av mitt liv har jag varit mån om att vara andra människor till lags. Tommie har dock sakta men säkert, närmare bestämt under snart 14 års tid, lärt mig att det viktiga är att vara sig själv till lags – något många av oss missar. En sådan enkel sak som att man faktiskt har rätt att välja vem/vilka man umgås med och när man gör det var långt ifrån självklara ting för mig.

Att bestämma över sin egen tid, utan att gå runt med dåligt samvete, visade sig vara rätt fantastiskt. Om man vill bibehålla bra relationer till de ”utvalda” kan/bör man förstås inte alltid göra saker enbart på sina egna villkor. Att anpassa sig och emellanåt göra en liten (eller stor) uppoffring för någon annans skull är självfallet viktigt. Släktskap, gammal urholkad och urvattnad ”vänskap” eller andras eventuella åsikter är emellertid inte längre skäl nog för att jag skall göra några uppoffringar = jag har kommit till en underbar insikt. Tack till såväl Tommie som den inre, naturliga mognadsprocessen 🙂

/ Storkelina -filosofen

P.S. Att inte ta ”skit” och att säga vad man tycker är också nyttigt. Fast ibland är det förstås smidigt att ligga lite lågt; jag börjar lära mig när, var och hur 😉 D.S.