En efterlängtad Tommie är på väg hem från Göteborg för ett par timmars vila före hockeyn; SSK tar emot LHC hemma och TV:n kommer att gå varm. Själv missar jag dessvärre (?) matchen – i stället blir det middag med avdelningen (= arbetskamraterna) på Bra Mat i Sundbyberg. Det ska bli mycket spännande att prova denna relativt nya fisk- och skaldjursrestaurang, som även serverar fågel och helvegetariskt.

Renoveringen av sovrummet är snart klar, dvs endast den beställda fototapeten (se inlägg den 24 januari) saknas. Den ligger dock redo att hämta ut på postens utlämningsställe och kommer således upp på väggen så snart min arme man har fått vila en smula. Det ska bli jättespännande att se hur det blir och förutsatt att det inte blir alltför gräsligt lägger jag upp nå’n bild här så småningom.

Annars är det mest tid för nedräkning: ett stycke 40-årsdag, ett stycke bröllopsdag och ett stycke Londonresa närmar sig med stormsteg 🙂 Jag har mycket att se fram emot och det ska bli riktigt kul att, så småningom, träffa släktingarna Angela, Nick & Oliver i London. Vi har tre födelsedagar att fira (min, Angelas och Nicks) och det är väl tveksamt om Englands huvudstad någonsin blir sig lik efter det… 😉

Kram Kram / Storkelina

I hela mitt liv har jag fått höra att ”fåglar kan man inte bara mata då och då, det måste man göra hela vintern”. Detta för att fåglarna annars skulle förvänta sig mat (dvs sluta söka på egen hand) och därmed svälta till döds. Märkligt nog har jag aldrig ifrågasatt denna ofta förekommande myt, men en viss Erica fick mig nyligen att fundera. Har nu kollat upp saken med en av landets fågelexperter, och visst hade Erica rätt: även om fåglarna har små hjärnor så är de inte så dumma att de sätter sig/lägger sig ner och dör för att maten inte finns där den brukar. Nix, de flaxar tålmodigt vidare och letar på annat håll. Skönt, för nu kan jag med gott samvete mata de små liven när jag är på landet 🙂 Och det behövs nog denna kalla och snörika vinter…

Sambandet mellan Facebook och skilsmässor uppmärksammas nu i Storbritannien: ”Min personal påtalade att många uppgav att de hittat saker på Facebook som en anledning till att skilja sig. Men jag blev förvånad när jag upptäckte att 20 procent av alla våra fall innehöll referenser till Facebook” säger advokaten Mark Keenan till Daily Mail. Själv är jag utan Facebook (trots övertalningsförsök…), lyckligt gift och firar 5-årig bröllopsdag på fredag – det säger väl allt?! 😉

Hetare med åren? Jodå, ”femtastics” (kvinnor i 50-årsåldern) är de nya skönhets- idealen; detta enligt den brittiska tidningen The Telegraph. Naturligt vackra kvinnor (enligt uppgift utan botox och lyft) som Sharon Stone 51 år och Julianne Moore 49 år går i spetsen för femtastics och beundras av människor världen över. Visst låter det hela fantastiskt, men jag ställer mig ändå frågan: blir man plötsligt ”het” vid 50 år fyllda även om man aldrig varit det innan? Jaså, nähä… 🙁

Boningshuset på granngården Annelund

I går var det först tänkt att våra nya grannar, Jennifer & Christian, skulle bjuda oss på mat på Östervåla Gästgivaregård; detta som tack för att Tommie hjälpte dem med flytten. Det visade sig dock att ”gästis” hade bommat igen och middagen intogs i stället på ”restaurang Annelund”, dvs hemma på gården. I sällskap med värden, värdinnan och det inneboende paret Dick & Camilla bjöds vi på nedanstående meny:

Risotto smaksatt med västerbottenost, färsk sparris & citronmarinerade räkor

Älgstek, potatisgratäng, vinbärsgelé & sallad

Glass med riven choklad & hackad chili

Alltihopa var fantastiskt gott och den för mig nya kombinationen med glass, chili och choklad var delikat – tack!

I dag har det bara varit lugnt och skönt – det enda jag & Tommie åstadkom var att se på några avsnitt av Prison Break. Och så kollade vi förstås in när bärgningsbilen plockade upp traktorn ur diket utanför. Mycket bra, för resultatet blev att det var nyplogat när vi skulle åka hem 🙂

/ Storkelina – livsnjutaren

I går var jag & Nina och käkade kinamat (wokad kyckling med tre sorters svamp = supergott) på Sundbyberg Inn och därefter bar det av hemåt för att avnjuta (hm…) matchen mellan SSK och DIF. Oinspirerat spel och förlust för SSK, så det var en jädrans tur att sällskapet var trevligt i alla fall 🙂

I kväll bär det av till landet och förhoppningsvis slipper vi mötas av ett iskallt hus denna gång. Förra helgen lämnade vi nycklar till de nya grannarna och Jennifer var gullig och slängde på värmen i förmiddags – SKÖNT! Jennifers sambo Christian är inte lika rar, för av någon märklig anledning har han slängt en traktor i diket utanför vårt hus. Fattar han inte att han förstör vår utsikt?! 😉 Nä, skämt åsido så var det naturligtvis en rackar’ns otur att köra i diket och att få upp traktorn igen är tydligen inte det lättaste… Jag gissar hursomhelst att vi kommer att ha en hel del snö där uppe och att det blir en massa att skotta. Kul… för Tommie 🙁

När jag var liten tog min pappa med mig på ett antal auditions – jag antar att han hoppades på en skådespelarkarriär för mig. Mitt första vaga minne från något dylikt är när jag var och provade inför inspelningen av TV-serien om Jakob Dunderskägg. Jag hade rollen som Pippili (eller nå’t liknande) som i en liten ask tills det dagen efter dök upp en annan och bättre liten flicka. Svårt att förstå för mig som bara var 3-4 år och jag har fortfarande inte kommit över att jag missade chansen att bada naken med Janne ”Loffe” Carlsson 😉

Nästa försök gällde TV-serien Madicken och jag var sisådär 8 år gammal. Här var jag helt fel och fick inte ens provspela; mitt enda egentliga minne är att pappa, till mitt stora förtret, uppgav min hårfärg som ”brun råtta”…

Det enda roll jag faktiskt fick var i TV-serien Katitzi, den lilla zigenarflickan ni vet. Döm om min förvåning när det positiva beskedet om rollen kom per telefon och jag hörde min mamma tacka nej. Motiveringen? Jag skulle missa sommarinspelningarna, eftersom jag då skulle vara i forna Jugoslavien med mina morföräldrar. Många, många gånger har jag funderat över huruvida mitt liv hade sett annorlunda ut om jag hade medverkat i Katitzi. Inte på så sätt att jag tror att det hade gjort mig till rikskändis och jetsetare, utan jag undrar om mitt självförtroende under barn- och ungdomsåren hade blivit bättre; om jag hade varit lite tuffare, mer poppis och så’nt. Det kommer jag aldrig att få svar på, men ett som är säkert är att jag ännu en gång missade ”Loffe” Carlsson, som spelade Katitzis pappa. Blir inte ett dugg förvånad om jag springer på herr Carlsson en vacker dag så att cirkeln blir sluten liksom – det vore ruskigt typiskt mig.

/ Storkelina – den misslyckade skådespelerskan

Jag har tidigare skrivit om den muslimska klädedräkten burka (även burqa) och kan inte låta bli att köra en vända till. Detta med anledning av Frankrikes lagförslag om att förbjuda burkan på allmänna platser och Fredrik Reinfeldt, som enligt Aftonbladet har uttalat att han inte tycker att man ska ”röra sig ute i öppna Sverige på det sättet” (iklädd burka). ”Vi vill inte ha fler burkor i Sverige. Jag tycker inte att man i ett frihetligt land som Sverige ska behöva dölja sitt ansikte på det sättet” sade Reinfeldt vidare. Behöva dölja sitt ansikte? Att det finns massor av djupt troende kvinnor som vill bära burka tycks såväl Reinfeldt som många andra glömma. Att förbjuda någon  enda människa att bära de kläder han/hon vill är enligt min mening fullständigt förkastligt i varje sann demokrati.

Demokrati, åsiktsfrihet, tryckfrihet och andra fina ord som vi vanemässigt slänger oss med (och är stolta över) bör gälla alla, dvs även minoritetsgrupper (såväl etniska som andra). Att kämpa för att de kvinnor som tvingas bära burka ska slippa detta är en helt annan sak, som jag utan vidare ställer mig bakom. Jag tror dock att alla svenska burkamotståndare bör rannsaka sig själva och fundera över vad det är de stör sig på. Är det de ”stackars förtryckta” muslimska kvinnorna man värnar om, eller är man bara generellt emot det som inte hör hemma i vår svenska kultur?

/ Storkelina – tänkaren

Monica, min kusin och barndomsvän, har nämnts många gånger i denna blogg. Av hänsyn till hennes personliga integritet har jag dock (för det mesta) nöjt mig med att omnämna henne som ”vännen” eller ”kusinen”. Hon har nämligen förekommit i mindre smickrande sammanhang som ex.vis galenskaper i gamla Veckans Knas (och så var det adjöss med den integriteten…). Annars kan man kort och gott säga att jag föddes rätt in i stackars (?) Monicas liv; vi tillbringade somrar och helger på samma skärgårdsö och hade liksom svårt att undgå varandra 😉

Under tonåren spenderade jag & Monica massor av tid tillsammans och det mesta av allt tokigt jag har gjort har jag gjort med henne. Hm, var det hennes fel månne?! Vi gjorde även en hel del fullt normala saker som att sitta barnvakt och servera på fester i Djursholm = bra klirr i kassan 🙂 Under en period gled vi bägge runt i blommiga jeans, chockrosa stickade tröjor och likadana jeansjackor – måste ha varit JÄTTEsnyggt…

I vuxen ålder har vi i omgångar jobbat ihop; i slutet av 80-talet/början av 90-talet på Distro Pack AB (dit jag lockade Monica) och mellan 1998 och 2002 på ett annat företag (den här gången var det Monica som lurade dit mig). Vårt gemensamma arbetsliv har med facit i hand varit mindre lyckat, men det berodde i alla fall inte på några kontroverser mellan oss.

Under flera år hade vi ingen kontakt alls och varför det blev så är egentligen en smärre gåta, för vi var aldrig osams. Kanske kan man sammanfatta det som Tommie gjorde när han mötte Monicas sambo Johan för första gången på lääänge: ”så går det när man har tjuriga käringar”. Hursomhelst så är det fantastiskt roligt att ha återfått kontakten med Monica och hennes underbara familj, dvs Johan, Sanne, Kim, Casper och hunden Flisan. Kaninen har jag inte träffat ännu 🙁

Monica arbetar på en konferensanläggning, bor i Vallentuna och är född i jungfruns tecken. Men STOPP, nu får ni faktiskt inte veta mera…

/ Storkelina

I dag är det 14 år sedan jag träffade (eller kanske snarare blev ihop med) Tommie. JÄTTEGRATTIS till oss båda – snacka om högvinster 😉

 / Storkelina – lilla frun

Bara några dygn gammal är lille Harry förmodligen en av SSK:s yngsta supportrar

SSK har just bärgat tre tokviktiga poäng borta mot bottenkonkurrenten Rögle. Åh vad härligt det är när SSK-hjärtat får bli så här varmt och gott och åh vad jag älskar ”mitt” tappra SSK 🙂

Läste nyss på www.expressen.se om kattungen Antonia som bundits fast och lämnats för att dö i skogen; Antonia hade turen att hittas av en snäll och trevlig pudel samt dennes matte och lyckades därmed klara livhanken. Underbart att det löste sig för just denna arma stackare, men hur i helv*te kan folk vara så grymma?! Det nämnda fallet är ju dessvärre inte unikt… Visst kan det finnas skäl till att man inte kan behålla ett djur, men från det till att utsätta henne/ honom för ren tortyr borde steget vara jä*ligt långt. Och ja, jag tycker att man får reagera på så’nt här fastän det finns svältande och torterade barn (vilket naturligtvis är fruktansvärt tragiskt) – det ena behöver liksom inte utesluta det andra.

Jag är inte rädd, jag kan flyga, jag är inte rädd, jag kan flyga MEN varför i helsike måste det trilla ner plan precis innan jag ska till London?! Att flyga är inte alls min grej sedan Gottrörakraschen i början av 90-talet, och jag blir inte ett dugg peppad av att flygplan dräller runt i Medelhavet 🙁 Man kan säga att stackars Tommie kommer att ha fullt upp under vår kommande flygtur – med att hålla mig kvar på planet 😉

Sent i fredags kväll kom vi ut till landet och möttes av 5 härliga (?) plusgrader. Dessbättre är kaminen ruskigt effektiv, vilket medförde att tillvaron rätt snart blev dräglig. Och att säsong nr 2 av serien Prison Break hade landat i brevlådan och bjöd på bra underhållning gjorde inte saken sämre.

På lördagen hade både jag & Tommie en härlig slappardag; det enda vi åstadkom var att titta över till grannarna och prata i massor. Vi avhandlade ex.vis vargens vara eller icke vara, vissa arbetsgivares (o)förmåga/(o)vilja till lönesättning efter arbetsinsats/ kompetens, trafikupplevelser (eller snarare mardrömmar), hunduppfostran, lerduveskytte och fårhägn/bete. Mycket givande när ”snillen spekulerar” 😉

I dag överraskades vi av ett spontanbesök av Tommies mamma Mona och hennes kille Rolle. För vår lille Teo var det första mötet med Rolle och han (Teo alltså) godkände den ”nye” familjemedlemmen direkt. Alla som känner Teo och vet att han är familjens faktiska överhuvud förstår hur viktigt det var 🙂

Bilden ovan (motiv från landet) är tagen av min vän Stolle och därefter modifierad av undertecknad – tanken är att den ska bli till fondvägg i sovrummet hemma i ”stan”. Märkligt, för jag har aldrig gillat fototapeter (inte Tommie heller, för mycket 70-tal…) men nu är det plötsligt allt jag tänker på 😛 . Möjligen har jag smittats av kompisarna Kennet & Camilla och kanske har jag också påverkats av att det plötsligt är inne med fototapeter igen – lite skumt är det hursomhelst.

/ Storkelina