När utelivet blir alltför trist så kan man som tur är rulla ihop sig i bästa korgstolen.

Helgen har varit fantastiskt lugn och skön, och både jag & Tommie har fått massor gjort. En av de absolut viktigaste punkterna, det vill säga att ordna en liten trappa till gäststugan (mamsens krav 😉 ), hade Tommie fixat innan jag ens klev ur sängen i går morse. Snacka om svärmorsdröm!

Lilla Catlas ankomst närmar sig med stormsteg = redan under kommande vecka blir det till att svänga förbi Skellefteå  (en låååång sväng då’ra)  för hämtning. Jisses, vad underbart pirrigt det börjar kännas 🙂 Och förberedelserna pågår förstås för fullt, för här ska det ju snart serveras hemkokt majsvälling, rå köttfärs, bakat vete, vitaminer och annat smaskens 😛

Sötaste Bus är en aning deprimerad – hon har under flera veckor spenderat en stor del av sin tid med att bevaka fågelholken framför verandan, men holken är nu TOM 🙁 Då det dessutom regnar ute är kattlivet ovanligt trist. Stackars, stackars liten…

/ Storkelina – strax efter söndagspizzan

En närstudie av en av våra underbart vackra luktpioner. För visst är det väl luktisar?!

Några gröna fingrar har jag icke, och ingen kan anklaga mig gör att göra alltför stora ansträngningar när det gäller trädgårdens blomsterprakt (eller snarare brist på den sistnämnda). De tre pioner som redan fanns på tomten när vi köpte den är dock bedårande vackra, och flera så’na skulle jag definitivt inte ha nå’t emot. Pionerna var även vår älskade Teos favoriter, och faktum är att det är just den pion som han alltid kissade på som har växt sig både starkast och frodigast.  Lite lustigt tycker jag, för när vi bodde i lägenhet i Bromma så var det en och annan hysterika som hävdade att hundkiss förstörde växtligheten. Det kanske stämmer, vad vet jag, men det gäller i alla fall inte pioner i kombination med bostonterrierskvättar. Till skillnad från många andra så behöver mina/våra pioner inte ens bindas upp, och det måste ju vara tack vare kissterapin 😉

/ Storkelina – inte grönfingrad men klåfingrig

Polarskäggets Charmiga Catla & Polarskäggets Charmige Clintan, på bilden cirka 6 veckor, sussar sött.

Bildkvaliteten är minst sagt undermålig, MEN det snuttande ljudet är underbart så varsågoda: Ett liiiitet filmklipp med de då sex veckor gamla bostonterriervalparna Clintan (till vänster) & Catla samt deras digivande moder, Polarskäggets Bedårande Bella. För att titta (eller kanske snarare lyssna då’ra 😉 ), klicka på följande länk   Diande valpar 

Obs! Man bör lyssna noga, alternativt spela klippet flera gånger, för att verkligen uppfatta de glupska lätena.

/ Storkelina – Catlas blivande (men redan stolta!) matte

För två år sedan var jag & Tommie på Kolmården och träffade ett antal vargkillar, och det var mitt livs i särklass största djur/naturupplevelse. Dagens händelse, som jag strax ska beskriva, gick dock inte av för hackor den heller:

Efter en kort eftermiddagspromenad med Camilla & Rocky var det dags för en kopp kaffe hemma på tomten. Eftersom Camilla skulle till Gandhi var det bara tänkt att bli en snabbis, men icke då. Vi hade inte mer än slagit oss ner i stolarna på verandan förrän tre små dunbollar (läs svartvita flugsnappare) fladdrade ut ur fågelholken ett par meter ifrån oss. Kaffe? Okej. Gandhi? Fick vänta ett bra tag… Att få följa fågelungarnas första timmar i stora, vida världen – ivrigt påhejade av mamsen under sin flaxiga promenad över den oändliga gräsmattan – var oerhört fascinerande. Och det var naturligtvis omöjligt att ge sig innan alla bollarna hade tagit sig till säker plats!

Några bilder på snapparna följer nedan, titta och njut 🙂

Den första dunbollen, Première, hade redan fått luft under vingarna men…

… lilla Middle tog sig än så länge bara fram till ”fots”.

Lillbollen var inte bara minst utan…

… var också sist iväg på varje deletapp 🙁

Gamla goda Restaurang Sigismund i Bromsten går i dagarna i graven, åtminstone i nuvarande tappning 🙁

Efter några dagar med smärta och ytterst begränsad rörlighet kunde jag i morse glatt konstatera att tillståndet hade förändrats till smärta med avsevärt mindre rörelseinskränkning = bara att pallra sig i väg till jobbet. Som så ofta hade jag turen med mig, och just denna gång innebar det skjuts med Tommie alla de 12 milen till Hästsportens Hus. Mycket tacksamt en dag som denna

Väl på jobbet så var det inte riktigt lika ”festligt” längre, för värken tilltog och det blev jobbigare och jobbigare. Det hela slutade med att jag gick (eller åkte då’ra) hem några timmar tidigare, men innan dess hann jag genomleva såväl en trevlig fikarast som en smaklig lunch. På fikat föll det sig som så att vi drog en gammal repris, det vill säga diskuterade daggmaskarnas kärleksliv (!) och reproduktion. Hur sjukt var det inte att sedan komma hem, slå upp ett rykande färskt nummer av husbibeln Allers OCH hitta en liten artikel/notis om… jo just det, daggmaskarnas parning och reproduktion. Snacka om sammanträffande! Nästan kusligt konstigt…

Dagens lunch intogs tillsammans med kollegorna Annica, Caisa, Kristina & Therese på gamla godingen Sigismund. Det är verkligen synd och skam att jag inte har gått där oftare, för kombinationen stort urval-gott-prisvärt hade ju inte suttit fel. Hm, varför vaknar somliga (typ undertecknad då) aldrig förrän i elfte timmen?! Det är lite som att försova sig genom hela livet, och det verkar så omoget på nå’t vis. Öööh, nu börjar det här mest likna svammel svammel svammel så natti natti i stället 

/ Storkelina

Mormor Stumpan (eg.Barocco’s Yummy Yummy) bekantar sig med sitt kavata lilla barnbarn: Polarskäggets Charmiga Catla.

När jag har en skitdag som denna så gäller det att i mesta möjliga mån fokusera på allt som trots allt är väldigt bra, och vad kan väl vara bättre än att drömma om lilla Catla?! Bilden ovan är tyvärr oskarp, men den är så rar att jag väljer att publicera den i alla fall 🙂

/ Storkelina – i väntans tider

I dag jobbade jag hemifrån, och det gick riktigt skapligt – åtminstone så länge jag inte rörde mig… Lördagens ”låsning” (eller vad det nu är) i ryggslutet/bäckenet vill inte släppa, och min rörlighet är minst sagt begränsad. Försökte därför boka en tid på vårdcentralen, men det gick sådär = fick ingen tid förrän den 16 juli. Vad jag gjorde? Började gråta hejdlöst och kände mig jä*ligt uppgiven 🙁 Jag kämpar på så gott det går, jobbar bara 70% (för att kunna må så bra som möjligt och utan någon som helst ersättning från FK på tiden upp till heltid) och tror ju någonstans att jag ska få igen det när jag verkligen behöver men icke då. Besviken? Ja, just nu är jag det.

/ Storkelina – nikotinfri på 51:a dagen (alltid nå’t! 🙂 )

Helgen har varit skapligt lugn och väldigt trevlig 🙂 Lördagen inleddes med sovmorgon följt av en tur till Våla och Solrosen med Camilla. I Våla passade vi på att handla lite mat, bland annat i form av finfin köttfärs från Köttboden, samt att lämna plast för återvinning. Strålande!

Väl hemma från Våla drog Camilla till stallet, medan jag begav mig till Annleund för att titta till Tommie som fixade med en av våra bilar samt Jejje som byggde hönsgård. Efter att ha konstaterat att de klarade sig alldeles utmärkt utan min hjälp traskade jag åter hemåt för att förbereda kvällens enkla men smakliga middag: Pasta i ugn – mammas goda (se recept på sidan Mat & så’nt).

Innan det var dags att käka hade Camilla kommit tillbaka, och strax efter henne dök även Rävsvads-barnen Emil & Wilma upp. De sistnämnda hade naturligtvis frågat om lov innan gav sig av mot undertecknad OCH så hade de plockat blommor till mig = underbart sött. Efter en stunds bollspel var det hursomhelst dags för Emil & Wilma att ta sig hem för mat hemmavid, och till oss kom i stället middagsgästen Jejje & hennes Rocky.

I dag har jag & Tommie haft en härlig slapparsöndag, men för egen del har det i sanningens namn inte varit mycket att välja på. Ryggen pajade av okänd anledning (som så ofta…) ihop fullständigt under lördagskvällen, och jag har haft väldiga svårigheter att gå. Tvingade mig själv att ta några varv runt vår STORA tomt för att inte stelna till och göra saken ännu värre, men det tycktes inte alls vara rätt medicin just denna gång. Grrr, det gör mig galen att det inte tycks finnas nå’n rim & reson vad gäller min fysiska status 🙁

Annelunds nya hönsgård kommer att hålla femstjärnig klass: Solrosor, vinbärsbuske och annat hönsgott kommer alltid att stå på menyn 😛

Jejje poserade snällt framför sitt mästerverk.

Emil & Wilmas medhavda blommor gjorde sig fint på middagsbordet.

När varken Tommie eller Camilla ville kännas vid ölflaskan, och därmed ”flaxade omkring”, så blev det så här suddigt.

Coops mascarpone-glass var inte för sliskig utan smakade utomordentligt gott 😛

I går kväll när jag & Tommie kom hem från jobbet var det bara för en kort ”mellanlandning” – sedan var det dags att ge sig iväg för ett vägföreningsmöte hos en av grannarna (”bara” ett par kilometer härifrån då’ra). Mötet avlöpte väl, och fastän vi egentligen var väldigt trötta så var det till och med lite småtrevligt. Och så bjöds det ju på kaffe och kaka också 🙂

I eftermiddags kom den från Kroatien just hemkomna Camilla på besök för en fika. Jag vet inte om hon tycker att jag är usel på att baka eller nå’t, för med sig hade hon allehanda godsaker såsom munkar, kakor och supersmarrig glass. Hm, undrar just vad detta ENORMA sötsug kan bero på?! Att det tycks ha satt sig på Camillas annars så nätta lilla mage är i alla fall ett som är säkert 😉

Att den lilla bostonterriervalpen  Catla verkligen finns (jo, i bland är man rädd att man bara drömmer…) råder det nu inga som helst tvivel om. Bevismaterial står att finna på Svenska Kennelklubbens hemsida = Catla har fått ett registreringsnummer. Härligt att se, nu är det bara ägaruppgifterna som ska ”korrigeras” också!

/ Storkelina – fredagsnöjd

Efter dagens arbetspass knallade jag bort mot Gandhi borta i Rävsvad, och under min cirka 2 km långa promenad såg jag mängder av lupiner. Många betraktar nämnd blomma mer eller mindre som ogräs, men själv tycker jag att den tillhör de vackraste blommor som finns. Om jag bara ser till att kola rätt årstid (den dag det är dags då…) så får man mer än gärna fylla kyrkan med dem! Hemma hos oss växer det typiskt nog inte en enda, men det ska det bli ändring på. Frön ska ner i backen, och Rävsvadsborna ska typ rånas 😉

Väl framme hos hästarna, det vill säga Gandhi & hans tjej Vesslan, så inledde jag med lite pyssel och en eller annan puss. När det sedan var dags att traska hemåt så följde hästarna mig genom hela den stora hagen, och jag slogs av tanken på hur otroligt coolt det är att få vara flockledare för en stund 🙂 Helläckert att få vara så mäktig… eller förknippad med mat… eller nå’t!

Under kvällen har det käkats smarrig biffstroganoff med ris, och medan Tommie skruvade på sin cross så passade jag på att tjattra lite i luren med världens bästa veterinär-släkting-vän-mentor: Eva Hertil. Jisses vilken massa klokskap den kvinnan bär på, och vilken tur jag har som får ta del av den.

Ända sedan barndomen har jag varit oerhört förtjust i lupiner…

… i alla de färger.