Fredagskvällen var av det extremt stillsamma slaget. Runt halvåttatiden så kröp jag & Tommie till kojs för att vila en stund – vi gör så i bland och brukar vakna en eller ett par timmar senare och kolla på en film eller nå’t. Så blidde dock inte fallet denna gång, nix inte förrän vid 4.30-tiden på lördagsmorgonen slog vi upp våra yrvaket bruna och förundrades över att varken Bus eller Catla hade pockat på att få mat… Substansintag? Nä, inget starkare än smultronläsk och kaffe i alla fall. Det är rackar’ns skumt hur det kan bli när man har passerat 25-årsstrecket… 😉

I går var vi som sagt uppe tidigt, och det var i sanning en härlig känsla att vakna ordentligt utvilad. Dagen bjöd sedermera på vedsläpning (Tommie), skogspromenad (undertecknad & Catla), handling på Köttboden i Våla (jag & granntösen) samt sist men inte minst: Årets första korvgrillning & öl på Annelund 😛

Efter grillning blidde det kvalseriehockey hemma i stugan för mig & Tommie innan det slutligen blev till att käka Tacos och spela spel med Christian & Jejje. En toppenlördag!

I dag har Tommie fortsatt att jobba med veden medan jag själv har ägnat dagen åt att röja av verandan. Jätteskönt att ha det gjort, men jag var inte helt nöjd med att någon/några hade urinerat (!) på alla dynor och plädar i dynboxen. Eftersom det är få som ens kommer in i lådan så får nog skogsmössen anses vara huvudmisstänkta, sickna rackare 🙁

/ Storkelina – nu i viloläge

Korvgrillning på Annelund i fiiinvädret. 🙂

Sötaste Bus med sin karaktäristiska ”krok” till svanstipp har varit ute MASSOR i helgen…

… precis som Catla.

Nyinköpta men näppeligen nyskördade cocktailtomater…

Både jag & Tommie brukar vara väääldigt noggranna med vilka varor vi väljer när vi handlar mat. För att kunna vara sådär petig så gäller det dock att ha gott om tid, och så är ju tyvärr inte alltid fallet. Det sistnämnda blev minst sagt påtagligt i dag när jag öppnade den nyinköpta förpackningen med cocktailtomater. Tomaterna var inte bara lurviga, en del av dem var så ruttna så att det närmast forsade tomatsaft ur dem = papperskassen de fraktats i var alldeles blöt i botten 🙁 Såååå vidrigt och jag kan lova att saluförande butik kommer att höra i från undertecknad. Eftersom jag inte tänker hänga ut den aktuella butiken här så vill jag i alla fall understryka att det INTE rör sig om någon av affärerna i Våla eller Månkarbo, och DET tackar vi för!

/ Storkelina – besviken tomatfantast

Mitt kära SSK har så här långt gått poänglösa ur den pågående kvalserien (spel om platser i hockeyns elitserie), och i afton är det åter dags för match. Det sistnämnda i form av bortamöte mot elitseriens nästjumbo Timrå IK, och tummar hålls nu krampaktigt. Blir det torsk i kväll så kommer säsongen nämligen att vara känslomässigt till ända…

/ Storkelina – supportern

När jag var i tonåren så chockade jag min stackars pappa genom att ringa till hans jobb för att fråga hur man kokar ägg (pappa var själv en mycket duktig amatörkock), och när jag sedermera flyttade hemifrån så hade jag en sambo som tog hand om matlagningen. Kort sagt så var jag väääldigt sen i starten när det kom till kokkonstens alla hemligheter 🙁 Hursomhelst, i dagsläget så klarar jag mig riktigt skapligt i köket och har till och med själv skapat ett och annat smarrigt (i mitt tycke då) recept. Tyvärr är jag dock fortfarande urusel på att tillaga fisk, och tråkigt nog är jag vanligtvis för feg för att ens testa. I eftermiddags tog jag ändå mod till mig och fixade till en laxrätt, och jag gick till fullo på den berömda ”känslan” = körde helt utan recept. Resultatet? Oväntat gott och enkelt var det också 😛 På middagsbordet i afton stod alltså Storkelinas ugnsstekta laxfiléer med pressad potatis & brysselkål, och tillverkningen gick till ungefär enligt nedan:

Portionsbitar av lax gneds in i citronsaft (på flaska), salt & svartpeppar och parkerades därefter i en ugnsfast form. Grädde vispades ganska hårt och smaksattes sedan med vitlök, persilja, torkad dragon samt ytterligare svartpeppar och citronsaft. Gräddtäcket breddes över laxen, som slutligen toppades med riven ost innan den åkte in i ugnen på 200 graders värme i drygt 30 minuter. Gott, men tyvärr åt jag så mycket att jag aldrig vill se minsta lilla laxbit igen… 😉

/ Storkelina – i kockartagen

Gårdagen tillbringade jag, Tommie & Catla nere i Stockholm. För Tommies del så var det svensexa för vännen Jonas (jooooo, han & Ngozi gifter sig i påsk!) som var huvudattraktionen medan jag själv hade vikt dagen för att vara hos mamma. SÅ mysigt att spendera kvalitetstid med mamsen, och dessutom så fick jag ju tillfälle att hjälpa till och fixa lite i hennes nyrenoverade och underbart vackra lägenhet.

I går kväll var både jag & mamma riktigt trötta, men medan mamma & lilla Catla bäddade ner sig under en pläd i soffan så passade jag ändå på att umgås lite med ”gamla” Stockholmsvänner = en tur till Bishop’s Arms i Sumpan med Annica & Birgitta. Det hela var jättetrevligt, och dessutom så hade jag turen att bli upplockad av hemma-på-byn-grannen Jejje för hämtning av make + hund i stan. Sedan? Jodå, då bar det hela vägen hem till stugan 🙂

I dag har vi, som kontrast till gårdagens storstadspuls, njutit av en underbar promenad i finvädret. Jag, Tommie & Catla lånade dessutom med oss grannvovvarna Rocky & Smula så det var en rejäl hop som var ute på vandring innan det var tid för mat på den nyrenoverade pizzerian i Våla 😛

/ Storkelina – rastad, mätt & belåten

Att jag plockar fram (och brukar! 😉 ) kameran är inget ovanligt, men det är desto mer sällan min käre make gör det. När någon av grannskapets ekorrar kommer på besök verkar det dock som att inspirationen infinner sig, och nedanstående bilder togs vid ett så’nt tillfälle. Alltså, här kommer Tommies ekorrspecial med inslag av Herr & Fru koltrast 🙂

Ödlan Ömer växer sakta (blev i går 6 månader men beräknas inte vara fullvuxen förrän vid 7-8 års ålder…) men säkert. Han är dock fortfarande en dabbagam av ytterst ringa storlek, och därför har både jag & Tommie haft väldigt svårt att tro på de faktasidor som uppger att ”en fullvuxen dabbagam har ett MYCKET kraftigt bett och kan knipsa itu ett opoppat popcorn”. Det sistnämnda har faktiskt låtit heeelt osannolikt, men efter dagens möte med Ömer blev jag trots allt tvungen att ändra uppfattning:

Medan Tommie tog en efter-jobbet-lur så passade jag på att köra lite göra-handtam-övningar med vår kära ödla, men lille Ömer var inte alls med på noterna utan tog i stället ett stadigt och smärtsamt grepp om mitt tumveck. Det hela kändes riktigt otrevligt och för varje gång jag rörde mig ens en millimeter så bet han sig fast ännu hårdare = jag skrek som en stucken gris för att väcka Tommie (som kom upp och skrattade!). Tommie trodde nämligen att jag skojade och hade inte en tanke på att Ömer kunde/kan bitas så kraftfullt 🙁

Ömer bet sig fast en bra stund, och inte förrän Tommie sprutade vatten på honom med blomsprutan så behagade han släppa.

Bettet efterlämnade ett ordentligt märke med tydliga spår av små ödletänder. Trots detta så är vi åter sams och Ömis har nu fått några smarriga majskorn. 😛

Som kontrast till föregående, blytunga inlägg så följer här ett litet filmklipp (klicka på den lila länken nedan). Det hela utspelade sig en stund efter gårdagskvällens säng-gång, och den djupa sucken som hörs på slutet stod en sovande (?) Tommie för 🙂

Cat & Dog Bedtime Story

/ Storkelina – ett stycke matte & äkta maka

P.S. Sorry Gunilla, men du har redan sett förhandsvisningen… 😉 D.S.

Någon gång för flera månader sedan så flaggade jag för att jag skulle ta upp ämnet ”modernt föräldraskap”, men som så ofta förr så föll mina goda intentioner helt i glömska. Hursomhelst, jag påmindes om mina tankebanor härom kvällen när läste jag Camilla von Otters härliga ledare i senaste numret av Vi i villa. Camilla von Otter (i dag förälder men själv fostrad på 70-talet) skriver bland annat att det fanns någonting förlåtande och avslappnat med livet på 70-talet där det var okej att dölja skavanker med lite brun lackfärg eller en presenning. Hon skriver vidare att det borde jag ta efter 2013, och jag förstår SÅ väl vad hon menar! Nej, jag är inte förälder MEN a) jag har varit barn b) jag har/har haft egna föräldrar c) jag har sett andra barn och föräldrar samt d) jag har sett hur tiderna har förändrats…

Jaha, vart vill jag då komma med detta?! Jo, med risk för att reta upp en eller annan medmänniska så vill jag kort och koncist beskriva den avgörande skillnaden mellan föräldraskap förr (före 80-talet) och nu enligt följande:

Förr var det barnen som var tvungna att anpassa sig efter de vuxnas liv. Nu är det de vuxna (föräldrarna och till dem hörande släktingar, kollegor & vänner) som anpassar sig efter Fortsätt läsa →

Efter dagens jobba-hemifrån-pass satt jag i soffan och kopplade av när jag till min stora förvåning fick se min flygande katt i ögonvrån. Eller nja, Bus flög ju faktiskt inte utan klättrade upp för den stege som stod lutad mot husväggen.Jodå, upp på taket skulle hon men när jag kilade ut för att kalla ner henne så var hon som upplsukad av jorden (efter att jag hunnit knäppa en bild då). Tänkte att hon hade hoppat ner utan att jag hade sett det, men när jag sedan hörde ENORMA möss klampa omkring på vinden så blev jag en smula misstänksam. Och mycket riktigt, det var inga JÄTTEMÖSS utan bara Bus som hade hittat en väg in till de alldeles normalstora mössen. Gissa en som var lycklig, och gissa en som var mindre nöjd…

I morse när jag klev upp, det vill säga strax före kl 08.30, så var huset bara ”halvvarmt” (22 grader är ju inte så mycket för en frusen själ 😉 ) och det trots att Tommie hade varit uppe och eldat innan han stack till jobbet. Först fann jag det hela lite märkligt, men när jag sedan pratade med den eldande maken så förstod jag bättre. När han steg upp sisådär 4½ timmar före undertecknad så hade vi 19 minusgrader ute, och DET är faktiskt rätt kallt.

Dagens kuriosa: I Nordpolen råder midnattssol från 21 mars till 23 september. Därefter följer en 32 timmar lång solnedgång, som i sin tur övergår i polarnatten. Den sist-nämnda inleds med en skymning som varar i 6 veckor, sedan följer 3 månaders totalt mörker och till sist kommer en 6 veckor lång gryning. Sedan? Då går solen upp igen och soluppgången är, precis som solnedgången, hela 32 timmar lång.

/ Storkelina

Stegen som stod lutad mot väggen var ett utmärkt hjälpmedel när…

… Bus hade bestämt sig för en takvisit.

Hålet med stort H, det vill säga ingången till den musrika vinden.

Efter avslutad jakt bestämde sig en nöjd BusKatt för att åter titta fram.