När man som jag (och Tommie förstås!) har världens coolaste bostonterrier, nämligen 12½-åringen Teo, så bara måste man dela med sig av lite bilder emellanåt. Gott folk, här kommer han:
Framben till vänster och bakben till höger, jo det funkar.
Aah, så här kan jag ligga i timmar...
... men ööh, ville'ru nåt eller?!
I antal dagar räknat har helgen förstås inte varit längre än vanligt, men den har känts ovanligt lång. Kanske beror det på att jag har hunnit med så vansinnigt mycket – både roliga saker och mer mödosamma sådana.
Fredagskvällen ägnades åt mat & dryck på Bishops Arms i Sumpan; man kan säga att det var lite av en final innan flytten. Under kvällen umgicks jag således med bekanta av allehanda slag, nämligen: Tommie (honom känner jag ju rätt bra 😉 ),vännen Stolle, kollegorna Annica, Eve, Helene (vet inte hur alla accenttecken ska placeras…), Janne, Karin, Nettan & Owe samt sist men inte minst Sören (Karins Big Love) och den för mig nya Git. Även några av Tommies före detta kollegor från Solna Scen & Möbeluthyrning (Kjelle, Martin & Thomas) dök upp och förgyllde kvällen, som var mycket trevlig 🙂
I går pysslade jag & Tommie med en hel del flyttstädning och packning innan det bar av till Ians 20-årsfirande i Spånga. Daves fantastiska lasagne och en god sallad följdes av kaffe och sedan blev det hyfsat tidig hemgång. Det var hursomhelst supertrevligt och såväl Ian som Annes & Daves gemensamma barn – Livia & Nikki – är alldeles, alldeles underbara.
I dag har det packats, packats, städats och städats lite till = jag & Tommie är fullkomligt utmattade. Jag har för övrigt svårt att förstå att vi, som är så ruskigt duktiga på att slänga prylar, kan har så mycket grejer. En garageloppis i de djupa skogarna i Östervåla kanske kan vara något när våren kommer?!
/ Storkelina – trött, nöjd & glad
Storkelina på G?
Sedan i lördags har mången skriven rad berört omständigheterna kring den första självmordsbombningen i vårt land; själv har jag hittills medvetet valt att inte behandla ämnet. Det sistnämnda beror naturligtvis inte på att jag inte fördömer handlingen som sådan – att med berått mod skada (eller försöka skada) andra människor är aldrig okej.
Jag, som är en inbiten anhängare av religionsfrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet, sexuellt likaberättigande etc, tycker dock att man är fel ute när man fördömer en hel religion. Det finns miljontals muslimer världen över, men man ska icke glömma att många av dem bekänner sig till islam i precis lika stor (eller liten…) utsträckning som vi lutheranska svenskar bekänner oss till kristendomen. Och att det procentuellt sett bara är en liten, liten klick av världens troende muslimer som förordar självmordsattacker och andra terrordåd…
Summa summarum: terrorattacker av alla de slag är naturligtvis oacceptabla, men att fördöma religionen islam och muslimerna är föga rättvist. De allra flesta muslimerna vill förstås – precis som majoriteten av mänskligheten – bara få leva sina liv i lugn och ro, och jag hoppas innerligt att vi även fortsättningsvis låter dem göra det. Straffa dem som straffas bör, men undvik kollektiv bestraffning.
/ Storkelina – priviligierad med rätten att tycka
Det sägs att delad glädje är dubbel glädje och det är så sant, så sant. I dag pratade jag med en god vän, som delade med sig av fantastiska nyheter – jag rördes till tårar av lycka. Att glädjas med någon annan är en underbart positiv och verkligt speciell känsla!
Annars är det mycket nu – både på jobbet och hemma (inför utflytten). Har inte mycket energi över för något annat än det allra nödvändigaste, men tröstar mig med att jag faktiskt har en hel del trevligt att se fram emot också. Under den kommande 8-dagarsperioden blir det bland annat Bishops Arms med några kollegor & Tommie (förhoppningsvis även Stolle & Elwira), 20-årskalas, julbord (både med jobbet och privat), flytt till landet OCH en lång, härlig julledighet 🙂 Med andra ord är det inte sådär väääldigt synd om mig 😉
Nu är det dags att sova sött några timmar innan det är dags för nästa ”dust” med jobbet – natti, natti och ha det gott!
/ Storkelina – trött men glad
Helgen har passerat och så även merparten av flyttstöket = jätteskönt! Det hela gick (tack vare många hjälpande händer) dessutom förhållandevis smidigt, vilket jag är oändligt tacksam över. Följande hjältar ska ha STORT TACK för all hjälp:
Avslutningsvis så vill jag säga att jag är superglad över flytten och att jag blir verkligt rörd över alla goa vänner/släktingar som offrar sin lediga tid för att hjälpa mig & Tommie. Det ska dock sägas att en av våra bästa vänner i det närmaste var förbjuden att hjälpa till, nämligen Stolle. Varför? Jo, för att jag, Tommie & lastbilen missade Stolles flytt och det känns riktigt ruttet 🙁 Stolle är den sorten som alltid ställer upp för allt och alla, så denna helg förtjänade han lite kompensationsledighet 😉
/ Storkelina – nöjd & belåten
I dag går flyttlass nr 1 till landet och det ska bli riktigt skönt. Bonusbrorsonen Danne & på-landet-Christian kommer att hjälpa oss att lasta bilen här hemma – sedan är det bara att tuta och köra 🙂 En liten miss dock att det ”bara” är Christian och inte hans mamma Katta som kommer; när Christian & hans Jejje flyttade till Annelund hade Katta gjort den godaste Boeuf Bourguignon (burgundisk köttgryta) jag någonsin har ätit. Faktum är att det fortfarande vattnas i munnen bara jag tänker på den 😛
Under helgen ska det packas upp och pysslas en del, men jag har lovat mig själv att ta det hela i en väääldigt lugn takt. Kroppen har varit ur slag hela veckan, och gårdagens flytt på jobbet (från temporärt rum till mitt vanliga) gjorde inte saken bättre 🙁 Synd bara att jag har så himla svårt att ta det piano och vänta, jag är liksom typen som vill se resultat på en gång = helst i går…
/ Storkelina – än så länge 08:a
P.S. Det ska betonas att flera av mina fantastiska kollegor erbjöd sig att hjälpa mig med jobbflytten, och liiite hjälp tog jag också emot. Att stå och peka vart varje bok och pärm skulle placeras (det visste jag ju knappt själv) tyckte jag dock blev alltför krångligt, men observera: Jag har bara mig själv att skylla! D.S.
I går kväll gjorde jag misstaget att titta på TV3:s Efterlyst. Jag skriver ”misstaget”, men inte för att programmet på något vis håller låg kvalitet – nej, här är det ”deltagarna” (de efterlysta) som är av minst sagt klandervärd beskaffenhet…
Vet inte varför jag aldrig lär mig, för varje gång jag tittar på Efterlyst så blir jag chockad, illamående och känner en enorm sorg. Sorg över att människor kan vara så råa och ha en sådan obefintlig respekt för andra människors liv, illamående över de fruktansvärda filmsekvenser som visas upp, chockerad över att detta barbariska beteende ständigt pågår ute i vårt samhälle.
Även fast jag skulle föredra att undvika nämnda känslostormar, det vill säga undfly sanningen och verkligheten, så tror jag att det är ytterst angeläget att jag (och andra!) ser vad som faktiskt sker. På något sätt måste vi alla arbeta för att få ett tryggare samhälle där människor av alla kön, åldrar, nationaliteter, sexualiteter, politiska åskådningar osv kan och vågar leva på sina egna villkor. Hur? Ja, det är dessvärre den riktigt svåra frågan…
