Domherre förevigad av fotografen Stefan Oscarsson.

Min kollega Gunilla tipsade om Sveriges Ornitologiska Förenings fågelbords- räkning, vilken sedan sex år bedrivs under namnet ”Vinterfåglar inpå knuten” och i år går av stapeln den 28-31 januari. Liksom tusentals svenskar och andra nordbor tänker jag vara med och rapportera a) vilka arter samt b) hur många individer inom varje art som besöker min ”uppdukade” fågelmatare – tänker du? Om du vill veta mera kan du surfa vidare till www.sofnet.org eller läsa nedanstående utdrag från deras hemsida:

Snart dags för årets största fågelinventering

” Vinterfåglar inpå Knuten” 28-31 januari 2011

På bara sex år har ”Vinterfåglar inpå Knuten” blivit ett begrepp. Det är vi mycket glada för, och vi ser fram emot resultatet från årets upplaga med stor spänning. Denna vinter har ju varit extraordinär, såväl vad gäller kyla som snömängd, i stora delar av vårt land. Detta kommer att visa sig när fåglarna runt fågelborden räknas sista helgen i januari, och vi lär då få ett begrepp om hur stora följderna av vintervädret är på våra övervintrande fåglar.
Varje vinter ökar antalet fågelskådare i Sverige kraftigt. Mängder av människor från Karesuando i norr till Trelleborg i söder sätter ut fågelbord, fröautomater och annat Fortsätt läsa →

I dag var ”dagbarnet” Rocky här och när jag såg honom & Teo ligga och vila under varsin filt kunde jag bara inte låta bli att föreviga de sockersöta små raringarna.

Traditionell människomunk.

Den sömnige munken Teo...

... och munkkompisen Rocky.

I går ägnade Tommie flera timmar åt att skotta taket medan lilla frugan (det är jag då) pysslade med matlagning och annat skoj. Som tur var så hade jag förberett rikligt med mat så att vi kunde dela med oss även till Dick & Camilla, som kom på spontanbesök. Lite senare tittade även Christian förbi och fick uppleva en kväll i sann Stolle-anda (tyvärr utan Stolle då…) med ”Mördarspelet”, pilkastning och diverse lekar ute i snön. Jejje stannade klokt nog hemma och vilade ut sig inför ännu en arbetsdag och detsamma gjorde stackars Rocky, som behövde slicka sina sår efter en strapatsrik tur i den rivande skarsnön 🙁

Mammas pasta i ugn (recept finns på sidan Mat & så’nt) innan den dök in i värmen – god blev den i alla fall 😛

Camilla & Tommie är riktigt kärvänliga för omväxlings skull.

Dick gör en tunnel på sin Camilla medan Teo förundrat tittar på.

Christian lyckades ta sig igenom både skoltiden och värnplikten utan att testa snus, men tyckte tydligen att det var dags vid uppnådda 27 års mognad (?!).

Trygg varg på Kolmården.

I går inleddes årets vargjakt – denna gång är det 20 djur som ska skjutas av. Ett av argumenten för jakten är att antalet sjuka (ofta till följd av inavel) vargar ska reduceras så att man i stället kan plantera in friska artfränder. Det sistnämnda och lite till förklarade min bror Åke för sin sjuårige son Sebbe, som på blott en sekund kom med motfrågan: ”Men vad händer om man råkar skjuta 20 friska vargar då?”. Att Sebbe är en hyperintelligent liten kille råder det inga tvivel om, men att politiker och vargantagonister ska ha så svårt att identifiera problematiken är skrämmande. Sebbe insåg blixtsnabbt att man inte gör några hälsoundersökningar innan vargarna skjuts, det vill säga att det är hugget som stucket vilka djur som dör. Kanske vore det på tiden att även våra fullvuxna medborgare tänkte till och lyckades komma till samma slutsats? Det vore enligt min mening önskvärt, men min tilltro till mänskligheten är dessvärre alltför liten för att jag ens ska våga hoppas på något dylikt 🙁

/ Storkelina – den uppgivna

På nyårsafton fick jag en underbar bukett blommor av Jonas & Ngozi och det fantastiska är att den i dag – två veckor senare – är precis lika vacker (se nedan).

När jag & Tommie flyttade var vi angelägna om att kunna se SSK-hockeyn och lät således installera en parabol från Canal Digital. Efter några veckor försvann dock bilden vilket en TV-installatör från LJ Radio & TV AB i Tierp kom för att åtgärda. Det visade sig att ett träd var i vägen för signalmottagningen, men i stället för att säga åt oss (som inte var hemma…) att fixa det så sågade han med grann-Christians hjälp helt sonika ner det (tack!!!). Jag kan nog nästan lova att något dylikt aldrig skulle ha hänt nere i huvudstaden…

Häromdagen pratade jag med min lille brorson Sebbe och berättade bland annat att jag & Tommie behöver bygga ut huset, eftersom det är ganska litet = mycket mindre än Sebbes hus. ”Nähä, ert hus är mycket större än mitt” kontrade Sebbe, trots mina protester, om och om igen. Hm, tänkte jag – gossebarnet har ju blivit fullkomligt tossigt. Vårt hus är på 60 kvm och ”hans” på en bit över 100 kvm och det är ju faktiskt en avsevärd skillnad. Till sist frågade jag vilket hus han egentligen pratade om varpå han på ett barns självklara vis svarade: ”Mitt hus är ju det där lilla huset som Tommie byggde”. Han menade alltså vår friggebod; att jag inte tänkte på det…

Någon naturfotograf lär jag aldrig bli, men om man tittar riktigt noga så kan man ana en liten talgoxe till vänster om fågelmataren på bilden nedan.

Kollegan Stuart tänkte på mig (undrar hur det kan komma sig?!) när han såg nedanstående, det vill säga fullkomligt onödigt men roligt vetande. Håll till godo!

I dag har jag varit hemma och då jag ännu inte har fått arbetstelefon och dator med uppkoppling mot jobbet så har jag mest haft det lugnt och skönt. Jag har förstås kollat in fåglarnas ätande en hel del; fick bland annat se en liten ekorre som satt nedanför fågelmataren och glufsade i sig spill. Hm, undrar om jag kan tillverka någon form av ekorrmatare?! Det vore ju ruskigt sött med ett gäng ekorrar med egen matplats 🙂

Någon gång mitt på dagen tog jag en härlig promenad med Teo och fastän han kan springa lös på vår stora tomt hela dagarna så är det tydligen jättespännande att få gå på koppeltur också. På bilden nedan poserar Teo (om än en aning motvilligt) i sitt sköna täcke som kollegan Therese stickade före jul.

Under eftermiddagen körde jag ett rejält race i köket och gjorde således både korvstroganoff med ris (dagens middag) samt en burgundisk gryta att inta i morgon eller på fredag. Det ska bli riktigt spännande att se hur grytan blir, för detta är mitt första försök och jag kommer garanterat att jämföra den med Kattas  (= grann-Christians mammas) supersmarriga variant.

Teo på tur...

... och dagens storkok.

Med Upptåget kan man åka från Gävle i norr till Upplands Väsby.

Efter några veckors ledighet var det i morse dags för arbete och vägen dit var på sitt sätt en upplevelse. Åkte med Tommie ner till Uppsala och hann därefter testa hela tre tåg, en buss och en liten promenad innan jag till sist kom till jobbet. En smula (eller nå’t) tidskrävande kan man säga och definitivt inget jag tänker ägna mig åt varje dag… Hade hursomhelst turen att kunna lifta med Tommie hela vägen hem och DET var mycket uppskattat 🙂

Nu ska jag ägna mig åt att vara trött och vila ut men först ett JÄTTETACK till ”vår” (jo Jejje, man måste faktiskt dela med sig 😉 ) fantastiske Christian, som var en ängel och tog emot/hjälpte den TV-installatör som var här och grejade med vår parabol i dag.

/ Storkelina – tröttast?

Underbara Pitbullterriern Selma & Teo.

Teo & Rocky delar broderligt på en gigantisk pinne, men när det kommer till kritan är det gamlingen Teo som bestämmer.

Då debatten om de ”farliga” kamphundarnas vara eller icke vara aldrig tycks dö ut dristar jag mig till att komma med ett litet inlägg. Själv har jag en bostonterrier, som vid fem tillfällen under sitt 12½-åriga liv har  blivit biten av andra hundar: en gång av en Golden retriever (nä, INTE Flisan!) och vid fyra tillfällen av olika hundar av rasen Engelsk springer spaniel (jo, Ina var faktiskt skyldig en gång…). Vad jag vill säga med detta är inte att de så kallade familjehundarna av nämnda raser är livsfarliga eller utmärker sig som särskilt illvilliga. Det är däremot intressant att notera att ingen av de hundar, tillhörande kamphundsraserna American staffordshire terrier eller Pitbullterrier, som min lille bostonkille har träffat har gjort honom en fluga förnär. Dessa hundar, Selma & Rocky för att nämna några, har tvärtom varit mycket vänligt sinnade individer. Summan av kardemumman: alla familjehundar är inte fläckfria och alla kamphundar är inte dåliga. Avel på sunda individer samt sunda ägare är förmodligen mer avgörande än ras när det gäller att få fram trevliga och välanpassade hundar.

/ Storkelina – i rättvisans namn

P.S. Jag erkänner att jag inte släpper fram Teo till en främmande Pitbull; det vore bara korkat eftersom rasen kan tillfoga väldigt svåra skador. Ett krav, vilket å andra sidan borde gälla alla främmande hundar, är att jag har fått en bra bild av vem ägaren är. D.S.

Favorit i repris: Vesslan.

I dag gjorde jag ett första försök till en ”receptlös” chiligryta – den var helt okej (inte perfekt…) och intogs tillsammans med nachochips, riven portvinscheddar, rödlök & gräddfil. Den här gången lät jag köttet koka i bland annat kaffe och Porter (mörkt, överjäst öl), men nästa gång ska jag prova med Guinness i stället. Och så ska jag testa att ta en röd chilifrukt mindre än vad Tommie tyckte, för det blev väääldigt starkt i dag.

Under eftermiddagen tittade Camilla förbi på en kopp kaffe efter sin ridning och hon hade glada nyheter: Jag ska ”få” en häst att pyssla med, nämligen fullblodet Vesslan. Vesslan står på en av gårdarna alldeles i närheten och är precis vad jag behöver som terapi 🙂 Det har ju varit ruskigt tomt här sedan Bomull & Villy åkte hem för några månader sedan.

På tisdag är det dags att börja jobba igen och det ska bli mycket intressant att se hur pendlandet kommer att funka. Ett litet aber som jag redan har upptäckt är att vintertidtabellen för regionsbussarna inte är fullt så generös som sommartidtabellen = det går ingen buss de sista två milen hem 🙁 Ingen rolig överraskning, men det löser sig alltid på något sätt. En av mina två arbetsdagar på kontoret i huvudstaden kommer jag antagligen att kunna få skjuts från Kungsängen, så det är ”bara” en dag som blir en smula hopplös. Ingen panik dock, för Tommie kommer för det mesta att kunna hämta mig vid tågstationen och i annat fall har grannen Jejje anmält sig som tänkbar chaufför. Någon som har tänkt på vilken tur jag har med människorna i min omgivning? Massor av underbara individer som ställer upp och hjälper till på alla möjliga sätt och vis.

/ Storkelina – nöjd & glad