När du väljer partner är det inte bara utseende, intelligens, charm, doft eller andra mer eller mindre dunkla motiv som styr. Enligt en brasiliansk studie har immunförsvaret en avgörande betydelse; du letar helt enkelt ”rätt” sorts kromosomer. Detta innebär i korthet att du oftare dras till personer där ett visst område i arvsmassan (det som styr immunförsvaret) är olikt ditt eget. På din perfekta partner skiljer sig således hans/ hennes kromosom 6 mycket från din egen dito = ni kan få flera och friskare barn.

Källa: http://www.expressen.se/dejting/1.1583233/osynlig-kromosom-far-dig-pa-fall

Storkelinas kommentar: Låter jättebra, men det blir ju ruskigt svårt att kolla någon annans kromosomer 🙁 Förmodligen bara att hålla ut dock, för med forskningens ständiga framsteg går det väl snart att stämma av en eventuell partners lämplighet med ett diagnostiskt snabbtest 😉 Hur det fungerar för homosexuella par, vilka inte kan fortplanta sig ”på egen hand”, förtäljer inte historien. Här borde det ju vara annorlunda, eftersom driften efter friska avkommor så att säga faller bort någonstans på vägen.

I dag var det arbete igen och det var nästan skönt efter helgen som varit –  tillbaka till varda’n var/är inte tokigt alls. Fick dessutom uppleva något helt fantastiskt på jobbet, nämligen en ung dam (inga namn här, men hennes alias är Smurfelina) som inte visste hur man fyller på en häftapparat = sött och faktiskt väääldigt gulligt 🙂 Innan trodde jag att typ alla visste hur och var man pular in häftklamrarna, men nu vet jag bättre 😉

Annat nytt under stjärnorna:  i Danmark anordnades ”onanimaraton” för andra året i rad. De 25 glada (?) deltagarna lyckades med bedriften att sätta både danskt rekord och världsrekord… Hur sjuk måste man inte vara för att delta i nå’t dylikt?!

Fredagens årsmiddag med jobbet åtföljdes av att jag förlorade min plånbok i taxin på väg hem 🙁 Gissa om jag blev glad dagen därpå när polisen ringde och hade såväl plånbok som innehåll i tryggt förvar. Stort tack till den vänliga själ som såg till att jag återfick förlorat gods!

Lördagen och söndagen spenderade jag i huvudsak på Solvalla. Huvudattraktionen var förstås att se ekipaget Torvald Palema och Åke Svanstedt briljera och vinna Elitloppet 2009. Annars trevligt sällskap, gott att äta & dricka och bra sport – ett fantastiskt arrangemang 🙂 Tyvärr också trötta fötter och värkande rygg, men det får man stå ut med en gång om året…

Tidigare i veckan genomgick kronprinsessan Victorias tilltänkte, Daniel Westling, en njurtransplantation. Medan operationen pågick var kronprinsessan på väg till Grönland för representation – sorgligt. Naturligtvis borde hon ha funnits vid Daniels sida under ett så pass allvarligt ingrepp. Antar att det är priset man får betala när man föds kunglig (och behåller sin titel)…

Riktigt sjukt, om än väldigt positivt, är att det blev rusning till Donations- registret sedan Daniel Westlings problematik blev känd. Var det något nytt att det råder stor brist på organdonatorer i världen? Eller beror detta plötsliga uppvaknande på att man hoppas på att få rädda livet på en kunglighet? Skumt är det…

Efter ytterligare ett års hårt arbete är det i kväll dags för min arbetsgivare att bjuda på den årliga middagen med folk från hela landet. Tidigare har vi ätit på ställen som Stallmästaregården och Operaterrassen – i år intas vår middag i ett så kallat VIP-tält. Det bli säkert hur fint som helst, men visst är det lite trist att inte komma längre bort från jobbet. Tältet står faktiskt precis utanför fönstret till mitt arbetsrum… Positivt med det hela är jag vet att detta tvåvåningstält är stadigt – jag har ju sett när man byggt upp det. Och ja, jag hann jobba lite emellanåt också 🙂

Kom hem från semester på landet i går och möttes genast av problem: en vinbärssnäcka hade liftat med de 12 milen söderut. Problemet? Jag tycker så himla synd om snigeln som kommit bort från sina hemtrakter och alla sina vänner. Helt seriöst så mår jag dåligt över detta; blev ju tvungen att släppa ut den här hemma på okänd mark… Inte har jag sett några potentiella kompisar åt henne/honom heller 🙁

På tomten på landet kryllar det för övrigt av vinbärssnäckor. Att de anses kunna ”ställa till det” i trädgårdar bekymrar mig föga, men risken att trampa på dem är ett stressmoment. Gissa hur jag mår när jag, trots min försiktighet, råkat göra detta? Det är så gräsligt! Min plan är därför att fylla en skottkärra med sniglar (och mjukt underlag förstås) och köra bort dem från mitt närområde. Om någon undrar så kan jag redan nu svara: nej, det är inte lätt att vara funtad som jag.

Storky Girl utgår även denna vecka – har inga startlistor och www.atg.se vägrar att visa mig alla sju loppen…

Renar är vackra djur, somliga gillar att äta dem och för många samer är de en källa till försörjning. Efter att ha sett ett TV-program om samer och rennäringen i Norge började jag fundera över detta. Liksom i Norge drabbas svenska renägare av ständiga motgångar i form av renar som dödas av rovdjur eller i trafiken. Detta är naturligtvis jättetrist, men jag förstår inte varför renägarna ska ha ersättning från våra skattemedel för dessa renar. Om man är rädd om något och gör sitt yttersta för att bibehålla det intakt/ostulet/levande –  visst! Men renarna lever inte i hägn, de går på våra vägar och lever i samma marker som rovdjuren. Självklart blir renar dödade i trafiken eller tagna av björn, lodjur, varg etc. Det skulle min hund också bli om jag släppte honom i samma miljö; eller människors hästar, katter, kor, getter osv. Vari består skillnaden? Bara för att samernas renar har levt på detta sätt i alla tider är det väl ingen självklarhet att de ska göra så år 2009? Nix, jag tror bara att politikerna är fega för att samerna är en av våra nationella minoriteter (etniska minoriteter som har en långvarig språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen). Man vågar helt enkelt inte peta i samernas rättigheter beträffande renskötsel.

Min åsikt: det är en möjlighet att ha renar, ingen rättighet som bör vara hela svenska folkets angelägenhet och kostnad. In med renarna i STORA hägn där de är skyddade från rovdjur och bilar – bort med den statliga ersättningen för förlorade djur.

Vår bostonterrier Teo har många alldeles underbara sidor och han har alltid varit en påhittig liten rackare. Så även under sitt första levnadsår, som han till större delen tillbringade med sin första familj: Tommies faster Marie och hennes barn.

Någon som kommer ihåg de oerhört populära gummihänderna i neonfärger? De var mycket elastiska och lite lätt klibbiga och man kunde svinga i väg dem så att de fastnade på fönster och dylikt. En sådan hand fanns för ett tiotal år sedan i varje hem där det fanns barn, så även hos Marie. En dag var just denna hand spårlöst försvunnen, vilket förmodligen ledde till viss gråt och tandagnisslan från den före detta ägaren 🙁 Men jippie, till sist kom den fram! Fast kanske inte riktigt på det sätt man hade tänkt sig… Under en promenad med Teo tittade något neonfärgat fram när han skulle göra ”det stora”, men dessvärre kom bara en del av det långa elastiska ”skaftet” fram. Vad göra? En rådig familjemedlem (inga namn här 😉 ) fick helt sonika hugga tag i ”vad som kommit ut” och dra. Vad som hände? Tja, elasticitet har ju sin speciella charm. Först blev handen väääldigt lång, men ut kom den förstås inte i första taget… förrän KLAFS! Exakt hur mysigt det var kan man bara föreställa sig, men det hela ledde säkerligen till ett och annat gott skratt innan det var över. Tacksamt nog har Teo slutat att äta gummihänder och annat intressant som inte tar sig ut på egen hand.

Tomas Kollar uppvaktar flitigt 🙂 Foto: Andreas Grandin

SSK och Tomas Kollar går skilda vägar – Kollar vidare till Leksands IF 🙁 Trist att den nya klubbadressen tillhör mina personliga ickefavoriter, men för Kollars del är det säkerligen ett bra val. En klubb som satsar mot elitserien måste vara det självklara målet (bortsett från elitseriespel då) och Leksand är bara att gratulera.

Vissa spelare gör större intryck än andra – Tomas Kollar har varit en sådan spelare i SSK och han hade en stor del i lagets senaste avancemang till Elitserien. En sådan kämpaglöd och ett så’nt hjärta för ishockeyn ser man inte för ofta – jag är glad att vi fick se det i SSK. Tack för allt Kung Kollar! Du har varit en oerhört värdefull krigare i mitt hjärtas lag.