Plastikkirurgens skalpell - inget som lockar...

De så kallade dokusåporna, eller reality-serierna, är sedan många år omåttligt populära världen över. I Sverige började vi lite försiktigt med Real World Stockholm (sändes på MTV 1995), som sedermera har följts av allt från Friends på turné och Robinson till Big Brother, Svenska Hollywoodfruar och Biggest Loser Sverige. I sanningens namn verkar det gå att göra TV av precis vad som helst, och uppenbarligen så tittar folk på det. Jag väljer att skriva ”folk” då jag själv är ytterst sparsam med tittandet; visst kollar jag på Robinson och Biggest Loser, men enbart för att de har teman som faktiskt intresserar mig.

Det verkliga bottennappet (bortsett från Ladies på Östermalm kanske…) har inte börjat sändas ännu, men på ingång har Kanal 5 den nya storsatsningen Skönhetsresan. Jodå, nu ska vi få följa ett antal svenskar som åker utomlands för att plastikoperera sig och vem som helst kan ju lista ut hur spännande det kommer att bli… Eller inte 🙁 Finns det verkligen folk som vill se på något dylikt?! Svaret är sannolikt ja, för det är förmodligen skrämmande många som intresserar sig för hur man skaffa sig en smalare näsa eller silikon där det ”saknas” lite. Sorgligt, och jag skulle helt klart föredra en reality-serie om icke opererade människor som kliver direkt ur sängen och är skitsnygga – det skulle vara något 🙂 Eller varför inte en reality-serie med människor som ser ut som folk gör mest och dessutom beter sig fullkomligt normalt? De sistnämnda börjar ju beklagligt nog bli en bristvara.

/ Storkelina – stolt och glad utan silikon, botox och näskirurgi

I dag har det varit riktigt busväder med snöslask och blåst = inte alls mysigt. Tacka vet jag landet när det ligger tjocka drivor av snö, DÅ är det vackert med vinter! Det här skulle jag faktiskt klara mig utan; inte minst den bedrövliga halkan…

En man har häktats för skjutningarna i Malmö och det är väl också sannolikt att man har gripit rätt person, men: jag tycker att det är beklämmande att hänga ut en människa med namn och bild samt exploatera hela dennes liv innan det är fastställt att han/hon har begått något brott. Att gång på gång låta medierna bedriva hetsjakt på människor, vilka i lagens mening är oskyldiga till dess att de är dömda, är i mina ögon fullkomligt förkastligt. De oskyldiga män som figurerade i ex.vis mordutredningarna kring Anna Lindh och Olof Palme, och vars livsöden genom pressen kunde granskas av hela svenska folket, blev förmodligen ärrade för resten av sina liv. Rätt? Nej, det kan jag aldrig tycka. En större försiktighet när det gäller att röja misstänktas identiteter vore helt klart önskvärt.

/ Storkelina – i rättvisans namn

Elwira stående & Storkelina krälande - härlig nattaktivitet för drygt 1½ år sedan.

Efter förra veckans sjukdom var jag tillbaka på jobbet i dag och hade massor att göra; det var således ett smart drag att kika in på kontoret redan kl: 05.45. Faktiskt väl tidigt för min smak, men ruskigt skönt att få skjuts med Tommie. Att vara på plats tidigt innebär ju dessutom tidigare hemgång, och det är inte alls fel 🙂

Pratade nyss med Stolle som berättade att han hade träffat vår ”gamla” bekanting Elwira. Ni kommer väl i håg henne, tjejen som ställde upp på att spela kubb nattetid i 13 minusgrader? En superhärlig tjej = många glada minnen gör sig nu påminda. Nattkubb, krocket, sällskapsspel, pilkastning, vinpimpling – ja, Elwira var med på alla mina hobbies 😉 Coolt!

Under kvällen tittade jag på det näst sista avsnittet av Biggest Loser Sverige. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i den typen av TV-underhållning, men till skillnad från liknande programserier med andra teman (ex.vis Ensam mamma söker och Bonde söker fru) så har Biggest Loser Sverige verkligen berört mig. Att se människor kämpa för livet och hälsan och att se deras enorma glädje när kampen ger resultat är hjärtskärande. När man själv aldrig har upplevt kraftig övervikt tror jag dessutom att det är nyttigt att titta och få klart för sig en gång för alla: tjock är inte lika med dum. Det motsatta förhållandet är ju tyvärr en vitt spridd uppfattning som ofta har betydelse för vilket bemötande en överviktig människa får – tragiskt 🙁

I mitt förra inlägg skrev jag att jag hade för avsikt att bättra mig när det gäller att höra av mig till vänner och familj. Rivstartade således redan första kvällen med att ringa svärmor och skicka käcka sms till ett några utvalda. Reaktioner? Jodå, någon var helt säker på att jag hade skickat meddelandet fel eftersom jag aldrig brukar höra av mig… Aj, aj, aj  – den sved och jag fick definitivt vatten på min kvarn = jag ska anstränga mig ännu mycket mera för att bli en bättre vän/familjemedlem. Sent skall syndaren vakna, men bättre sent än aldrig antar jag?!

SSK befinner sig i en nedåtgående spiral och har efter dagens stortorsk mot HV71 intagit elitseritabellens jumboplats. Förvisso jättetrist, men föga förvånande 🙁 Mera överraskande är det då att årets nykomlingar AIK har arbetat sig upp till en sjätteplats. Helt oavsett hur säsongen slutar för Solnakillarna så är det bara att lyfta på hatten – här snackar vi om ett gäng som presterar långt utöver vad man egentligen har material till. Stort!

I dag har jag haft en underbart lugn och skön dag i det vackra men kyliga höstvädret. Ansträngningarna har inte bestått i mer än att dammsuga (eller snarare insektssanera) gässtugan inför Stuart & Jennys ankomst nästa helg. Min vän Stuart är inget fan av småkryp, men kan nu känna sig alldeles trygg för alla spindlarna har flyttat ut 😉

Nu ska jag & Tommie kolla på en film, nämligen den danska thrillern Flamman & Citronen med Mads Mikkelsen i en av huvudrollerna. Ha det gott och simma lugnt – det ska jag göra.

/ Storkelina – bättre och bättre dag för dag

Jag är inte bara usel utan absolut världssämst på att höra av mig till mina nära och kära – hur kan det bli så? Hur kan man ständigt vara så trött och less på telefoner att man inte tar sig tid att slå en signal till dem man verkligen bryr sig om? Det är egentligen för sorgligt, men jag erkänner: jag är precis en sådan person som jag nyss beskrev. Bortsett från kunderna på jobbet så är det i princip bara mamma (och Tommie förstås) jag ringer till; alla andra stackare får höra av sig till mig 🙁

Att jag överhuvudtaget har några vänner kvar är ett smärre mirakel, men alla – ingen nämnd, ingen glömd – ska veta att jag är oerhört tacksam för att de finns. Jag vill därför ge dagens rödaste och vackraste rosor till alla dem som är och vill vara mina vänner. Kram på er!

/ Storkelina – med planer på bättring

P.S. Jag kan stoltsera med att redan ha avverkat svärmor 😉 D.S.

Kanske något att ha på landet så att Teo kan gå ut och in som han vill. Och alla andra också för den delen...

Då jag känner mig minst sagt risig så har bloggandet inte direkt varit prio 1, men det borde det tydligen ha varit. En ilsken läsare, som enligt egen utsago använder mina inlägg ”i stället för godnattsaga”, har hört av sig och krävt omedelbar bättring. Jag vågar förstås inte göra annat än att lyda, så varsågoda 🙂

Häromdagen nämnde jag utopin att lyckas hitta självrensande svamp; efter de senaste dagarna har jag ytterligare en dröm: en självrastande hund. Att ens behöva kliva utanför dörren känns emellanåt som att bestiga Kilimanjaro (eller hur Stolle? 😉 ), så det vore definitivt inte dumt att ha en.

Inspirationen och samhällsengagemanget är inte på topp för dagen, men jag ska väl i alla fall nämna att jag känner till några viktiga saker som ex.vis att a) demokraterna förlorade makten i Representanthuset ”over there” b) det är november månad c) SSK förlorade mot DIF i går d) det har kommit ut en så kallad skandalbok om vår svenske kung samt e) Sveriges äldste man heter Nils Fritiof och är 108 år.

/ Storkelina, som hänger med sådär för närvarande…

I dag skulle jag ha varit med Teo till veterinären för att plocka bort en ”ful” knöl, men det hela slutade med att jag själv hamnade i sjuksängen med halsont, en evinnerlig hosta och feber 🙁 Dessbättre så är vår veterinär Eva Hertil alldeles underbar = jag kan vara alldeles säker på att Teo får en ny tid inom kort.

I går glömde jag att berätta om en av de finaste presenter jag någonsin har fått, nämligen mina underbara raggsockor som låg och väntade när jag/vi kom till landet i fredags. Ska försöka fixa en bra bild på de tjusiga dyrgriparna, men till dess: JÄTTETACK Camilla – bra stickat! Raggisarna är inte bara underbara att ha på landet, utan kommer även väl till pass när man ligger hemma i sjuksängen.

Då energin tryter kraftigt en dag/kväll som denna så tänker jag inte skriva så mycket mera, men snälla: håll tummarna för ett snabbt tillfrisknande för mig. Jag har inte alls tid med det här…

/ Storkelina – höstförkyld

Dagens svampskörd

Under torsdagen och fredagen var jag på konferens med jobbet, vilket innebar två riktigt givande dagar såväl arbetsmässigt som socialt. Den trivsamma anläggningen Skåvsjöholm erbjöd dessutom både vackra omgivningar och god mat = mycket lyckat!

I fredags kväll blev det mys i soffan  med Tommie & Teo. Innan tröttheten blev alltför påtaglig hann vi avverka en skum film med titeln Very Bad Things – därefter blev det sänggång i ovanligt skaplig tid. Det sistnämnda var mer än välbehövligt för undertecknad; jag vet inte varför, men konferenser får ofta den effekten…

Under lördagen jobbade jag en del medan Tommie var med ”grannpojkarna” och körde cross i Tierp. Efter hårt (eller nå’t) arbete blev det en smarrig middag hos Jejje & Christian; detta då vi naturligtvis var tvungna att fira att både Jejje & Tommie börjar sina nya jobb i morgon. En jättehärlig kväll med en läckert Halloween-utspökad värdinna (jag blev faktiskt rädd…) 😉

I dag var jag, lille Teo & stora Camilla ute i svampskogen och plockade på oss en ansenlig mängd trattkantareller. Jag måste säga att det är rent fantastiskt hur skönt det är att vara ute i naturen en solig höstdag – mera så’nt! Om jag bara lyckades med konststycket att hitta självrensande svamp också så skulle jag förmodligen mer eller mindre bosätta mig till skogs 🙂

/ Storkelina – dagens skogsmulle

För att bli snygg i lera...

Har precis klarat av min tredje övningskörning med nya vännen Mr Volvo (med nytonade bakrutor) och det gick riktigt bra. Tommie blev inte ens rädd och jag blundade inte en enda gång; det var till och med så att det nästan var kul 😉

I morgon bär det av till Skåvsjöholm för konferens med jobbet och jag hoppas förstås att det utöver hårt arbete bjuds på en massa god mat och trevligt umgänge. Om inte annat så får jag väl träna på att sova ensam i en enkelsäng, för det har jag faktiskt inte gjort mer än två gånger (i samband med konferenser/utbildningsdagar) de senaste 15 åren.

Till helgen blir det till att åka till landet igen – denna gång med vetskapen att a) mina nystickade raggisar ligger och väntar på mig och b)Tommies förbenade helgjourer är historia. Det känns så obeskrivligt skönt att man nästan (men bara nästan!) borde ställa till med stor fest för att fira. Nu blir det dock inget firande av nämnd dimension, men mysigt och härligt ska vi ha det i alla fall 🙂

Nu ska jag studsa in i badrummet och plocka av mig min ansiktsmask av lera = i bästa fall vågar både Tommie & Teo krypa fram från sina gömställen. Faktum är att jag ser så jäklig ut att även jag förmodligen skulle bli livrädd om jag mötte mig själv en mörk kväll…

Ha det gottgott!

/ Storkelina

I går trött – i dag tröttare 🙁 Jag gör det således enkelt för mig och lägger in några gamla bilder; hittade liksom en massa intressant när jag röjde ur klädkammaren härom dagen.

Med tanke på det foto som visas av min far här nedan så vill jag betona: pappa var inte någon slagskämpe (även om det onekligen ser ut så).

På underbara Boda i Hästängsudd bodde jag när jag som liten...

... såg ut så här.

Denna bild på min far togs i slutet av 60-talet. Förmodligen var det tur att jag ännu inte var född, för jag hade nog blivit rädd 😉

En 20-årig Storkelina med lätt androgyn framtoning.