Varje gång jag skriver någon form av gästlista, eller ens funderar över att bjuda hem folk, konstaterar jag att de flesta av mina vänner tillhör det manliga könet. Framförallt gäller det de vänner jag behållit under en längre tid, dvs mer än 20 år. I den sistnämnda gruppen finns faktiskt inte en enda tjej…

Några polare från förr har jag sorterat bort på ett mer eller mindre utstuderat sätt för att de varit för krävande; jag står inte ut med att känna mig jagad för då känner jag mig snart kvävd 🙁 I andra fall har vi helt enkelt växt ifrån varandra, men har absolut inget otalt mellan oss. När det gäller den vän (och släkting) som jag delade stora delar av barn- och ungdomstiden med vet jag faktiskt inte riktigt vad som hände. För några år sedan gjorde jag ett litet test, eftersom jag noterade att det alltid var jag som hörde av mig till henne. Jag slutade alltså att ringa och väntade förväntansfullt på att hon en dag skulle lyfta luren. Nu har det gått 3½ år och hon har fortfarande inte ringt – inte jag heller för den delen. Hon saknade uppenbarligen inte mig och jag saknar inte längre henne. Nä, tacka vet jag riktiga vänner som ex.vis Stolle, Elin & Thomas, Kennet & Camilla, Patrik & Erica, Jonas osv (ni vet vilka ni är hoppas jag 🙂 ). 

Varför blidde det så här då? Tja, kanske är det så enkelt att jag är lite manhaftig och generellt sett har fler gemensamma intressen med killar än med tjejer. Fast näää, det är nog inte hela sanningen. Det kanske var mig det var fel på, eller så träffade jag bara fel personer. Nu spelar detta egentligen ingen roll längre, för jag är ypperligt nöjd med de vänner & kollegor (somliga är både och) jag har i dag och ämnar behålla hela högen. Kram på er 🙂

V75 Axevalla lördagen den 18 juli

Avd 1:      2 Staro Conch

Avd 2:      3, 14

Avd 3:      4 Teaser Elegance

Avd 4:      1, 3, 7, 9

Avd 5:      1, 2, 14

Avd 6:      1, 4

Avd 7:      2, 7, 8   

144 rader = 72 kr

Reserver enligt turordning (se ATG:s startlistor eller gratisprogram hos ditt ATG-ombud). Mer info om att spela, se inlägget Veckans Storky Girl den 30 januari 2009.

I dag är det hela 21 år sedan min morfar, Sven N.Storck, gick bort i förtid. Jag är så ledsen över att jag inte fick lära känna honom bättre som vuxen, för han var en fantastisk människa och hade oerhört mycket att berätta. Nedan kommer jag helt kort att berätta några av de rätt unika saker han var med om under sitt yrkesliv.

Redan som mycket ung blev han universitetslektor i ryska och det ryska språket skulle sedan komma att följa honom genom hela hans liv. Morfar översatte ett antal böcker från ryska till svenska och år 1947 skrev han själv boken ”Några moderna ryska författare”. Han mottog också Maxim Gorkijs litteraturpris i dåvarande Sovjetunionen och tolkade åt bland andra den ryske presidenten Nikita Chrustjov och Jurij Gagarin (den förste människan i rymden). Under många år var han chefredaktör för tidskriften Nyheter från Sovjetunionen (den svenska editionen av en propagandatidskrift som utgavs av Sovjetunionens kommunistiska parti).

Familjens minnen av morfar kommer naturligtvis aldrig att dö ut, men om vi någon gång behöver hjälp att plocka fram bilder från våra inren kan vi få god hjälp av en massa fysiska ting. Det ovan nämnda litteraturpriset innebar en mängd rubel in i kassan, men som bekant fick den sovjetiska valutan inte föras utanför unionens gränser. Morfar blev således tvungen att shoppa friskt, och just litteraturpriset renderade bl a i en mycket dyrbar servis som fortfarande finns kvar. Efter mötena med president Chrustjov förärades morfar en guldklocka med inskriptionen ”Till Sven Storck från Nikita Chrustjov” (fast på ryska då’ra) och foton av morfar och Gagarin har jag i mitt album. Sist men inte minst så har ju mormor en hel massa böcker och tidskrifter som bär morfars namn. Ack vad jag beklagar att jag inte kan prata med honom och ställa tusen frågor…

Hoppas att du vilar i frid morfar, även om jag vet att du inte hade någon gudstro. Lena ji plivala!

Jag har tidigare nämnt att jag var tämligen skötsam och ansvarsfull under tonåren. Därför ska jag nu skrälla genom att berätta att jag var en gräsrökande yngling; faktiskt långt innan jag provade vanlig tobak. När jag var sisådär 10-11 år gammal täljde min brorsa en käck pipa (det var så’nt man gjorde ute i skärgården på 80-talet 😉 ). Pipan hamnade i händerna på mig och min 2 år yngre kusin Anders och vi var förstås inte sämre än att vi skulle testa den. Vi pulade den full med gräs, mest fröna från hundäxing, timotej och ängskavle, och tände på. Pipan fungerade utmärkt (bra täljt Åke!) och rök kom det i massor. Effekt och/eller njutning? Näää, men vi gjorde det i alla fall ett antal gånger bara för att liksom 🙂

Minigris i husses famn?

Bostonterrier?

Jag har många gånger fantiserat om att införskaffa en minigris, men insett att det kanske inte är så lämpligt om man bor i lägenhet. Det händer ju alltsomoftast att minigrisen visar sig bli allt annat än just mini… Nu har jag dock börjat drömma igen; detta eftersom granngården på landet verkar hamna i händerna på en grisuppfödare. Kanske skulle jag kunna hysa in en minigris (eller maxigris) där?! Det skulle ju vara himla mysigt att få umgås med en sådan på helger och semestrar 🙂

När jag ändå är inne på ämnet minigrisar så var det faktiskt en liten flicka som trodde att vår bostonterrier Teo var just en sådan. Inte så konstigt kanske med den trubbiga nosen och de märkliga lätena. Jag tror hursomhelst att Teo och en liten gris skulle gå utmärkt bra ihop! Möjligen skulle det bli fullt krig om vem som skulle ligga i Tommies armar – ett krig där även jag skulle vara inblandad 😉

Räddare i nöden

Att ridhjälmen räddar många från allvarliga skallskador känner de flesta till. Tyvärr är det ändå massor av människor som väljer att inte bära någon, framförallt de som anser sig vara vana och säkra ryttare. I dagens nätupplaga av Expressen visar man en bildserie föreställande kungen, prins Carl-Philip samt prinsessan Madeleine och hennes pojkvän  – samtliga utom den icke kunglige var utan hjälm. Det är naturligtvis upp till var och en om man vill riskera skallen eller inte, men som omåttligt populära förebilder borde kungafamiljen veta bättre; åtminstone när det finns kameror i närheten. Bättring önskas och jag förutsätter att jag, i vanlig ordning, kan göra skillnad genom ett inlägg i denna blogg 😉

I dag pratade jag med en handläggare på Bygg- och miljöförvaltningen i Sala-Heby. Glädjande nog fick jag beskedet att planerad bastu och gäststuga får resas utan bygglov trots att tomten i dag är obebyggd (se gårdagens inlägg). Detta eftersom huvudbyggnaden på ”tomt 1” ligger så nära gränsen till ”tomt 2” = de nya byggnaderna byggs i ”anslutning till befintlig bebyggelse” samt understiger 15 kvm/st. Det faktum att inga grannar kommer att beröras (det finns ju inga 🙂 ) var säkert en bidragande orsak till kommunens flexibla inställning, underbart!

Med anledning av ovanstående bar det av till Beijer Byggmaterial efter jobbet och ett stycke 14,9 kvm friggebod inhandlades. Eller kanske snarare betalades, för den gick inte att pressa in i vår lilla Citroën C4 by Loeb (det där by Loeb är viktigt 😉 ). Tommie hämtar den således med lastbilen på fredag och sedan bär det av till landet. Dit kommer sedan JÄTTESNÄLLA Stolle och hjälper till att lasta ur den. Någonting sade både Tommie & mig att det kommer att behövas någon med mera muskelkraft än jag kan uppbringa för att bära de hela väggsektionerna…

Som jag tidigare nämnt så ämnar jag och Tommie bygga en liten gäststuga (friggebod) på landet. Sedan en tid har vi två tomter, och tanken är att ställa stugan på den i dag obebyggda. Som de flesta känner till så krävs det vanligtvis inget bygglov för att bygga förråd/stuga på 15 kvm eller mindre. När den planerade byggnaden är ”förstahus”, dvs placeras på en i övrigt obebyggd tomt, krävs dock bygglov (undrar varför?).

För att kringgå ovanstående kom jag på den eminenta idén att slå ihop de två fastigheterna till en; jag ringde således till Lantmäteriet. Jag fick ett mycket trevligt bemötande, servicen var fantastiskt  och det skulle inte bli så dyrt eftersom detta var ett ”enkelt” ärende = ingen ny mätning krävs, endast ett streck på kartan som skall ”suddas” ut. Döm om min förvåning när handläggaren så småningom uppgav den ungefärliga kostnaden till inte mindre än ca 15.000 kr. Vad i helsike motiverar detta? Att man får betala någon form av registreringsavgift för kostnader i samband med ärendets handläggning är givet, men 15.000 kr för att ta bort en linje och dela ut en ny fastighetsbeteckning? Hutlöst 🙁

Som kuriosa kan nämnas att det är linjen som skär igenom den vita ”sockerbiten” = huset (se kartan ovan) som är så enkel, men ack så kostsam, att hantera…

Originalet från 1976

”Lyckliga människor har sitt barnasinne kvar” – detta enligt en rubrik på www.aftonbladet.se . Denna gång är jag, helt oavsett artikelns innehåll (läste den aldrig…), beredd att hålla med rubriksättaren. Själv lever jag i allra högsta grad med barnasinnet i behåll och är dessutom utomordentligt lycklig, det bara måste ju finnas ett samband 🙂

Min brorson Sebbe och hans mamma Jenny hade inte glömt hur nöjd jag blev när jag fick en burk slime, eller ”noisy putty”, för något år sedan. Tyvärr dog Mr Slime av uttorkning efter en tids flitigt användande, vilket medförde att jag blev utan under en längre tid – tills i dag. En chockrosa burk fylld med dito slime överlämnades i samband med en fikastund i Skälby, underbart. Nu kan jag åter krama och forma denna svala, klibbiga och geléartade massa = rena terapin. Dessutom kan man ha den kvar i burken och göra pruttlika ljud med den (därav namnet ”noisy putty”), vilket är barnsligt roligt. Tack snälla Jenny & Sebbe!

De första slimeburkarna såg jag någon gång på 70-talet, men jag hade aldrig någon egen. Vet faktiskt inte varför jag aldrig fick någon, men brorsan Åke hade i alla fall grön slime och jag var våldsamt avundsjuk 🙁 Kanske är det detta taskiga barndomsminne som gör mig så besatt nu? Spelar roll, hursomhelst så älskar jag  Mr Slime II 🙂

På allmän begäran (läs Tommies) ber jag om ursäkt för att ha varit fel ute i inlägget Nytta med nöje i torsdags. Jag antydde att Jonas & Tommie, som i går var i Hultsfred och såg Madness, tillhörde en ”äldre publik”. Detta visade sig vara komplett galet; Jonas blev nämligen tvungen att visa legitimation för att få köpa snus = en sann ungdom 😉 Och Tommie tycker sig, av någon märklig anledning, ha rätt att åka snålskjuts på Jonas denna gång… Men okidoki boys – ni är faktiskt ruskigt fräscha och ungdomliga 🙂