Matta av märket Shakti utrustad med 6.000 plastpiggar ("spikar")

För en tid sedan köpte jag min spikmatta av märket Shakti. Reklamen utlovade massor av positiva effekter och människor jag talade med var lyriska; personligen ansåg jag 600 kr vara lite pengar om mattan levde upp till en bråkdel av sitt rykte. Och det gjorde den – utan tvivel. En stund på min lille shakti = skön avslappning, tillfällig smärtlindring och njutning. Har jag blivit av med min kroniska ryggvärk? Definitivt inte, men det hade jag inte heller förväntat mig. Jag hade däremot förhoppningar om att den skulle lindras, vilket den också gör under korta stunder. Korta stunder kanske verkar futtigt, men jag kan lova att det är guld värt under sömnlösa nätter 🙂

Professor Martin Ingvar m.fl har i dagarna sagts avfärda spikmattan och dess goda effekter, vilket har upprört mängder av entusiaster. I själva verket har professor Ingvar ifrågasatt marknadsföringsmetoderna. Detta då tillverkarna i sitt informations- material gått ut med att deras mattor botar sjukdomar etc; effekter som ej har dokumenterats, dvs genom vetenskaplig forskning bevisats. Nu är problemet dock undanröjt då tillverkarna, efter påtryckningar från Konsumentverket, anmodats att ändra i informations- och marknadsföringsmaterial. Resultat: ingen kommer att luras att köpa en spikmatta på felaktiga grunder, vilket är utmärkt. De som trivs med sina mattor kan lugnt glida vidare på dem; övriga låter bli = slutet gott, allting gott 🙂

Emma Wiklund (född Sjöberg) har snart namnsdag

Perioden den 18-24 juli kallas, förmodligen ända sedan 1870-talet, för fruntimmers- veckan. Anledningen är att nästan bara kvinnor har namnsdagar under denna tid; undantaget är Fredrik som inleder veckan. Annars är det Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma & Kristina som tillsammans med ytterligare 26 kvinnor har sina namnsdagar denna vecka. Mer då? Nä, det är just inget mer med det hela. Det kan möjligen vara värt att nämna att fruntimmersveckan enligt statistiken är regnig; en helt regnfri fruntimmersvecka har vi bara en gång per årtionde. Hur det står sig gentemot övriga sommarveckor har jag dock ingen koll på…

Skådespelaren LeVar Burton som Kunta Kinte

Någon som minns den fantastiska TV-serien Rötter från 1977? Serien med originaltiteln Roots (baseras på boken med samma namn) visades i Sverige första gången 1980. Historien bygger på författaren Alex Haleys släktforskning och kretsar kring det amerikanska slaveriet. Man får inledningsvis följa Haleys anfader Kunta Kinte, som fördes bort från Gambia år 1767, och därefter framåt i släktleden. LeVar Burton (mest känd från Star Trek: The next generation) har som Kunta Kinte en av huvudrollerna; i en mindre roll agerar välkände (ökände?) O.J.Simpson.

Vi började prata om Rötter på landet föregående helg och det visade sig att Tommie inte har sett den. Bara en sak att göra således: en blixtvisit på www.ginza.se och saken var klar. Om ett par dagar dyker 8 avsnitt av Rötter upp i brevlådan precis lagom till eventuellt semesterregn 🙂 Förra gången jag såg serien var jag blott 10 år gammal och jag ser verkligen fram emot att se den igen. Gissar att jag kommer att ha ännu större utbyte av såväl innehåll som skådespelarprestationer denna gång.

Om någon vill låna när vi har tittat klart är det bara att pipa till. Erbjudandet gäller, av praktiska skäl, endast för 08:or 😉

I dag när jag skulle sätta på mig trädgårdshandskarna smärtade det till ordentligt i ett finger. Först trodde jag att det var en geting som gömt sig i högerhandsken, men så var det inte. Nix, det var en pytteliten humla som var boven i dramat 🙁 Det stack, sved och brände något fruktansvärt i fingerskrället = aj, aj, aj…

Humlor (bombus) tillhör familjen honungsbin och humlor och överfamiljen bin. I sverige finns 39 olika arter om man inkluderar de nio arterna av snylthumlor. Dessa  är vad de heter, dvs de saknar egna arbetare och snyltar i stället på andra humlor (fiffigt). En vanlig missuppfattning är att humlan ”bränns” men saknar gadd; så är dock inte fallet. Humlan har en gadd, som kan användas flera gånger då den saknar hullingar. Giftet i gadden är dock mycket svagare än t ex getingens vilket gör att vi uppfattar ett stick som att det bränns. En humla ska vara rejält uppretad för att stickas och det händer dessbättre inte så ofta.

Lördagen ägnades till viss del åt hårt arbete – åtminstone för somliga 😉 Den ”lilla pricken” bakom virkeshögen på bilden ovan föreställer Stolle in action. Tommie gömde sig mest i lastbilens skåp och dirigerade, men även han slet ont emellanåt.

Efter ett par timmars släpande blev det kaffepaus med besök av Tommies kusin Peter, faster Bibi och hennes Paul. De har sitt landställe i Harbo endast ett par mil bort och hade således inte behövt åka så långt. Som kuriosa kan nämnas att det var när Bibi firade sin 50-årsdag i Harbo som vi mötte vår älskade lille Teo för första gången. Det tackar vi för 🙂

Kvällen bjöd på grillat, färska jordgubbar, Stolles medhavda delikatesser, snacks, sällskapsspel, krocket och pilkastning. Gott och trevligt som alltid även om Stolle är onödigt bra på krocket – man får  liksom aldrig vinna…

Varje gång jag skriver någon form av gästlista, eller ens funderar över att bjuda hem folk, konstaterar jag att de flesta av mina vänner tillhör det manliga könet. Framförallt gäller det de vänner jag behållit under en längre tid, dvs mer än 20 år. I den sistnämnda gruppen finns faktiskt inte en enda tjej…

Några polare från förr har jag sorterat bort på ett mer eller mindre utstuderat sätt för att de varit för krävande; jag står inte ut med att känna mig jagad för då känner jag mig snart kvävd 🙁 I andra fall har vi helt enkelt växt ifrån varandra, men har absolut inget otalt mellan oss. När det gäller den vän (och släkting) som jag delade stora delar av barn- och ungdomstiden med vet jag faktiskt inte riktigt vad som hände. För några år sedan gjorde jag ett litet test, eftersom jag noterade att det alltid var jag som hörde av mig till henne. Jag slutade alltså att ringa och väntade förväntansfullt på att hon en dag skulle lyfta luren. Nu har det gått 3½ år och hon har fortfarande inte ringt – inte jag heller för den delen. Hon saknade uppenbarligen inte mig och jag saknar inte längre henne. Nä, tacka vet jag riktiga vänner som ex.vis Stolle, Elin & Thomas, Kennet & Camilla, Patrik & Erica, Jonas osv (ni vet vilka ni är hoppas jag 🙂 ). 

Varför blidde det så här då? Tja, kanske är det så enkelt att jag är lite manhaftig och generellt sett har fler gemensamma intressen med killar än med tjejer. Fast näää, det är nog inte hela sanningen. Det kanske var mig det var fel på, eller så träffade jag bara fel personer. Nu spelar detta egentligen ingen roll längre, för jag är ypperligt nöjd med de vänner & kollegor (somliga är både och) jag har i dag och ämnar behålla hela högen. Kram på er 🙂

V75 Axevalla lördagen den 18 juli

Avd 1:      2 Staro Conch

Avd 2:      3, 14

Avd 3:      4 Teaser Elegance

Avd 4:      1, 3, 7, 9

Avd 5:      1, 2, 14

Avd 6:      1, 4

Avd 7:      2, 7, 8   

144 rader = 72 kr

Reserver enligt turordning (se ATG:s startlistor eller gratisprogram hos ditt ATG-ombud). Mer info om att spela, se inlägget Veckans Storky Girl den 30 januari 2009.

I dag är det hela 21 år sedan min morfar, Sven N.Storck, gick bort i förtid. Jag är så ledsen över att jag inte fick lära känna honom bättre som vuxen, för han var en fantastisk människa och hade oerhört mycket att berätta. Nedan kommer jag helt kort att berätta några av de rätt unika saker han var med om under sitt yrkesliv.

Redan som mycket ung blev han universitetslektor i ryska och det ryska språket skulle sedan komma att följa honom genom hela hans liv. Morfar översatte ett antal böcker från ryska till svenska och år 1947 skrev han själv boken ”Några moderna ryska författare”. Han mottog också Maxim Gorkijs litteraturpris i dåvarande Sovjetunionen och tolkade åt bland andra den ryske presidenten Nikita Chrustjov och Jurij Gagarin (den förste människan i rymden). Under många år var han chefredaktör för tidskriften Nyheter från Sovjetunionen (den svenska editionen av en propagandatidskrift som utgavs av Sovjetunionens kommunistiska parti).

Familjens minnen av morfar kommer naturligtvis aldrig att dö ut, men om vi någon gång behöver hjälp att plocka fram bilder från våra inren kan vi få god hjälp av en massa fysiska ting. Det ovan nämnda litteraturpriset innebar en mängd rubel in i kassan, men som bekant fick den sovjetiska valutan inte föras utanför unionens gränser. Morfar blev således tvungen att shoppa friskt, och just litteraturpriset renderade bl a i en mycket dyrbar servis som fortfarande finns kvar. Efter mötena med president Chrustjov förärades morfar en guldklocka med inskriptionen ”Till Sven Storck från Nikita Chrustjov” (fast på ryska då’ra) och foton av morfar och Gagarin har jag i mitt album. Sist men inte minst så har ju mormor en hel massa böcker och tidskrifter som bär morfars namn. Ack vad jag beklagar att jag inte kan prata med honom och ställa tusen frågor…

Hoppas att du vilar i frid morfar, även om jag vet att du inte hade någon gudstro. Lena ji plivala!

Jag har tidigare nämnt att jag var tämligen skötsam och ansvarsfull under tonåren. Därför ska jag nu skrälla genom att berätta att jag var en gräsrökande yngling; faktiskt långt innan jag provade vanlig tobak. När jag var sisådär 10-11 år gammal täljde min brorsa en käck pipa (det var så’nt man gjorde ute i skärgården på 80-talet 😉 ). Pipan hamnade i händerna på mig och min 2 år yngre kusin Anders och vi var förstås inte sämre än att vi skulle testa den. Vi pulade den full med gräs, mest fröna från hundäxing, timotej och ängskavle, och tände på. Pipan fungerade utmärkt (bra täljt Åke!) och rök kom det i massor. Effekt och/eller njutning? Näää, men vi gjorde det i alla fall ett antal gånger bara för att liksom 🙂

Minigris i husses famn?

Bostonterrier?

Jag har många gånger fantiserat om att införskaffa en minigris, men insett att det kanske inte är så lämpligt om man bor i lägenhet. Det händer ju alltsomoftast att minigrisen visar sig bli allt annat än just mini… Nu har jag dock börjat drömma igen; detta eftersom granngården på landet verkar hamna i händerna på en grisuppfödare. Kanske skulle jag kunna hysa in en minigris (eller maxigris) där?! Det skulle ju vara himla mysigt att få umgås med en sådan på helger och semestrar 🙂

När jag ändå är inne på ämnet minigrisar så var det faktiskt en liten flicka som trodde att vår bostonterrier Teo var just en sådan. Inte så konstigt kanske med den trubbiga nosen och de märkliga lätena. Jag tror hursomhelst att Teo och en liten gris skulle gå utmärkt bra ihop! Möjligen skulle det bli fullt krig om vem som skulle ligga i Tommies armar – ett krig där även jag skulle vara inblandad 😉