Vem kunde tro att jag skulle bli lite småkär i en bil? Inte jag, men nu har det hänt. Än så länge har jag bara sett den på bild, men jag & Tommie ska försöka åka och titta på den i morgon. Något alldeles eget att övningsköra i skulle vara utmärkt – ett körkort börjar kännas ganska angeläget då jobb (Tommie) och studier (jag) på landsorten närmar sig med stormsteg.

På vägen från jobbet tog jag en liten tur till Vi Esplanaden – i mitt tycke Sumpans överlägset bästa livsmedelsbutik. Deras fantastiska salladsbuffé kände jag till sedan tidigare, men att man även erbjuder två varma dagens lunch-alternativ var nytt för mig. Flundra i smarrig sås med kokt potatis till det överkomliga priset av 56 kr blidde det och det var supergott 😛

I kväll är det mys i framför TV:n som gäller; Grannfejden har just avverkats och om en timme är det dags för Hell’s Kitchen. Båda programserierna är kryddade med en massa ilskna individer och jag tror att det är utomordentligt nyttigt att titta på så’nt. I fall man någonsin tvivlar så blir man efter dylika program helt säker på att man har det ruskigt bra 🙂

Sébastien Loeb i sin Citroën C4.

Ord som äventyrligt och fartfyllt har aldrig varit kompatibla med undertecknad. Nä, för min del är det lugnt, tryggt & stilla som är ledorden. Faktum är att jag snarast är fart/åkrädd…

Som kontrast till min egen feghet har vi min syster Kerstin, som efter många års uppehåll nu har förnyat sin licens och åter börjat som kartläsare i rally (hemska tanke!). Förr om åren var hon sidekick till sambon och rallyföraren Mats Bengtsson, medan det nu är grannen och svågern Östen Andersson som får assistans. Huruvida Östen även fortsättningsvis får ha Kerstin för ”sig själv” är dock oklart, för även Mats hotar med att göra comeback = spänningen stiger 🙂 Under alla omständigheter så är jag full av beundran för min tuffa syrra; själv nöjer jag mig med att fraktas runt – helst i maklig takt – i vår kopia (bara skalet då…) av rallyproffset Loebs Citroën C4.

/ Storkelina – inte så cool

Nu har jag rotat runt lite i hemmets icke så frekvent besökta vrår, och jisses vad grejer (framför allt bilder!) jag har hittat. Några foton som ännu väcker varma känslor inombords visas nedan:

Guerlain född 1975 † 1993.

På den gamla och gulnade bilden ovan visas fullblodsvalacken Guerlain. Hästen, som jag red under flera år och fullkomligen älskade, var en före detta galoppör e: Pan (DEN) och u: Princesska (FR). Åh, vad fin han var!

Storkelina sommaren 1990 - ung, tunn & långhårig.

Återigen en äldre och illa medfaren bild, som i pappersformat är som ett knappt A4-ark. Mycket skojigt att ge detta Fortsätt läsa →

Är nyss hemkommen från en dunderhärlig helg på landet. Har bland annat låtit mig bjudas på tacos (tack Jejje & Christian!), haft celebert besök (tack Stolle!), plockat svamp (lyckades då med konststycket att gå vilse…) och hållit en minikurs i bokföring. Fick även svettas en del när jag såg Tommie testa bromsarna på crossen – borde man inte vara lite försiktig om man är osäker på bromsarnas funktionsduglighet?! Nä, tydligen inte 🙁

Under helgen har jag även förundrats över hur en människa kan vara så totalt oberäknelig som jag tycks vara. Har under ett antal månader planerat och fantiserat om en framtid som varit mitt ”allt” (bortsett från Tommie & Teo förstås) – nu när det äntligen skulle bli dags att sätta planerna i verket har jag fått tok-kalla fötter = ångest. Usch vad jobbig jag kan vara!

/ Storkelina – den förvirrade

SSK har just slagit Djurgården med 3-1 och säsongens första trepoängare på hemmais är därmed bärgad. SÅ skönt! Och snart är det fredag också!!

Heta sockor på gång

Nä, jag har inte börjat sticka (det går som bekant inte att lära gamla hundar sitta). Däremot har jag sedan länge en liten fetisch: jag är sjukt het på sköna tofflor & raggsockor, och det är ett STORT aber att de allra flesta köpesockor har extremt kort livslängd. Jag har således försökt att förmå än den ena och än den andra att sticka åt mig, men utan framgång 🙁 Det senaste försöket bestod i ett evigt tjat på kollegan och sticknings-fantasten Therése, men hon har tydligen haft liiite annat för sig än att övningssticka raggisar åt mig… Men okej, Tessan är förlåten – särskilt nu när på-landet-Camilla sitter och stickar (bildbevis ovan) åt mig. Jag har faktiskt inte ens tjatat 😉 Är det inte alldeles fantastiskt vilka vänner jag har?!

/ Storkelina – den bortskämda

P.S. Även andra frivilliga stickare är förstås välkomna att skicka raggisar till mig. D.S.

Text på skylten: "Congratulations! You are now at Uhuru Peak Tanzania 5895 m amsl. Africa's highest point. World's highest free-standing mountain".

Jag berättade nyligen om min svägerska Jenny, som gjorde ett allvarligt försök (ett trasigt knä satte stopp…) att bestiga Kebnekaise. Nu har en annan ”gammal” bekanting, nämligen Stolle, gjort vad han har kunnat för att bräcka Jenny och han nöjde sig inte med den svenska höjdaren. Nix, här var det Afrikas högsta berg – Kilimanjaro – som gällde. Av bilden ovan att döma så tycks han ha lyckats, men alla vet ju å andra sidan hur lätt det är att fejka/montera bilder i dessa dagar 😉

Nä, allvarligt talat: jag avundas både Jenny & Stolle; dels för deras upplevelser i sig men också för att de har den fysiska förmågan att klara dylika strapatser = coolt!  För egen del är det naturligtvis ruskigt skönt att kunna skylla allt på min ohälsa, för det faktum att jag är tämligen bekväm av mig bortser jag mer än gärna i från 🙂

/ Storkelina – den svaga stackar’n

P.S. Är det förresten någon som ser att det verkligen är Stolle på bilden?! I annat fall kanske jag kan komma undan med att säga att det är jag som har varit där? Nähä, inte det… D.S.

Nu är du 15 år och jag hoppas att du har haft en fantastisk dag med massor av stenhårda & dyra presenter. Jag gissar hursomhelst att vi andra gör bäst i att hålla oss borta från parkvägarna i Vallentuna- trakten framöver 😉

Massor av kramar

/ Lena

Kinesisk nakenhund hämtad från Wikipedia (hunden på bilden har ingen koppling till inlägget nedan).

Min dag började så illa att det snarast var en överraskning när jag väl var på väg till jobbet; värk i nacke och skuldror hade blivit till huvudvärk och det kändes närmast som om någon stod och dunkade med två stora stenar inne i skallen… Med ett par piller i kroppen bar det hursomhelst i väg, och den korta resan blev högintressant. Först fick jag se en medelålders man stå på ett lastbilsflak och mer eller mindre vrida nacken av sig när han skulle spana in en hyfsat ärtig dam. Okej, jag köper att människan är estet och att ögonen ofrivilligt dras till det som är vackert/attraktivt/sexigt men någon måtta får det väl ändå vara?! Är det något fel på att vara lite diskret när man spanar in något/någon? Nämnd karl såg närmast djurisk ut när han med lystna blickar slukade den förbipasserande kvinnan = osmakligt 🙁

Näste man till drabbning var en stackare som såg ut att tolka (görs på skidor eller i pulka, i detta fall skulle det då ha varit skidor) efter sin hund. Hunden for fram i en rasande fart med en till synes vek mansgestalt på släp i andra änden av kopplet – det såg riktigt illa ut. Till saken hör att det inte var frågan om någon Sankt Bernhardshund eller en maffig Rottweiler, utan en Kinesisk nakenhund på ca 25-30 cm över manken. Jisses!

/ Storkelina – upphör märkligt nog aldrig att förvånas över mina medmänniskor

I morse var det första gången jag åkte direkt från landet till jobbet. Eller nästan direkt ska sägas, för sanningen är att Teo lämnades av hemma i lägenheten och att jag bytte mysbyxorna till ett par jeans innan jag beträdde min arbetsplats. Lite synd kanske, för det hade nog varit en och annan som hade höjt på ögonbrynen om jag hade dykt upp med en bostonterrier under armen och med mysstassen på 😉

Efter en något förkortad, men ändå evighetslång (känslomässigt då), arbetsdag hade jag turen och glädjen att få skjuts hem. Det vara min rara kollega Helene som för tredje gången på kort tid ”pulade in” mig i sin bil – tack 🙂 Blir för övrigt alltid lika rörd och tacksam när jag möts av lite hederlig värme och omtanke i vardagen – det känns som att det inte är så vanligt numera…

Efter SSK:s tröga säsongsinledning har man nu fått ett rejält uppsving med 5 poäng på de två senaste matcherna. Fantastiskt trevligt och jag hoppas förstås på en fortsättning i samma stil. Vis av många års hockeyerfarenhet ska jag dock försöka hålla nere förväntningarna och komma ihåg att det går lika snabbt att tappa tabellplaceringar som det går att klättra upp ett par pinnhål. Kul så längde det går bra hursomhelst!

Vackra Jody May startade som tidigare nämnts på Solvalla i fredags, men inte heller denna gång var turen med henne. Efter ledning hela vägen blev det tvärstopp på upploppsrakan; inte för att orken var slut utan för att hästen ”kvävde sig”, dvs hon fick ingen luft. Jättesynd, för den vackra såg oerhört fin ut både före och under loppet 🙁 Dessbättre kommer det nya lopp och – just i det här fallet – sannolikt även nya framgångar.

/ Storkelina – den måndagströtta