I morse inledde jag med ett planerat besök på Karolinska Sjukhuset för att så småningom ta mig vidare till jobbet. Hann vara med någon timme på ett möte för att därefter bli bjuden på lunch, vilket var mycket uppskattat. Jobbade sedan ytterligare ett par timmar (försöker så smått och i lagom takt att utöka min arbetstid) innan det var dags för eftermiddagens boule-aktivitet = lag ”Storken och Hönorna” mot resten. Jag och lagkamraterna Therése & Malin klarade oss, som enda damlag, över förväntan men lyckades ändå inte undvika sistaplatsen 🙁 Själv fick jag dock njuta lite av segerns sötma då jag hoppade in i stället för en viss Björn i matchen om tredjepriset; tillsammans med Stuart & Johan bärgades en solklar (hm…) seger 🙂

Efter en, med mina mått mätt, maratondag på jobbet mötte jag Tommie för en bit mat på Bishops Arms. Även vännen Calle dök upp och trots att jag var dödstrött så hade vi det riktigt trevligt. Mer än en dag som denna lär jag dock inte klara av på årsbasis, så mycket kan jag säga… En liten tröst är det ändå att jag bara har onsdagen kvar att jobba innan det är dags för ledighet i dagarna fyra – jag längtar!

/ Storkelina – den utmattade

I morse när jag kom till jobbet låg det en present och väntade på mig. Det var en jättevacker glasflaska med ett glasskepp inuti; en oväntad gåva från en maltesisk hästägare och jag blev mycket glad 🙂

Tommie har precis lagt in sill till Midsommarafton, som närmar sig med stormsteg. Det är faktiskt märkligt hur fort tiden tycks gå emellanåt; helt ”plötsligt” har jag massor att göra inför fredagens firande. Fast jag är inte speciellt orolig över att inte hinna med, för jag är ett riktigt kontrollfreak när det kommer till planering och förberedelser.

I morgon ska jag, tillsammans med kollegorna Therése & Malin, spela boule. Det är anställda i Hästsportens Hus som står för motståndet och det hela går av stapeln på Solvallas innerplan. Hm, det kan nog bli riktigt intressant: Therése har aldrig spelat boule, jag har spelat men är urusel och beträffande Malin så har jag ingen aning… Kul blir det nog hursomhelst!

Granntjejen Jejje på landet har just varit och kollat in en Ardennerhäst som hon är sugen på att köpa. Oj oj oj, attans vad häftigt det vore med en så’n bjässe betandes utanför huset. Jag kommer att bli alldeles salig om han dyker upp – Tommie däremot kommer förmodligen aldrig mer att visa sig ute 😉

Helgen har tillbringats på landet och det var, som vanligt, superhärligt. Själv har jag rensat jordgubbslandet, förberett en del inför midsommar och promenerat medan Tommie flyttade in i grannarnas ladugård. Nä, han tog inte plats i något av båsen utan lekte byggherre och såg till att de kommande hönsen får någonstans att bo. Han är för snäll, min man 🙂 Som tack för Tommies briljanta hjälpinsats så blev vi dessutom bjudna på en härlig middag med grillad lax, potatissallad och jordgubbs/rabarberpaj till efterrätt = mums 😛 Somliga (typ jag) har tur – Tommie hjälper till och jag får äta ”tack-middag”.

Tommies & mitt älskade lilla hus

En del av vår 6.000 kvm stora tomt

Bilen, Tommie & "dammsugaren" Teo

Att hundar mer eller mindre lever för att gå runt och nosa känner nog de flesta till – så även jag. Efter att ha sett min Teo, likt en dammsugare, söka av ett större område började jag dock fundera lite. Hur tänker/fungerar hundarna egentligen? De känner naturligtvis en massa dofter, konstaterar att den eller den hunden/katten/älgen/ människan har varit på en viss plats osv. Men sedan då? Vad gör hunden med all den information han/hon har snokat upp? Finns det något vettigt syfte med detta evinnerliga nosande?

Om jag återgår till min senaste promenad med Teo så upptäckte han med säkerhet att ett antal människor och djur hade passerat över ex.vis en viss gräsfläck; han hade sannolikt också förmågan att avgöra vilka spår som var mest färska etc. Vad tänkte han då? Kanske var det något i stil med: ”Boxern Agda var visst här för flera timmar sedan, henne hinner jag aldrig ikapp. Schäfern Sally däremot, hon måste har varit här alldeles nyligen. Om jag pinnar på ordentligt kanske jag rentav hinner träffa henne?! Åh jäklar, här har ju Herr Larsson gått. Han borde verkligen duscha lite oftare… Den där haren som skuttade förbi för nå’n dag sedan hade nog varit god om matte hade kokat upp den, fast det är ju dessvärre lite sent påtänkt. Ah, här har en katt varit – himla spännande doft faktiskt. Det hade nog varit kul att jaga den lite, men matte hade förmodligen protesterat så det behöver jag väl inte ens fundera över” osv osv. Om det inte var något i stil med vad jag just beskrev, vad skulle det då ha varit för mening med nosandet? För inte kan väl hundarna bara irra runt bland alla dessa dofter utan att reflektera över dem? Eller?! Alla teorier är välkomna, please enlighten me så att jag slipper ligga sömnlös om nätterna 😉

/ Storkelina – filosofen

Dagens gamla goding blir en människa, nämligen den amerikanske skådespelaren och regissören John Wayne. Finns det någon som inte har sett en enda film med denne forne westernhjälte?! Jo, förmodligen finns det en eller annan ung människa som inte har gjort det och det är bara att beklaga i så fall.

John Wayne, född Marion Robert Morrison, började sin dagar i delstaten Iowa den 26 maj 1907. Han inledde sin karriär med stumfilmer redan under 1920-talet och var mellan 40-talet och 70-talet en av USA:s främsta filmstjärnor – då i talfilmer. Det var för sina western- och krigsfilmer Wayne blev mest känd, men han hade också roller inom helt andra genrer såsom ex.vis romantiska komedier och biografier. Wayne utstrålade en synnerligen kärv och individualistisk manlighet och var de facto min första kärlek, om än en platonisk sådan. Kanske var det för att han till sitt sätt i någon mån påminde om min pappa? Det sägs ju att töser söker män som påminner om deras fäder, och jag började tydligen tidigt = 5-årsåldern 😉

Efter en lång och lyckosam filmkarriär slutade John Wayne sina dagar i Kalifornien den 11 juni 1979. Detta efter att redan 5 år tidigare ha fått dignosen lungcancer och mirakulöst överlevt; det var i stället magcancer som till slut blev för mycket för ”The Duke”… Wayne, som efter sin död närmast har uppnått ikonstatus i USA, ligger begravd i Corona del Mar.

Steningevik erbjuder utmärkta utomhusmiljöer för gruppdiskussioner (eller varför inte bad?)

Liksom förra året har ”mitt” företags avelsavdelning haft utbildningsdagar i underbara Steningeviks konferenslokaler. Den här gången blev det bara en dag för min del, men vilken dag. Fantastiskt väder, god mat och rent arbetsmässigt stimulerande = mycket nöjd! Att dagen blev lååång (för en halvtidsarbetande då 😉 ) och att jag är dödstrött är en petitess i sammanhanget…

I dag såg jag en bostonterrier i Sumpan, och det var varken min Teo eller den sedan tidigare välbekanta Zella. Nix, det var en främmande tik och med tanke på hur ovanlig rasen är så var jag förstås tvungen att jaga ikapp den lilla. Den 10 månader gamla tiken hette Ebba och var jättesöt, men jag konstaterade ändå att 12-åringen Teo måste vara ett unikum. Det sistnämnda både när det gäller att vara sockersöt och att vara fräsch i kroppen (han måste brås på husse) och det gör mig SÅ glad 🙂

Helgen närmar sig med stormsteg och den är som vanligt efterlängtad; efter ett veckoslut hemma i stan får jag närmast abstinensliknande symptom (suget efter livet på landet). Har dock insett, mogen som jag är, att någon helg hemma emellanåt är nästintill nödvändig. Annars blir både hemmet och det sociala livet lidande, och det vill jag ju inte. Det är faktiskt rackar’ns synd att man bara kan vara på ett ställe i taget 🙁

En härlig dag för mig & Tommie

Då jag själv är sportintresserad så har jag aldrig haft någon riktig förståelse för alla som klagar på att det sänds så mycket sport i TV, att andra program vackert får flytta på sig till förmån för förlängda sportsändningar etc. Nu har min förståelse ökat; inte för att jag plötsligt ogillar sport, utan för att jag själv blir konstant matad med något som jag är måttligt intresserad av. Jag syftar på Kronprinsessans bröllop, och även om jag förnuftsmässigt förstår att det rör sig om en historisk händelse så har jag ruskigt svårt att känna det engagemang som så många andra tycks uppleva. Nä, för min del var det betydligt mer spännande när vännen Patrik gifte sig med sin Erica för fyra år sedan 🙂 Fast mest spännande av allt var det förstås när jag gifte mig med Tommie den 5 februari 2005

/ Fru Sundström-Storck

I morse när jag gick (eller snarare fick skjuts) till jobbet tänkte jag sommar = skippade jackan. När jag sedan skulle gå hem hann jag inte mer än komma utanför dörren förrän jag insåg mitt misstag… Så kallt var det förvisso inte, men det blåser alltid något bedrövligt runt Hästsportens Hus och Bällstavägen och det är ju lika illa. Fick således vända om och tillbaka upp till kontoret för att smyga in på kollegan Ingers rum och ”knycka” hennes underbara fleecejacka (den har räddat mig mer än en gång!) innan det var dags för ett nytt och mer lyckosamt försök att ta mig hem. Hm, jag kanske rentav borde ha en egen varm och go’ tröja på jobbet att ta till när det kniper?

Fotbolls-VM pågår för fullt i Sydafrika och fastän Sverige inte är med så är det riktigt uppiggande. Det kanske faktiskt till och med är bättre när Sverige inte är med?! Nu kan man bara njuta av bra fotboll och hålla på det lag man känner för i stället för att bli nervös och hispig över de svenska insatserna. Jo, så är det nog! Eller? 😉

I dag blev det pastaskruvar, gorgonzolasås och valnötter till middag för min del (Tommie fick strimlat fläskkött i stället för nötter) och det var fantastiskt gott 😛 Det enda som kunde ha förhöjt upplevelsen ytterligare skulle ha varit om jag hade haft en skvätt vitt vin att blanda ner i såsen; det brukar göra susen ihop med mögelostar. Dessvärre, eller dessbättre beroende på hur man ser på saken, så har jag normalt sett inget vitt vin hemma. Efter mitt 40-årsfirande hade jag dock en del kvar och allt hamnade i maten – smarrigt!

Enligt Aftonbladets väderkartor så ser Midsommarvädret lovande ut

Många funderar i dessa dagar över vad det ska bli för väder i Stockholm nästa lördag; detta med anledning av att Kronprinsessan Victorias bröllop då går av stapeln. Själv är jag betydligt mer intresserad av vad det blir för väder i lilla Hindersbo fredagen den 25 juni, dvs på Midsommarafton. Då blir det fest på landet och det är naturligtvis bra mycket trevligare med sol och uppehållsväder än motsatsen. Om det vill sig illa och regnet vräker ner är vi dock väl garderade: ett partytält på 5 x 8 meter står redo att resas, och det går säkert att mysa till det bra där också 🙂

Häromdagen mötte jag en liten tös som var ute och promenerade med sin mamma. Den lilla pekade på mig, tittade på sin mamma och sade: ”Titta, en flicka!”. Jag blev mycket förvånad, men framförallt glad över hennes uttalande – det hade ju inte varit sådär väldigt förvånande om hon hade valt ordet tant i stället 😉

Min man är en riktigt cool kille (inget nytt i och för sig). I onsdags stod han på scen tillsammans med en riktig kändis, nämligen Carola Häggkvist. Egentligen var det nog snarare så att Tommie utförde något jobb på scenen och Carola passerade, men ändå…

Nu ska jag och Tommie krypa till kojs och kolla på den sista filmen i den så kallade Milleniumtrilogin. Lite märkligt faktiskt, för ingen av oss har varit särskilt imponerade av de två första. På något sätt känns det ändå som att vi måste avsluta det vi har påbörjat = vi kör vidare. Och eftersom det värsta som kan hända är att vi somnar så har vi ju inget att förlora.

Häromdagen berättade jag om mitt misslyckade möte med Försäkringskassan (FK) och Arbetsförmedlingen Rehabilitering. Efteråt kände jag mig ruskigt uppgiven och hyste stora tvivel om mänskligheten. Jag vill därför ge en stor eloge till ”min” arbetsförmedlare, Bengt Carleson, och min chef Christina som gemensamt har hittat en lösning på mitt dilemma. Den ersättning för rehablitering/arbetsträning, som om allt hade gått rätt till borde ha betalats ut av FK redan i ett långt tidigare skede, kommer jag nu att få i form av lön från min arbetsgivare. Jag är förstås oerhört tacksam över att Bengt tog kontakt med min chef  angående detta, och jag är också oerhört tacksam över att ha en arbetsgivare som visar sådan god vilja när ”andras” (ex.vis FK:s)  brister. Tack 🙂

Lite bakgrund till ovanstående: Som bekant så har FK friskförklarat mig till 75%, och mitt ärende (att utöka arbetet från 50 till 75%) är således inte längre deras ansvar. Vad jag är så kritisk emot är att man inte gjorde sitt jobb långt tidigare. Redan för två år sedan skrev min läkare att hon och jag tyckte att det vore lämpligt med en arbetsträning i syfte att uppnå/påvisa ytterligare arbetsförmåga. Min läkare har därefter upprepade gånger skrivit detta i sina utlåtanden utan att få någon som helst respons från FK – urdåligt!