I går hade jag & Tommie en riktigt härlig eftermiddag/kväll tillsammans med Dick & Camilla. Vi inledde med en timmes bowling på Fyrishov i Uppsala, och jag kunde glatt konstatera att jag hade en ovanligt bra dag (fysiskt!) och därmed klarade bowlandet bättre än väntat. Kul! Det var dock Tommie & Dick som gick segrande ur varsin omgång, men vad gjorde väl det?! Jag var en vinnare i alla fall 🙂

Efter bowlingen tog vi oss vidare till restaurang Akropolis, där vi fick (eller nja, vi betalade faktiskt) utomordentligt god mat. Själv valde jag en kräftskagen till förrätt och smörstekt  rödtunga med pommes duchess, skogssvampsuvning med mera = mums 😛

Innan kvällen var slut var det dags att göra Camilla lite extra lycklig = inköp av diverse gotter och hem till en inspelad Melodifestival. Medan Tommie & Camilla glufsade i sig ett par kilo godis var jag & Dick oerhört hälsosamma och satt och knaprade på morötter och groddar… Eller nå’t 😉 Bus? Hon struntade fullkomligt i TV:n och intog en härlig position (hängandes över en stol) för att spana in allt det goda som fanns uppdukat på soffbordet. Hon hängde läääänge, länge den tålmodiga.

Några bilder (av skiftande kvalitet) från gårdagen följer nedan:

Foten till höger är min, och jag heter INTE Bigfoot. Nej, min storlek 38 råkade bara se enorm ut vid sidan av Camillas 32:a...

Camilla & Tommie förberedde sig för hård kamp.

BowlarDick i cool hatt...

... och BowlarTommie i väntan på sin tur.

När jag skulle knäppa denna bild höll jag på att fälla servitören 🙁

Godisråttorna Camilla & Tommie såg till att fylla förråden.

Bus kunde inte se sig mätt på alla godsaker.

Myskatten Bus sitter i soffan och är dekorativ.

I går kväll fick lilla Bus åka bil för första gången, bara för att testa liksom. Någon liten tass tittade fram genom gallerluckan, och en liiiten konsert bjöd hon på, men på det stora hela så gick det jättebra 🙂 När vi kom hem fick hon en godisbit innan det var dags att hoppa ut ur buren, och kort därefter klev hon in igen. Kanske tror Busan att buren är en godisautomat, vad vet jag?!

De senaste dagarna har jag varit allmänt frusen, och jag säger bara: Kamelfilt is the shit! Den är tunn och ser inte speciellt varm ut, men jisses – det är som att svepa in sig i en kamin. Härligt!

För ett tag sedan fick jag ett paket med spännande pasta av Camilla, nämligen ricciolo smaksatt med kakao och peperoncini. I kväll hade jag tänkt testa denna tillsammans med strimlat fläskkött i en sås med lite grädde, rödlök, sambal oelek, kalvfond med mera. Vad det blidde? Kebabtallrik på pizzerian… Observera dock att det inte berodde på att jag misslyckades med mitt matlagningsprojekt. Nej, jag var helt enkelt för lat för att ens sätta i gång. Hm, det sistnämnda var väl i och för sig inte heller nå’t att skryta med 🙁

I morgon åker jag & Tommie ner till Uppsala för att köra en vända bowling med (eller mot?) Dick & Camilla. Det ska bli riktigt kul även om jag egentligen inte är fysiskt rustad för nämnd gren. De gånger jag har testat så har jag hursomhelst lyckats få till nå’n teknik som funkar halvhyfsat, så det är väl bara att köra vidare på den. Jag får helt enkelt bjuda på att jag ser lite skojsig ut 😉

/ Storkelina – kvällens soffpotatis

Häromdagen när jag & Tommie var över till grannarna och fikade förärades vi, sådär helt apropå, med fantastiskt fina presenter: En pläd i kamelhår och en jättevacker scarf/sjal (till undertecknad). Textilierna var inhandlade under Christians utlandstjänstgöring = MYCKET väl förrättat uppdrag 🙂

I eftermiddags var jag hos Gandhi och piggade upp mig med lite hästdoft. Min fuxvän var dock inte på sitt allra bästa humör; i stället för att gosa och stå och påta med mitt hår så hittade han på allehanda små hyss… Hm, undrar om den busen är släkt med sin matte?! Det finns ju faktiskt vissa likheter 😉

Efter att ha avnjutit middagen, som just denna kväll bestod av Storkelinas stroganoff med ris, sitter jag nu i soffan och bara jäser. Trots att det är riktigt varmt i huset så fryser jag och kroppen värker som om jag hade haft influensa, men sjuk? Nä, inte vad jag vet. Brrr!

/ Storkelina

Att älgen är en mycket god simmare visste jag sedan länge, men i dag var det en tjej på jobbet som nämnde att skogens konung även gillar att dyka. Jag har ätit älg, jag har klappat älg, jag har sett simmande älg, jag har diktat om älg men jag har aldrig stött på nå’n undervattensälg = sanningshalten i nämnt påstående måste kollas upp.

Via sökmotorn Google halkade jag in på tidsskriften Illustrerad Vetenskaps websida http://illvet.se/  där jag bland annat fann nedanstående information:

Älgen dras till vatten då den är synnerligen förtjust i just vattenväxter. Vissa växter når den genom att vada ut och rätt och slätt stoppa huvudet under vattenytan, men då det grunt växande beståndet inte räcker till simmar den ut på djupare vatten. För att få tag på en munfull växter kan älgen dyka ända ned till tre-fyra meters djup, och den kan sedan stanna under vattnet i två-tre minuter. Simmande/dykande älgar misstas emellanåt för att vara sjöodjur… Jag som alltid har trott att det varit min kärestas ludna kropp (sorry Tommie!) jag har känt under vattnet 😉

Summan av kardemumman: Min kollega visade sig vara en påläst och utomordentligt ärlig tös 🙂

/ Storkelina – den nyfikna

I dag har jag jobbat, tvättat, lagat mat, pladdrat i telefonen med mamsen & Camilla, fikat på Annelund, installerat en trådlös skrivare och gosat med Tommie & Bus. Spännande? Japp, jag ääälskar vardagen och upplever den som allt annat än grå 🙂

/ Storkelina

Helgen har gått i sällskapslivets & jaktens tecken. Det började i fredags då a) Bus släpade hem sitt första byte och b) jag & Tommie bjöd in oss på tacosmiddag hos Christian & Jejje. Kvällen kröntes sedermera med fussball-spel och pilkastning, mycket trevligt! 🙂

Under lördagen var jag hos Gandhi och red för för första gången på ett tag (i dag träningsvärk…). Därefter bar det av hemåt för att förbereda en middag för lördagskvällens gäst, nämligen hederskillen Stolle. Det blev således fantastiskt fin biff från Köttboden i Östervåla för de tvåbenta, lördagens bevingade byte ( 🙁 ) för Bus, pilkastning och sist men inte minst: Stolles lilla snacks/tapasbuffé. Den sistnämnda bestod av grönsaker, chips, två sorters dip, italienska ostar, prosciutto, crostinis med chilitapenade samt minikrustader med kräftröra 😛 Kräftröran var smickrande nog gjord efter undertecknads eget recept (se Storkelinas heta kräftröra på sidan Mat & så’nt).

I dag har det varit ganska slappt med mat på pizzerian i Våla, men vi fick även se Stolles debut på hästryggen. Det var Camilla som var vänlig nog att upplåta sin prins Gandhi för ändamålet, och såväl häst som ryttare skötte sig utmärkt. Sevärt! 😉 Några bilder från helgen följer nedan:

Pyssliga Stolle hade, som alltid, med sig en massa godsaker.

Efter uträttat stordåd vilar nyblivna storjägaren Bus gärna ut hos stolta husse.

Stolle satt stadigt (eller?) på Gandhi.

En grimaserande Camilla har gjort sig redo för hemfärd.

Gandhi ser ståtlig ut fastän den kalla vintern gått hårt åt hans normalt sett så vackra hårrem. Foto: Camilla Lindahl (vars skugga syns på bilden...).

Jag & Tommie har så många fina vänner, men jag måste tyvärr medge att vi kan vara riktigt usla på att höra av oss – inte minst sedan vi flyttade upp till obygden. Som tur är så ger sig folk inte så lätt, och jag blir lika glad varje gång jag hör av exempelvis Elin (alltid när jag just har tänkt på eller pratat om henne!), Stolle, Camilla (Lindström) eller Patrik. Jag tycker så mycket om dem (er) alla, så snälla: Förlåt att jag är så dålig på att lyfta luren! 🙁

/ Storkelina – inte alltid så go’ …

P.S. Camilla Lindahl >> Alltså, jag gillar ju att höra av dig oxå 🙂 D.S.

Efter jakt kommer vila...

Som jag tidigare har nämnt så är vår Bus inte sådär överdrivet ivrig när det gäller att gå ut. Normalt sett går hon enbart ut när man öppnar dörren (aldrig genom luckan), men sedan utegångsförbudet i samband med löpningen så har hon inte velat gå ut överhuvudtaget. I eftermiddags var hon dock så överfull av energi (fullkomligen flög från ett bord och rätt upp i toppen av en hyfsat hög palm…) att jag tvingade ut henne OCH hon var borta längre än någonsin förr. Hursomhelst, när Tommie kom hem så dök hon upp – stolt som en tupp – med en nyfångad mus i munnen. Alltmedan jag fortfarande låg och sussade sprang hon sedan in i vardagsrummet, kastade upp musen i luften och lattjade en stund. Jag, som är hyfsat känslig, är ytterst tacksam över att jag fortfarande låg under täcket. Tommie däremot är mycket nöjd med sin lilla jägare, och deras relation har nu nått oanade dimensioner 😉

/ Storkelina – jägarmatten (som aldrig mera kommer att tvinga ut missen…)

Allt är så bra som det nu kan vara med tanke på alla sorgtyngda dagar, men jag är ruskigt trött och orkar inte skriva mera än… typ så här då 🙂 Ha det!

/ Storkelina – allt annat än på ”G”

Vid 18 års ålder fick jag mitt första utbrott av hudsjukdomen psoriasis, något som då gjorde mig alldeles förtvivlad. Det skulle dock visa sig att jag hade en tämligen lindrig variant, det vill säga att det stannade vid utslag på begränsade delar av kroppen. Visst har det varit värre under perioder, men totalt sett har jag inte lidit nämnvärt av hudproblemen. Då har det varit betydligt värre med kroppens alla leder (kan delvis också härledas till min hudsjukdom…). 

Hursomhelst, under åren så har jag fascinerats över att jag tyckt mig märka att vanliga småsår (ex.vis skrapsår) efterhand har utvecklats till psoriasisutslag. Har tyckt att det verkat osannolikt men sedan jag blev med kattunge, och därmed ett och annat rivsår, har jag varit närmast säker på min sak. Trodde naturligtvis att jag hade gjort en revolutionerande upptäckt, men när jag googlade på ämnet så visade det sig vara ”old news”. Jodå, när psoriasis uppträder i områden av skadad hud (solbränna, skrapsår etc) så kallas det minsann för ett ”Koebner-fenomen”. Lite stolt tänker jag ändå vara, för det krävdes förmodligen en hel del pengar och forskning för att bevisa det som jag erfor på en pisskvart (ursäkta språket… 🙁 ). Lite coolt! 😉

Några korta och mycket förenklade fakta:

Förr ansågs psoriasis främst vara en hudsjukdom, men baserat på moderna tiders forskningsrön kallar man den nu allt oftare för en autoimmun sjukdom. Även ledproblem är vanligt förekommande för patienter med psoriasis.

Sjukdomen debuterar i allmänhet efter t ex en halsinfektion eller ett psykiskt trauma, och nämnda faktorer påverkar sjukdomsbilden även i senare skeden.

Den rent praktiska process som orsakar hudutslagen är att hudcellerna i drabbade områden förnyas i alltför snabb takt. För en frisk person byts hudceller ut/delas ungefär var 28:e till var 30:e dag, medan detsamma sker så ofta som var 3:e till var 6:e dag i psoriasisdrabbade hudområden. Nu vet ni det! 🙂

/ Storkelina – amatörforskaren