Innan jag skriver något mera så bara MÅSTE jag: Tjohoooo!!! 🙂 Gissa varför!?

I fredags efter jobbet tog jag & Tommie bilen och åkte de 67 milen upp till Hjoggböle ett par mil utanför Skellefteå. Resan i sig gick fantastiskt bra, men ännu bättre skulle det bli för väl framme så välkomnades vi av Ann-Britt, Nisse och inte mindre än sju härliga hundar i olika format. En av dem var Polarskäggets Charmiga Catla = alldeles, alldeles underbart.

Natten till lördagen tillbringade jag & Tommie i husvagn tillsammans med Catlas mamma Bella och mormor Stumpan. Hur mycket jag sov? Inte mycket. Jag var så spänd av förväntan, så när jag inte gosade med Tommie eller hundarna så löste jag korsord eller nattvandrade i den norrländska naturen (läs Ann-Britt & Nisses tomt 😉 ). Hursomhelst, till sist blev det morgon med frukost och valpprat och sist men inte minst: Dags för avfärd för mig, Tommie OCH lilla Catla.

Den långa hemresan gick nästan overkligt bra och inkluderade bland annat en massa sömn, kiss- och drickapauser med koppelpremiär, lite bengnagande samt fika- och matrast hos Marie & Hasse strax utanför Hudiksvall. Innan vi visste ordet av så var vi faktiskt hemma och möttes av en MYCKET förvånad Bus.

Nu har det gått ett dygn, och allt går fortfarande strålande bra. Inte minst så imponeras jag över Bus, som är SÅÅ snäll och förstående. Faktum är att hon redan leker jättefint med Catla och det ser bedårande sött ut. Ska försöka fånga även det på bild!

Inga problem att sussa i buren under bilfärden – mjukisråttan från IKEA var ett populärt sällskap.

Att krama råttan OCH gnaga på tuggbenet på en och samma gång var en enkel match för mångsysslaren Catla.

Koppelpremiären skedde på en rastplats, och Catla tog det hela med ro.

Matrasten hos Marie & Hasse strax utanför centrala Hudiksvall var ett uppskattat inslag på resan 😛

Efter mat blev det lek och råttan kom förstås fram igen.

Buren med en filt medskickad från uppfödaren har blivit Catlas alldeles egna, trygga koja.

Att ligga på en picknick-filt och tugga på favoritråttan är inte fel.

Bus har världens längsta svans som nästan alltid är i rörelse, och det är sååå spännande tycker Catla.

Dagens vistelse i huvudstaden innebar inte bara arbete utan även a) en riktigt trevlig lunch samt b) ett besök på Bromma Zoomarknad (en av Europas största zooaffärer!) med kollegorna Sara, Therese & Veronica. Jättetack för initiativet Sara! Du bidrog i allra högsta grad till att jag ofrivilligt roade en och annan figur på pendeln med en nyinköpt, brölande kalkon (väsnades i en plastpåse varje gång jag rörde mig, dvs typ andades…) 😉

Under det senaste året har jag varit utomlands 0 (noll) gånger, men trots detta har jag besökt Arlanda mer frekvent än någonsin förr. Fram tills i dag har mina turer till flygplatsen varit tillsammans med Tommie i lastbilen, men i eftermiddags testade jag en ny variant: Gick från jobbet i Bromma kl 16.10 och kom till Upplands Väsby kl 17.17. Klockan 17.20 avgick Upptåget, som jag trodde skulle ta mig till Tierp men som tydligen inte skulle gå längre än till Uppsala. Det skulle dock visa sig att det inte ens skulle gå så långt, för i en tunnel strax före Arlanda tog det tvärstopp. Anledningen? Elfel. Efter att ha spenderat en timme i tåget – först i tunneln och sedan vid Arlandas plattform – fick jag & mina medresenärer i alla fall information om att vi skulle lämna tåget och i stället ta oss till Terminal 5. Jodå, därifrån skulle bussarma mot Uppsala gå ”i skytteltrafik”. Sanningen? När jag hade väntat i ytterligare en timme så hade det fortfarande inte kommit en enda utlovad buss… Och när Tommie, som varit hemma i Östervåla och vänt, äntligen kom och hämtade mig så hade det tagit mig 3 timmar och 45 minuter att avverka sträckan Bromma-Arlanda. Summa summarum så tog hemresan denna afton totalt 4 timmar och 35 minuter och jag var skitsur MEN också oändligt tacksam över att Tommie kryddade dagen med 20 mils omväg för min skull

/ Storkelina – en trött resenär

I gårdagens inlägg nämnde jag att det fanns risk att jag skulle somna sent – detta eftersom jag var så nyfiken på att se senaste valpnytt på uppfödarens hemsida (hade i sju veckors tid uppdaterats sent varje måndag) . Och jodå, sent blev det MEN när jag till sist somnade så var det ändå utan att ha fått se en enda bild 🙁 ”Finalbilderna” på valparna lades i stället ut i dag, men så fina som de är så var de förstås värda all väntan i världen 🙂 Klicka på länken nedan och titta på bilden som pryder förstasidan, den är helt underbar!

http://www.polarskaggets.se/

Efter en ovanligt lååång hemresa från jobbet (åkte med kollektiva färdmedel hela vägen från Solvalla i Bromma till Tierp…) blev jag i afton hämtad av Jejje. Tommie hade fullt sjå med att skruva på en av våra bilar i grannladan, så det var naturligtvis MYCKET tacksamt för oss båda när granntösen erbjöd sig att transportera hem undertecknad. Det är faktiskt himla fiffiga lösningar vi har här i det omedelbara grannskapet (kryddat med Tierparna Camilla & Dick), för vi delar på och hjälps åt med det mesta och det underlättar såklart en hel del i vardagen.

Nu har Tommie gått till kojs, men själv ser jag fram emot att ha sovmorgon och kan således passa på att sitta uppe och kika på lite skräp-TV = riktigt låta mig dras ner i såpaträsket. Utvecklande? Absolut inte. Avkopplande? Helt klart, jag behöver ju inte använda en enda hjärncell 😉

/ Storkelina

I dag fick Tommie glädjebeskedet att familjen har utökats med ytterligare två ”syskonbarn”. Eller rättare sagt: Syrran Anne, hennes Dave samt barnen Livia & Nicki har blivit flera = tamråttorna Albin & Gus har intagit deras hem 🙂 Jag hade sååå gärna lagt upp bilder på de små sötnosarna, men av hänsyn till mammas enorma mus- och råttfobi så låter jag bli. Lite synd, men vad gör man inte för familjefriden?! 😉

Annars så har det i dag jobbats hemifrån, ätits spaghetti & köttfärssås, gosats med Bus & Rocky samt kikats på ett avsnitt av Kitchen Nightmares.  Det sistnämnda programmet kan faktiskt vara riktigt kul att titta på! Att få se en riktig skräprestaurang på kort tid förvandlas till en högklassig dito är naturligtvis oerhört fascinerande. Om man sedan googlar på de aktuella krogarna, för att se hur det gick sedan (programmen är ju ett par år gamla), blir man dock inte fullt så imponerad – så gott som samtliga förvandlingsnummer stänger nämligen ner kort efter att mirakelmannen Gordon Ramsay har gjort sorti. Supertrist att konstatera eftersom hela konceptet/programidén då förlorar en STOR del av sin charm 🙁

Om någon timme är det dags att krypa till kojs och försöka sussa sött fram till morgondagens tidiga uppstigning. Vet dock med mig att det ändå kan komma att dröja bra länge innan jag somnar, detta eftersom jag bara måste se de 8-veckorsbilder på Catla som jag vet kommer ut på uppfödarens hemsida någon gång under kvällen (eller tidiga natten…). Om jag är knasig? Absolut!

/ Storkelina – den 58:e nikotinfria dagen

När utelivet blir alltför trist så kan man som tur är rulla ihop sig i bästa korgstolen.

Helgen har varit fantastiskt lugn och skön, och både jag & Tommie har fått massor gjort. En av de absolut viktigaste punkterna, det vill säga att ordna en liten trappa till gäststugan (mamsens krav 😉 ), hade Tommie fixat innan jag ens klev ur sängen i går morse. Snacka om svärmorsdröm!

Lilla Catlas ankomst närmar sig med stormsteg = redan under kommande vecka blir det till att svänga förbi Skellefteå  (en låååång sväng då’ra)  för hämtning. Jisses, vad underbart pirrigt det börjar kännas 🙂 Och förberedelserna pågår förstås för fullt, för här ska det ju snart serveras hemkokt majsvälling, rå köttfärs, bakat vete, vitaminer och annat smaskens 😛

Sötaste Bus är en aning deprimerad – hon har under flera veckor spenderat en stor del av sin tid med att bevaka fågelholken framför verandan, men holken är nu TOM 🙁 Då det dessutom regnar ute är kattlivet ovanligt trist. Stackars, stackars liten…

/ Storkelina – strax efter söndagspizzan

En närstudie av en av våra underbart vackra luktpioner. För visst är det väl luktisar?!

Några gröna fingrar har jag icke, och ingen kan anklaga mig gör att göra alltför stora ansträngningar när det gäller trädgårdens blomsterprakt (eller snarare brist på den sistnämnda). De tre pioner som redan fanns på tomten när vi köpte den är dock bedårande vackra, och flera så’na skulle jag definitivt inte ha nå’t emot. Pionerna var även vår älskade Teos favoriter, och faktum är att det är just den pion som han alltid kissade på som har växt sig både starkast och frodigast.  Lite lustigt tycker jag, för när vi bodde i lägenhet i Bromma så var det en och annan hysterika som hävdade att hundkiss förstörde växtligheten. Det kanske stämmer, vad vet jag, men det gäller i alla fall inte pioner i kombination med bostonterrierskvättar. Till skillnad från många andra så behöver mina/våra pioner inte ens bindas upp, och det måste ju vara tack vare kissterapin 😉

/ Storkelina – inte grönfingrad men klåfingrig

Polarskäggets Charmiga Catla & Polarskäggets Charmige Clintan, på bilden cirka 6 veckor, sussar sött.

Bildkvaliteten är minst sagt undermålig, MEN det snuttande ljudet är underbart så varsågoda: Ett liiiitet filmklipp med de då sex veckor gamla bostonterriervalparna Clintan (till vänster) & Catla samt deras digivande moder, Polarskäggets Bedårande Bella. För att titta (eller kanske snarare lyssna då’ra 😉 ), klicka på följande länk   Diande valpar 

Obs! Man bör lyssna noga, alternativt spela klippet flera gånger, för att verkligen uppfatta de glupska lätena.

/ Storkelina – Catlas blivande (men redan stolta!) matte

För två år sedan var jag & Tommie på Kolmården och träffade ett antal vargkillar, och det var mitt livs i särklass största djur/naturupplevelse. Dagens händelse, som jag strax ska beskriva, gick dock inte av för hackor den heller:

Efter en kort eftermiddagspromenad med Camilla & Rocky var det dags för en kopp kaffe hemma på tomten. Eftersom Camilla skulle till Gandhi var det bara tänkt att bli en snabbis, men icke då. Vi hade inte mer än slagit oss ner i stolarna på verandan förrän tre små dunbollar (läs svartvita flugsnappare) fladdrade ut ur fågelholken ett par meter ifrån oss. Kaffe? Okej. Gandhi? Fick vänta ett bra tag… Att få följa fågelungarnas första timmar i stora, vida världen – ivrigt påhejade av mamsen under sin flaxiga promenad över den oändliga gräsmattan – var oerhört fascinerande. Och det var naturligtvis omöjligt att ge sig innan alla bollarna hade tagit sig till säker plats!

Några bilder på snapparna följer nedan, titta och njut 🙂

Den första dunbollen, Première, hade redan fått luft under vingarna men…

… lilla Middle tog sig än så länge bara fram till ”fots”.

Lillbollen var inte bara minst utan…

… var också sist iväg på varje deletapp 🙁

Gamla goda Restaurang Sigismund i Bromsten går i dagarna i graven, åtminstone i nuvarande tappning 🙁

Efter några dagar med smärta och ytterst begränsad rörlighet kunde jag i morse glatt konstatera att tillståndet hade förändrats till smärta med avsevärt mindre rörelseinskränkning = bara att pallra sig i väg till jobbet. Som så ofta hade jag turen med mig, och just denna gång innebar det skjuts med Tommie alla de 12 milen till Hästsportens Hus. Mycket tacksamt en dag som denna

Väl på jobbet så var det inte riktigt lika ”festligt” längre, för värken tilltog och det blev jobbigare och jobbigare. Det hela slutade med att jag gick (eller åkte då’ra) hem några timmar tidigare, men innan dess hann jag genomleva såväl en trevlig fikarast som en smaklig lunch. På fikat föll det sig som så att vi drog en gammal repris, det vill säga diskuterade daggmaskarnas kärleksliv (!) och reproduktion. Hur sjukt var det inte att sedan komma hem, slå upp ett rykande färskt nummer av husbibeln Allers OCH hitta en liten artikel/notis om… jo just det, daggmaskarnas parning och reproduktion. Snacka om sammanträffande! Nästan kusligt konstigt…

Dagens lunch intogs tillsammans med kollegorna Annica, Caisa, Kristina & Therese på gamla godingen Sigismund. Det är verkligen synd och skam att jag inte har gått där oftare, för kombinationen stort urval-gott-prisvärt hade ju inte suttit fel. Hm, varför vaknar somliga (typ undertecknad då) aldrig förrän i elfte timmen?! Det är lite som att försova sig genom hela livet, och det verkar så omoget på nå’t vis. Öööh, nu börjar det här mest likna svammel svammel svammel så natti natti i stället 

/ Storkelina

Mormor Stumpan (eg.Barocco’s Yummy Yummy) bekantar sig med sitt kavata lilla barnbarn: Polarskäggets Charmiga Catla.

När jag har en skitdag som denna så gäller det att i mesta möjliga mån fokusera på allt som trots allt är väldigt bra, och vad kan väl vara bättre än att drömma om lilla Catla?! Bilden ovan är tyvärr oskarp, men den är så rar att jag väljer att publicera den i alla fall 🙂

/ Storkelina – i väntans tider